TantAugusta

Jaja, Vätternrundan blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig - men väldigt trevlig ändå. Många känslor rusade genom kroppen efter den sömnlösa natten/kvällen innan (och sömnlös är den alltid, konstigt att kan aldrig vänjer sig) när jag upptäckte att min cykel var alldeles ocyklig. Ekerhaveri på mina fina karbonhjul, de enda jag hade med. Efter en mycket lätt rull med det skeva hjulet till starten och lite besviket snack med mina för rundan klungkompisar, så fick jag parkera i mek-tältet med grabbarna där. Fyrtio minuter efter de andra kunde jag starta, och efter ytterligare en halvtimmes funderande så stack jag iväg - mot det tyngsta regnmoln jag sett på länge.

Rejält blöt blev jag, och det blev alla andra också. Tio mil av ihållande regn gör ingen lycklig. På något mirakulöst sätt så blev jag aldrig särskilt kall, men jag såg andra som fick lyftas av cykeln, som skakade så att kaffet i koppen sprutade som ur en champagneflaska, antalet som bröt uppnådde rekordsiffror. Det andra omtalade rekordet var snabbast runt Vättern, otroliga 6.37 av Bäckstedt och hans gäng som också trampade för Ride og Hope. Min tid brydde jag mig inte om eftersom jag redan vid start visste att sub 10 var uteslutet, jag ville bara trampa det jag orkade och kunde. Jag fick "åka med" en hel del klungor men sista 10 milen stod jag själv för det mesta av dragjobbet. Och jag hade väldigt roligt! Så det blev en riktigt bra Vätternrunda i alla fall - och plötsligt fick jag lust på fler. Underligt.

Många blev funderingarna på hur det fungerar i psyket på oss alla när det händer oförutsedda saker, när ovädret överraskar och man sätter sig själv närmast. Det enda man kan vara helt säker på, i alla lägen, är att man inte kan vara säker på någonting. Den enda man i det läget kan lita på, kanske inte till 100%, men i alla fall mest - är sig själv. Besluten man tar i dessa lägen är helt och hållet ens egna, sina egna att ta ansvar för - och ingen som inte just då är i samma blöta cykelskor kan verkligen förstå eller veta. Eller döma.

Vad jag ska göra i sommar? Jo, just det. Cykla. Pausa. Försäsongen har varit intensiv med mycket cykel, jag är starkare än på länge. Men vill mer. Jag har i alla fall klarat Halvvättern under fem timmar och nu stundar den långa varianten, Vätternrundan. Min femte runda, som ska göras på under tio timmar. Just nu vill jag mest sova.

Jag vet att de fantastiska tjejerna i Subxx är laddade för sin tur runt sjön. Men liksom mig, och en hel del andra, så tycker nog de också att det ska bli skönt när det är över. För det är ju sen den riktiga cyklingen kan börja. Den som kvällens föreställning på Parkteatern, Cyklisten, kom fram till. Det handlar ju om att cykla. Och pausa.

Det är något att fundera över. Balans i tillvaron. Uttrycket "Aldrig får man vara riktigt glad", som är något jag egentligen inte gillar att varken säga eller höra, kommer till mig i helgens ångest över för lite aktivitet för både mig och andra.
Mellan ljuspunkter och solskenshistorier kommer tragiska besked och livets ibland outgrundliga vägar. Till det ett samhälle/sjukvård som snabbare tar hand om en lite kraftig förkylning än andra allvarligare tillstånd.

Ett annat uttryck kommer också till mig, som jag hörde på TVn en dag; "En mor är aldrig lyckligare än sitt minst lyckliga barn".

En moster kan känna på samma sätt.