På TVs Sommarpratarna pratas det om väggen. Den psykiska som blir fysisk. Hur man, när man sett den, touchat den, anat den, kraschat in i den - slutligen lär sig se tecknen tidigare. Och därmed värjer sig, tar det lugnt och låter "saker&ting" rinna av.
Jag har mött den några gånger. En gång kände min egen syster inte igen min röst på telefonen. Både rösten och blicken var "död". Jag var en ickeperson som inte ville möta andras blickar. Jag kom mig i bästa fall in i duschen nån gång på eftermiddagen. Jag var hemma i tre veckor.
Andra gången jag mötte den ordentligt var efter min mammas begravning. Då fick jag hjälp av personalen på flyget att komma in i, och av flyget ner till storstan igen. Färden med flygbussen var en ren skräck och jag spydde direkt jag kom in i min lägenhet. Den gången var jag hemma en vecka, när yrseln hade släppt.
Idag undrar jag hur det kan gå så långt. Och om jag har tagit hand om mig tillräckligt för att inte hamna där igen. Jag vet ju hur lätt det är. Och har jag egentligen någon gång gett det tid att läka? Ett sätt att undkomma, åtminstone för mig, är att i största möjliga mån låta bli att ta på sig andras skuld, andras bitterhet och andras mindre lyckosamma beslut. Det räcker med sina egna.
I vanlig ordning cyklar jag ifrån allt, mest i de södra delarna av Sverige i år. Det blir en sväng till Ludvika och en till Torsby, för mig är det söder. Nya vägar att "beträda" med Frans, den gamle Cuben, den gamle trotjänaren. Och vindarna blåser bort alla tankar som försöker förgifta ett soligt sinne.
