TantAugusta

Om en halvtimma kommer taxin och kroppen är i ett pirrigt förväntansfullt tillstånd. Snart ska jag få vila. Vila i min omsorg om mig själv. Det pirriga tillståndet gör nästan ont, trots att det enda jag ser framför mig är att bara få lägga mig ner - och vila. Tanken gör att det också gör ont i bröstet och en klump dyker upp i halsen. Att det ska vara så tydligt. Allt man trycker undan, håller ifrån sig, det pockar på. Vill ut. Jag tänker inte använda baklavan som en tillfälligt energifrigörelse, jag tänker att jag släpper den här gången. Kanske. 

Ja, det står det på bloggsidan. Det är väl liksom meningen att man ska använda sig av den funktionen lite oftare, men det är lite svårt just nu. Det är fullt upp med vetenskapsteorier och loggar och den självutvecklande pedagogiken. Tack gode gud eller vem det nu är för den. Den är fantastisk, inte bara för att den är det den är utan också för att jag får "grotta in" mig i den. För nu gäller det att ta på sig skyddsutrustningen för att hålla sig undan. Men den rostar lite undan för undan så jag vet inte om det kommer fungera.

Emellanåt jobbar jag jag lite också, hundra procent på skolan och några till på annat. Har fått ett jobb till på några procent också men jag funderar på att tacka nej. I-landsproblemen hopar sig och "hur ska jag få plats med tårtan i kylen". 

Uppdatering sker på sidan när orden vill komma. De kommer inte i ett rikt flöde just nu, men det känns som om proppen kommer gå ur när som helst och då blir det nog en eller ett par romaner. Jag lovar, jag ska dedikera!