TantAugusta

Om jag hade en man skulle han komma och hämta mig nu. Ta mig med ut till en veranda vid havet och sätta mig i en skön däcksstol. Stoppa om mig med en skön filt och servera ett glas gott rött vin. Sen skulle han sitta och hålla min hand. Bara låta mig, vara.

Om jag hade en man skulle han stå här nu, stark och rakryggad. Inte falla undan för någonting, bara stötta, bara finnas. 

Om jag hade en man skulle han se mig nu, se på mig nu att han behövs. Jag, skulle hänga mig om halsen på honom, stolt som en balkong.

Jag träffade på en mogen man idag på stan, eller rättare sagt så höll han på att träffa på mig med en spottsloska. Om jag hade gått bara lite fortare och inte så snabbt sett vad som höll på att hända så hade jag fått sloskan på mina kläder. Känns väl sådär fräscht i svin-influensatider. Jag kunde inte hålla tyst utan sa bara att han kanske skulle akta sig lite när han spottade så att inte någon får det på sig. Mannen hade sin fru (tror jag i alla fall, men om jag vore henne så skulle jag nog ompröva det beslutet en aning med tanke på stolpskottet - som min korta intensiva erfarenhet av mannen i fråga säger mig att han är - hon i sådana fall är gift med) vid sin sida gåendes på den alltid lika trånga Götgatan.

Precis innan jag ska gå förbi paret möter jag en annan man, som också spottar. Det är mest män som spottar, men en hel del tjejer också numer. Det kan man ju spekulera i varför, men bara en abnormt stor salivutsöndring kan inte vara hela sanningen. Jag gissar att det har en hel del med självkänsla att göra men jag kommer nog inte få medhåll där från alla. Lite som "Cogito, ergo sum" - Jag tänker, alltså finns jag. Vad spotta heter på latin har jag ingen aning om, troligen gjorde man inte sådant offentligt på den tiden, eller så gjorde man det i de små fina spottkopparna. Jag spottar, alltså finns Jag. Och jag är tuffast!

Svaret jag fick när jag påpekade valet av tid och plats för spottsloskan att flyga genom lyften var: Men du fick den ju inte på dig!  Nej, sa jag, men det är snuskigt att spotta i alla fall. - Men, du fick den ju inte på dig, säger han ännu en gång. Det kan ju hända att han tror att Tant hör illa. Men jag tycker nog att det är ganska omoget av en man (i min ålder) att spotta var som helst när som helst och istället för att hävda det kunna be om ursäkt om det stör någon annan. Det ÄR snuskigt med spottsloskor. Jättesnuskigt!

Vad gör jag då? Jo, inser att en diskussion med den här mannen nog inte kan vinnas. Jag går vidare, men ger honom fingret bakom min rygg. Moget va?

Stekenjokkvägen. En känsla av hemma.

På flygbussen från Arlanda skyndar jag sätta på mig min iPod. De fulla killarna i 35-årsåldern skämtar just som sådana killar gör, som varit från "frugan" en helg. Jag vill inte höra. Det känns konstigt att vara på väg hem. Främmande, hemma.

Hemma har den här sommaren hittills varit en skumgummimadrass hos en kär barndomsväninna i Umeå. Vissa morgnar har vi vaknat i 35 graders värme, sen ätit frukost med jordgubbar, fil och husman. 

Hemma har också varit en övernattningsetta i Dorotea, en sovplats med TV. En andningsplats. Men då har hemma på dagtid varit föräldrarnas lägenhet, med allehanda bestyr som man genomfört frenetiskt. Allt arbete med kroppen skjuter tankarna på flykt.

Hemma var cykelturen genom barndomens trakter. Förbi Vilhelmina och Stenmans konditori, där jag fick min första mjukglass. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att någonting hade kunnat smaka så himmelskt. Den var enorm, den var vaniljgul och den var det närmaste paradiset ett barn kan komma. Jag ville gråta när den var slut, men så otacksam kunde man ju inte vara. Sen förbi Lövnäs, där köptes de fina hemsnickrade köksstolarna. Stalon, som alltid bara varit en bensinmack för mig, var numera verkligen bara en bensinmack. Bielite, minnet av en så lycklig mormor som fick hälsa på sin bror i stugan. Den fina kontakt de höll trots att de inte fick växa upp tillsammans. Saxnäs. Det är ortsnamn jag beskriver. Hemma för någon. Till slut Klimpfjäll och Stekenjokk, det mäktiga och lite skrämmande, men alltid spännande. Karitjärn. Gamla vänner och kokt kaffe. Hemma men främmande. Precis som här, Stockholm, där jag befinner mig nu.

Mest hemma har avdelningen på våning sex på Norrlands Universitets Sjukhus varit. Jag har lärt känna tre olika rum, personalen, olika typer av sängar. Jag har burit lunch och kaffe till tanterna på rummet. Vattnat sloknad blå lobelia på balkongen och hämtat handukar i förrådet. Mutat in olika områden i parken utanför och försökt räkna ut vilka träd som finns där. Räknat andungarna och lättat pustat ut när alla var kvar. Spritat mina händer. Köpt dagstidningen och ätit förskräcklig lasarettsrestaurangslunch. Puffat kudden och bara varit. Mest hemma är här, för här är mamma.

Slutsatsen är att hemma är en känsla, ganska sällan en plats. En plats som varit ens hem är inte nödvändigtvis hemma. Och jag letar. 

I morgon ska det bli, det bär av mot fjällen. Så länge som jag har längtat efter att få komma tillbaka till Stekenjokk, Karitjärn, kanske se Blåsjön och Ankarede. Det som är så fantastiskt med de fjällen är asfaltvägen som går genom hela högfjället. I år kunde den till och med öppnas redan i maj, annars brukar det vara ungefär vid midsommar. När jag var barn var det en av de utflykter vi gjorde, kanske från lördag till söndag med en natt i tält. Lite fiskespö och korvgrillning och morfar med dragspel. Det var spännande.

Turen kommer bli cirka 20 mil, så det här inlägget får bli kort. Jag måste i säng. Jag ska med lite tur hinna upp innan de slutar servera middag på hotellet, för efter det finns det nog inget öppet tyvärr. Jag har iof med en del nödproviant i cykelväskan som stilpolisen nog skulle godkänna på min Folke, crossen.

Det ska bli skönt. Lite cykelmeditation. Bästa som finns när hjärnan är trött och kroppen liksom vrider sig och har krypningar av för lite motion. Lite cykling däruppe på måndag och sedan 20 mil hem. Sedan är jag på banan igen.