TantAugusta

Jag hade den stora äran att få deltaga i ett firande av ett förlovat par igår. De har för-lovat varandra att de ska inga det äkta ståndet i sommar. Och det tycker jag att de gör rätt i, åtminstone vet jag att den manliga parten av paret gör det eftersom hans blivande fru är en av mina idoler i skolans värld. Och tänker man efter så gör nog hon rätt i det också, eftersom jag inte på något sätt kan tänka mig att hon skulle välja fel.

Det fick mig att fundera över tidigare relationer, både egna och andras. En fd. kollega i frisörvärlden berättade om en av hennes kunder som ligger i skilsmässa. Och i frisörvärlden nämner man inte kunden med namn, man har en sk. tystnadsplikt som man, trots vad gemene man verkar tro, håller rätt hårt på.  Denna kund hade vid en av diskussioner med sin man om orsakerna till skilsmässan fått till svar: Om du hade varit lite gladare hade det aldrig gått så här långt.

Så enkelt är det alltså, om man hade varit lite gladare så hade saker och ting aldrig hänt. Då hade aldrig NN varit otrogen med fyra andra tjejer (samtidigt alltså). Osv.
Jag får ofta höra ungefär samma sak på mitt arbete, att jag borde vara lite gladare. Det är alltså på mig, och bara mig det hänger. Om jag är lite gladare så blir världen en bättre plats. Ja, det är klart, jag gick ju sorgbearbetningskurs för att bli mera ledsen. Det är ju logiskt, att psykologer, terapeuter, krishanterare och annat (löst?) folk som mig skulle betala närmare 10000kr för att bli lite mer ledsen. Det är ju så härligt att tycka synd om sig själv - kanske ska gå en gång till och hoppas på att bli riktigt deprimerad?

Allvarligt talat så var det längesen jag var så här uppåt och tillfreds med livet, men det är kanske det som är så jobbigt för andra - det väcker en del avundsjuka? Det är ok. Jag kan leva med det.

I tisdags däremot rann tårarna. Jag hade den stora lyckan och turen att bli förärad en fribiljett till Bittra tårar med Pia Johansson på Stadsteatern. Jag och min gode vän gick dit, och jag var inte klar över vad som komma skulle. Det var helt fantastiskt! Jag har aldrig tidigare blivit så gripen av en teaterföreställning! (skulle möjligen vara La Traviata på Folkoperan då)  Och jag helt klart en ny idol bland skådespelare - Pia J! Jag har egentligen inte ord, se den bara.
Men den handlade också om relationer. Eller bristen på en god. Så mänskligt, och så igenkännande.

Jag har också skänkt en tanke på den enda riktigt långa relation jag själv har haft. Den avslutades också med en otrohet (nej, det var inte jag, och fler ledtrådar får du inte).  Följaktligen skulle den dåvarande förlovade flytta till storstan. Som den ödmjuka, väna, oegoistiska, mjuka och tillbakadragna (som vanligt - lite överdrifter förgyller alltid en text, och ni som känner mig - sätt inte kaffet i vrångstrupen)  ville jag gärna hjälpa honom att bli en cooool kille som skulle göra succé i Tjockhult. (KSMBs gitarrist sa att det heter så)

Nåväl, vi började med att göra slingor i hans hår, och det var högsta mode då på 80-talet, smaklöshetens tid, och som är här igen. Blir nästan tårögd när man slinker in på Monkey eller andra "ungdomsbutiker". Inte för att handla, bara för att lida lite över att det är Lindex som gäller för en annan. Självplågeri är en konst att utveckla.

Det blev också en tur till optikern, då modellen "Harry Potter", som det förstås inte hette då men som såg ut så, inte var på modet längre. Vi hittade riktigt snygga bågar och den nyligen inte så förlovade längre, fick ett större självfötroende och blev lite mer "muskulös". Bröstade upp sig, om ni förstår vad jag menar.



Efter slingorna och glasögonen väntade diverse inköp av nya skjortor, och jadå, 80-tal där med. Vi pratar iof. sent 80- tidig 90, så det var inte alltför illa när det gäller den kategorin kläder. Men, det som verkligen gällde i den mellanstora stad vi bodde, så var det lappade jeans. Så där satt jag och lappade och lappade kväll efter kväll, med både skinn och annat, så lapptäcket  blev grönt av avund till slut.

En kväll innan han skulle flytta, låg vi och pratade om vår avbrutna relation. Jag förklarade min besvikelse över att vara kvar i vårt gamla hem där han inte gjort något som helst för att ge mig stöd. Och där jag hade gjort "allt" ( slingor, glasögon, lappar och lappar, och nya kläder) för att han skulle kunna åka med flaggan i topp (ojdå) och förhoppningsvis röna stora framgångar på alla plan i den stora hufvudstaden.

Han tänkte länge på det jag hade sagt. Länge alltså. Och lite till.


Till slut kom det: Du har rätt. Jag har inte gjort så mycket för dig. Men en sak ska du veta - Jag är jävligt nöjd med glasögonen!

Jag har haft både skriv- och tunghäfta på sistone. Det som jag trodde aldrig skulle hända, inte kunde ske igen, is no more - har hänt. Jag har blivit förvånad en gång till. Den tidigare nämnda energitjuven vände tvärt och blev energigivare (i måndags) och en annan, om inte energigivare så åtminstone en nonjonisk, har blivit en tjuv av sällan skådad storlek och slag. Och jag visste ju att det kunde hända. Därför borde jag inte bli förvånad. Det fördunklar tillvaron en smula, kan man säga, och gör dagarna till längre än längst. Det trista i det hela är jag inte kan göra ett dyft åt det, då föremålen för spott och spe (där jag är den ena om du har missat det) egentligen inte är problemet. Det är då man tar fram en klyscha, och vad bra de är att ha ibland; Man kan inte rädda hela världen! Och så var det med den saken.

Med mina nya krafter som jag själv faktiskt sett till att hämta (se där, man är inte så dum i alla fall!) och dessutom betalat en hel del för - så har jag ett osynligt skydd som verkar funka väldigt bra. Och man kan ju inte klaga på energinivån med tanke på att jag nu lyckas boka in två (!) aktiviteter per dag förutom ett jobb som innebär ganska sena kvällar. Okej då, inte varje dag. Men nästan.  Och jag är inte utslängd från spanskakursen ännu, så tom. hjärnan verkar kunna hämta nytt. Liket lever. Och med det bästa vapnen i sin hand, nämligen humorn, och förmågan att skratta åt eländen. Och modet, och insikten och viljan att  förändra.

Med tillförsikt kliver jag vidare över stock och sten, med ludna men väldigt starka cykel. Ben.

Efter en veckas kurs där jag bland annat fått lära mig om olika "tillfälliga lättnader" som man gör för att glömma/gömma saker och ting i livet, upptäcker jag att det nog kommer att ta en stund innan jag ändrar beteende.

För nu är även söndagarna så gott som fullteckande. Förmiddagen ägnas åt diverse städ och stök, för att överhuvutaget ha någonstans att ställa ner en kaffekopp. Det har sin charm att bo i en etta på söder, men, när den dessutom ska innehålla kontor, cykelverkstad och plats för 36 sjalar som hänger i vägen när man kommer in genom dörren - då är charmen liksom lite mindre charmig. En annan åtgärd som är väldigt nödvändig på en söndag, är att ta hand om all post som kommit under veckan. Den sorteras sedan i följande högar:
Post som ska slängas.
Post som kanske ska slängas, men måste kollas lite på först.
Post som ska slängas när erbjudandet om 3 tidningar+ ful sjal+fult halsband tänkts över. Som förhoppningsvis förkastas. (se tidigare inlägg; Kan man få till ett avslut - och fundera över om jag är riktigt klok!)
Post som ska sparas, typ lönebesked, inkomstuppgifter till deklaration, brev från Pappa (!), oranga kuvertet.
Post som måste åtgärdas ganska omgående, typ räkningar. Skulle väl helst lägga det i första kategorin, men, plikten framför allt...

                                    

När det här är gjort tar jag tag i några dagars disk. Inte så ansträngande, nu när man mest blandar soppor och andra drycker som ska fungera som mat i magen.  Och lördagen har jag tillbringat på Lärarhögskolan, så den dagen innebar inga stora arbetsinsatser på kvällen.
Sen kommer vi till dagens första gruppsammankomst, Itrim-gruppen. Trevlig att ses igen, men tanken slår mig - tänk att man måste gå kurs för att lära sig äta fast man är "halvvägs" genom livet?!
Efter lektionen tränar vi, och jag snabbtränar för att hinna till nästa grupp - bergspass spinning på Friskis. Svett.

Sedan en snabb kaffe med kär väninna innan hon ska på sin danskurs. Vi hinner med en kort resumé över veckan som varit, och säger Ajö för två veckor eftersom hon åker på semester. Sen måste morgondagens jobb, lektioner som ska planeras färdigt, och skrivandet få sin tid. Hinner nog inte ringa nära och kära ikväll heller.
Och vart tar livet vägen?

Plötsligt upptäcker jag att jag befinner mig i ett multipelt  "grupptillstånd". Och har väl sällan känt mig så social och så "tillhörande" som nu.

Från i söndags är jag med i en Itrim-grupp. För icke initierade är det ett nytt slags viktväktare, bara utan Halleluja, guldstjärnor och "inspirerande" hejaklacksledare. Dyrare, förvisso, men då har man träningsredskap som man fattar och som är kul. Och alla runtomkring gör sina roliga och lite egna rörelser, vilket  gör att det blir mer avslappnad stämning än på gymet. Sen är man alltså med i en grupp som är ledd av en coach som är stresskonsult och kostrådsutbildad. Gruppen som ses en gång i veckan snackar om problemen med att inte få veckans ranson av cashewnötter, rödvin och mörk chjooooklaaaa. Det är det enda jag saknar i alla fall. Men om tio veckor så...

Sen är det spanska gruppen. Som inte var sig lik den här terminen, utan två nya tanter och en ung lite osäker tjej och en lite mindre ung tjej som var jätteduktig. Så vi som satt i "grundgruppen" började svettas lite och stöttade varandra med viskningar när det körde fast. Men det kändes bra ändå, hjärnan som vanligt förvirrad och stekhet, skönt att allt är som vanligt, och  vår lärare verkar tycka att det är kul i alla fall.

Sen är det gruppen cyklande tjejer, test på Karolinska, fest på lördag. Skulle kunna kallas Grupp åtta, men jag väljer att inte göra det - det stämmer helt enkelt inte.

Nästa grupp jag befunnit mig i denna vecka är gruppen som går den livsavgörande kursen. Sorgbearbetningskurs - kolla www.sorg.se  Kan vara nåt för dig också? Och där är vi indelade i smågrupper - där jag hamnde i grupp sex. Tre starka kvinnor med starka berättelser. Och mer får ni inte veta om det, tystnadsplkt är en av de åtagande vi gör innan kursen.

Och till sist - min favoritgrupp - Dynamisk pedagogik 3 gruppen. Vad det är? Sök på Google och kolla själv.
På lördag är det dags igen och och få går nog med så lätta steg till Lärarhögskolan som vi gör! Men med ångest eftersom det är sista terminen...

Just nu skulle jag också önska att jag var med i den grupp som har tur och skrapar fram lite extra pengar - allt kursande suger musten ur min av plastkort (av typen ej kredit) feta plånbok.
Men oj vad klok och smal och spansk  (=snygg?) jag blir.

Igår kväll såg jag ett diskussionsprogram om olika typer av dieter, och erfaren och väl informerad, tillika anhängare av den diet som för tillfället är den mest omskrivna - så fastnade jag såklart en stund framför TVn. Som jag förklarade efter nyår, att gå ner i vikt är ett ständigt tema.

I dagarna har jag kommit på en egen. Eller, den är egentligen inte mitt påfund, inte ens någon annans eller ens meningen. Men det funkar. Det heter stress. Och då menar jag inte den vanliga, som vi dras med varje dag. Utan den som letar sig in i varje por, som får knutan i mellangärdet att bli lika stor som en apelsin, som bedövar dina muskler, som får håret på armarna att resa sig och göra så att myror kryper under huden, Tortyr? Ja, nästan. Jag har nyligen lärt några av de som jag vet också behöver det, hur man kan borsta bort "krypen". Det gör man genom att ganska hårt borsta med händerna neråt på armarna, så känns det som de försvinner.  Men i detta läge fungerar inte ens det.




Men det här är inte det enda som händer. Magen. Säger. Hoppsan. Nu. Är. Det. Bråttom. Ofta. Det funkar jättebra (tänkte skriva skitbra men det blev liksom så grovt på nåt sätt) som diet. 

Men antalet energitjuvar ökar för varje dag, lyckligvis finns det de som balanserar. Livet är inte så grymt. Men faktum är dock att i samma mängd som antalet e-tjuv ökar, så minskar ens egen toleransnivå. Och det är väl inte så vist och klokt, Gud? Eller nån?

På god väg till smal alltså. Så var det här med framgångsrik och snygg då. Men jag litar på att det kommer med tiden. Gud är god? Och efter fastan (detoxen) kommer påska. Kuckeliku.