TantAugusta

 

När det börjar bli tröttsamt många människor i vägen så kommer känslan av äganderätt över mer än man egentligen äger. Det är mycket enkelt, man orkar inte ha så många andra själar korsades sin egen själ för varje dag - så man går till motvärn med det man har. Själv hänger jag väskan på vänster axel, för att ha högersidan fri mot väggen, innan jag kommer till trappan som går ner till buss-plattformen i Slussen. Som ett skydd eller ett vapen - det är upp till de eller den drabbade att bedöma. Samma fenomen i bussen och på T-banan, man lägger väskan bredvid sig för slippa intrång. 

 

Det är inte mänskligt. Det är inte bra. För någon. Vi måste fundera på ett sätt att sluta med det här. 

 

I parken kuttrade några duvor och jag kunde ju inte låta bli att le. Samtidigt kom en träningskompis med förslaget att en annan träningskompis "kanske vore nåt", på vägen hem. Ja, det kanske vore nåt. Det där med nåt mer än en kompis. Men de enda tillfällen jag egentligen känner mig ensam är när jag ser ett riktigt gammalt par som strosar eller strävar framåt tillsammans. De som man ser på, att de gjort det länge, hållit ihop sen unga år, troligen hela livet. Och det är det ju ändå försent för så varför drömma om det?

 

När jag ser unga par som strosar, för de har väl inte riktigt hunnit börja sträva så mycket, så blir jag mest olycklig. Då tänker jag på allt elände de troligen kommer att behöva gå igenom, alla vedermödor, all osäkerhet och alla kval, men säkert fina stunder också. Jag är ju inte helt förtappad, jag minns att det var fint ibland. Men jag tycker inte riktigt att det var värt det. Tyvärr. Det var aldrig värt det onda, och jag känner mig nog faktiskt ganska tillfreds med mina cyklar. Ja. Det är nog helt enkelt så.