En stund fick jag hålla en hand. Det är inte så längesen så värmen sitter nästan kvar. En självständig stark kvinna upplevs nog stå emot både stormar och andra oväder som drabbar oss både mentalt och kroppsligt. Det gör jag, oftast. Men jag veknar och blir svag jag också ibland. Då är Folke, Frans och Fritz-Ibrahim lite hårda. Kalla, de bryr sig inte. I deras värld får man inte vara det. Och så blänger de på mig från sin plats i hallen.

Men jag fick hålla en hand en stund, och det var så skönt att veta att det enda den ville göra just då var att hålla just min.

När jag klev på t-banan idag så var jag med om en väldigt ovanlig händelse; En man erbjuder sin plats till en kvinna, bara för att hon är kvinna. Hon var inte en äldre dam, inte gravid, inte ens särskilt snygg - bara en vanlig kvinna. Han var förstås inte svensk, och pratade engelska med en liten brytning, så var han kom ifrån vet jag inte. Och han var säkerligen ovetande om vilken ovanlig handling han "gjorde sig skyldig till". Han kan ju inte veta att det i det här landet inte är kutym att lyfta på häcken för vare sig gamla skröpliga tanter, dito farbröder eller höggravida.

Men det fick mig att fundera över jämlikhet. För varför ska han stå, när hon kan? Det är ju hur som helst en fin handling, och han erbjöd sen en annan man platsen eftersom hon inte ville ha den.

Senare upptäcker jag att det i min närhet är en man som fått fördelar som en kvinna inte fått. Mannen, en irriterade energislukande slacker som sällan svettas och bara bryr sig om sina allra närmaste. Kvinnan, en hårt arbetande, lojal duracellkanin som alltid gör det hon ska och mer därtill och dessutom hinner bry sig om andra på vägen. Någon som känner igen scenariot? Hänt förut?

Varför? Jo, för att han är man. Så enkelt är det. Och så förbannat irriterande är det. Men jag står gärna i t-banan jag med, för att jag kan och för att jag orkar. Men jag kommer fortsätta stå och undra över det här med jämlikhet.

De grå molnen och det ruggiga vädret hängde med hem från Mallorca. Vi hade inte tur med vädret alla dagar, den här gången. Men det är bara väder, resten var ju finfin cykling och glada nunor ändå. Allt från äkta leenden till ansträngda, av olika orsaker, men mest uppförsbackar eller motvind. Och som det kämpades. Man måste ödmjukt komma ihåg att alla inte är i samma goda form, men det blir lite förvirrat i min hjärna när de med högsta åldern kör fortast och många gånger starkast. Enda problemet var att få en någorlunda jämn grupp vilket gör att det blir roligast för alla, och med alla valmöjligheter som fanns så var det egentligen inte ett problem. Det satte sig det också till slut.
Jag kände mig ganska bekväm i rollen som ledare och guide, prestige och annat tjafs har jag lämnat kvar i en ryggsäck som jag slängt för längesen så jag tror att jag lyckades behålla en lagom balans mellan avslappnat och kontrollerat.

Programmet var fulltecknat innan jag åkte, med Spin of Hope med mina elever som var enda skolklassen i Sverige som deltog, övertid trots redan inarbetad tid och en mängd andra sociala händelser. Jag var som en duracellkanin när jag åkte till Mallorca och det tog några dagar innan jag förstod att jag var där.

Och nu stundar den sköna våren och sommaren med en massa cykling. Mellan alla cykelplaner försöker jag planera in besök hos släkt och vänner, men det optimala är ju att det sammanfaller. Oslo, är på önskelistan i år. Jag var ju på väg dit i fjol men det sprack pga tid.

Men, jag sitter ändå med en känsla av förlust och att jag bivit lurad på nåt. Att befinna sig bland så många fina människor med samma intresse och med samma glädje över kroppens och psykets fantastiska möjligheter ger mersmak. Det är tur att jag har Ride of Hope att se fram emot, annars skulle nog en liten microdepp infinna sig. Och trots andra mindre goda erfarenheter så tänker jag fortsätta tänka gott om alla leende människor. Men bara för att man upplevs som stark både till kropp och sinne så betyder det inte att man inte har känslor. Man kanske bara har lärt sig dölja dem.

Nu är Fritz-Ibra klar för våren, och med lite tur så får han följa med till Mallorca om några dagar. Jag är väldigt sugen på att prova de nya (fast med några år på nacken, dock aldrig använda) hjulen med tubdäck. Så nu är jag en av de coola som kör omkring med punkagucka i bakfickan, ungefär så tufft som snusdosan var i bakfickan på killarna på högstadiet. Jag måste nog anlägga en lite ballare gångstil också, typ Macahan?

Riktigt roligt är det i alla fall, även om det nog är svårt för de ickecyklande att förstå fascinationen över den lätta karbonen och den välklädda styrlindan. Det susar fram lite fortare, det viner lite om hjulen och själv känner man sig som om man svävar fram över dansgolvet i en virvlande vals. Fast rakt fram, då.

Livet har de sista veckorna varit en transportsträcka fram till vårens Mallisresa, och på grund av den har veckorna varit lite för innehållsrika och med arbete välfyllda än vad som är hälsosamt för hjärnan. Så jag tar det lite lugnt några kvällar, tränar inte ens, men hämtar lite energi genom att rensa i röran och vattna mina tre blommor.

Och tittar på Fritz-Ibra - och blir alldeles varm i hjärtat. Visst blev det lite skillnad?

Nu kommer den igen, våren. Och med den en ständig ström av blogginlägg om hur fantastiskt cykling är. Ja, ständig är nog att ta i, med mer cykling blir det mindre tid för skrivande. Faktum är att jag tycker att det jobbas lite för mycket, men jag är verkligen inte den som ska klaga - eftersom jag är så lyckligt lottad att jag på grund av att jag jobbar så pass mycket att jag har rätt till extra ledighet. Och då är jag ju ändå lärare. Hur går det till tror ni? Jo, man jobbar med eleverna på tider som man normalt kanske inte gör, kvällar och helger + har för mycket lektioner under veckan. Slår två flugor i en smäll och får en så kallad win-win för alla. Verkligen för alla. För en lördag ska mina fantastiska elever köra Spin of Hope med mig, jag är rörd över deras engagemang. Men, jag hade inte kunnat jobba mer, det känner jag.

Och nu är det inte långt kvar till nästa resa, två veckor kvar och sen står jag på flygplatsen i Palma de Mallorca och väntar oroligt vid bagagebandet på Fritz-Ibra, min fina cykel, som åker med. Just nu får han nya flaskställ och sen blir det nya hjul (karbon med tubdäck, vad annars?) och ny kassett och kedja. Cykelporr.

Det kommer en ny bild så småningom...

Jag har alltid trott på det, att man kan göra så mycket i det lilla. Se varandra och bry oss om varandra. Jag skrev en ledare till en tidning en gång, och en gång är som det sägs ingen gång, men jag var nog lite stolt ändå. Den handlade om att gräva brunnar i Afrika istället för att vara frisör och därmed bara syssla med ytliga saker som utseende. Men slutsatsen var att det aldrig bara handlade om utseende. Om mitt uppdrag dessutom var att försöka få varje kund att må så bra som möjligt (ja, jag upprepar mig; se tidigare blogg) och gå ut som en gladare människa så skulle det enligt mig göra att kunden var mer villig att dela med sig - till exempel till en insamling för brunnsgrävning i Afrika.

En dag när jag kom till min t-banestation så står en gammal man med sin rullator precis vid kanten av trappan. Just där finns ingen hiss, och skräcken i hans ögon inför färden nedför var tydlig. Det var förståeligt, för han hade aldrig klarat det. Jag kom ångades med dator, träningsväska och handväska, men stannade upp när jag såg honom. Jag gick fram och frågade om han ville ha hjälp, men då upptäckte jag att han inte kunde prata. Han såg istället vädjande på mig. Jag sa till honom att stå kvar medan jag bar ner rullatorn så skulle jag komma upp och hämta honom efteråt. Sagt och gjort, först ner med den och sen hämtade jag farbrorn. Det gick inte fort, men i det läget så kan man inte ha bråttom. Uppdraget är viktigare än att spara tid. När vi kom ner tog han sin rullator, såg med varma och tacksamma ögon på mig, jag gjorde tummen upp och gick vidare. Han gjorde min dag, och mitt hjärta lite varmare, och kanske gjorde jag hans dag också.

Det var en bonusresa, till Portugal. Inte alls planerad, men verkligen en bonus. Jag och bästa väninnan får åka och göra det vi gillar mest - cykla! Benen blev skönt trötta av mycket upp, lite mer upp och en hel del ner. Det sista tröttar väl armarna mer, hålla i styret och med tungan rätt i mun i ganska höga farter tar ordentligt på krafterna.

Landet var vackert, cyklingen fantastisk, sällskapet det bästa och kakor och tårtor man kan drömma längtansfulla drömmar länge om. Tillvaron, på ett hotell där du inte behöver bädda din säng, plocka ditt eget skräp eller laga din mat är förstås behaglig. Man kan satsa all tid på att må så bra som möjligt. Och mår bra gör vi, och gläds över kroppens styrkor och hjälper den när den gnäller med massage och stretch.

Samtidigt, många mil bort, flyr en ung själ bort från oss och kroppen ligger kvar, död av cancer. Mina nära och kära och alla runt den unga drabbas hårt av sorgen. Jag känner inte henne, den unga flickan, men lider för att andra lider. Det är orättvist, det är fruktansvärt och det är så sorgligt. Vi fäller våra tårar men det gör ingen levande igen och det gör så ont.

Så vad gör vi då, vad ska vi välja? Leva förstås, så bra vi kan, så mycket vi kan och så innerligt vi kan. Vårda vänskap, vårda kärlek och vårda oss själva. Tillåta oss känna, gråta, skratta och vara arga om det behövs. Men allt med en tanke om att vi och så många omkring oss som möjligt ska må så bra som möjligt så länge vi lever. Och det kan vara en kort tid, likaväl som lång. Så ta hand om dig. Ät en kaka utan dåligt samvete - njut istället över att du kan.

Men det går inget vidare. Fötterna vill liksom inte låta bli att jäklas med mig och nu är jag uppe i samma summa som en riktigt bra cykelresa - när det gäller vad jag kostat på dem och som hittills hjälpt föga.

Så kom tankarna, om det här med fötter och gå. Trampa. Det är ju det de gör. Kanske tåflörtar lite med det gör de bara med varandra och då liknar det ju nästan någon slags incest? Mina fötter svettas inte ens, och det är ju det mest underliga av allt, med tanke på hur övre delen av kroppen reagerar på rörelse.

Andra tankar kom också, de på mamma. I samtal med syster så har vi väl kommit fram till att vi gjorde det vi gjorde, hjälpte vår mor i dödens väntrum - med kärlek, given och eftersökt. Effektivt tog vi sedan hand om allt praktiskt, starka stod vi genom begravningen och med anletsdragen ordnade tog vi adjö av både mamma och gäster. Det vi glömde var att ta hand om oss själva. Vi bara gick vidare, trampade på, och med facit i hand så känns det som om det åtminstone för min del är både en, två och flera händelser som försökt tala om för mig att det är dags att stå stilla ett tag.

Jag påminns när jag går förbi den japanska resturangen där jag och mamma åt lax i teriyakisås. Hon tyckte att det var så gott. Jag påminns när jag ser Stadshuset och vår kväll där när jag fick mitt Mästarbrev. Jag påminns av butiken med alla balklänningar som hon drömmande gick runt i, bara för att det var så vackert. En dröm som hon kanske hade haft som ung, att en gång få sväva runt på ett dansgolv i den typen av klänningar. Men i tanken blir jag så arg, jag blir så besviken. Jag tycker att hon hade kunnat komma fler gånger. Vi hade kunnat få umgås mer på tu man hand. När jag blir arg går jag fortare. Trampar hårdare. Då kommer jag undan.

Men mamma, det är för sent och ilskan är utan mening. Men den är där. Jag saknar dig, jag hade velat ha mer.

Jag hade velat ha åtminstone en kväll till.

Och mina fötter? De vill bara vila.

Det blev inget av det den där resan, till "Smärtlandet" - och det tackar jag förstås för. Jag kan tacka mig själv och Mycket duktig naprapat också, det gäller att slänga ut rätt skyddsnät så att pirayorna fastnar. Så nu trampar jag vidare med två ömma och värkande fötter och en stycken sargad tumme. Men det är väl ändå sånt som ska gå över och ej heller komma tillbaka. Så länge jag är försiktig med kniven vill säga.

Och trampa är det nog bäst jag sätter igång med på allvar, nu blir det Portugal på sportlovet som det ser ut - och där kommer jag oavsett kadens och stryka tveklöst bli avhängd. Och det kommer kännas hur bra som helst, eftersom de som åker på den resan är urstarka cyklister. Så det är klart att man kan fråga sig vad jag gör där...men jag hänger glatt med. Min tanke är att jag ska bli starkare jag med, förstås.

Jag har dock en liten latmask i mig efter julens fröjder, vilket väl är helt naturligt och rätt så vanligt. Men jag skyller mest på att jag ätit vete under julen. Det får lov att bli slut på sånt trams. Tramp istället för trams. Blir bra det.

 

Jag har läst mina senaste blogginlägg och i nästan varje kommer den käcka informationen om mitt fantastiska hälsotillstånd. Men så dyker den där helgen upp, där man sätter sig i soffhörnet eller på stolen vid matbordet och inmundigar. Det ena och det andra, glögg och choklad och pappas hemgjorda senap på skinkan. Kanske inte i den ordningen, men ni förstår. Och sen sitter man, och sitter, och sitter lite till. Sen satt jag i pappas bil, körde den i snöyra och på halt väglag i ganska många mil. Spände mig väl i den ovana körställningen - jag brukar vara en smula mer framåtlutad.

 

Det är då det slår till, när man inte har fokus på sig själv och på kroppen. Det är då de kryper fram, kryper in igen. Men nu är det så att jag har klargjort för min kropp att det inte ska bli några fler turer på Diskbråcksbanan. Den diskussionen ska jag vinna den här gången. Jag har levt med mer eller mindre smärta från 13 års ålder upp till cirka 40, så jag tycker att jag har betalat tillräckligt med biljetter där. Nu får jag hjälp av Mycket duktig naprapat, och gör själv allt jag kan. För jag lovar er, för mig är det ren och skär skräck att kanske åka med en gång till. Jag blir åksjuk av blotta tanken. För er som inte upplevt "nervsmärta" med sin allra finaste repertoar, så kommer här en dikt jag skrev under mitt sista (?!) diskbråck.

 

Femton pirayor

Plötsligt en kväll får jag respit

smärtan tar en liten paus

Jag vet inte varför jag får denna gåva

och går försiktigt för att inte väcka odjuren igen.

Femton pirayor bor i mitt ben

gnager och hugger i nerver och senor

simmar fram och tillbaka

och de vassa fenorna river.

Mitt ben protesterar med kramper och ryck

och har sin egen sado-masochistiska fest.

 

Ikväll är också hjärnan ganska klar

inga starka piller som bedövat sinnet

Lite energi spritter till i mitt bröst

och gråten vilar en stund

Men alltför nära är den i minnet

den ofantliga, ofattbara och helt otroliga

den påhittiga och opålitliga smärtan

Kommer den snart igen?

 

Jag vill också glömma en stund

ångesten inför att lägga mig i sängen

natten som blir så oändligt lång

dörrkarmen som slår så hårt mot mitt huvud.

Nattvandringen runt i min lilla etta

försöken att gå en ny väg

kring vardagsrumsbordet

för att få en liten förändring

som kanske distraherar.

Längtan efter nästa piller är stor

och vattenglaset och klockan är mina bästa vänner.

 

På morgonen är mina knogar röda

av bitmärken som kommer från en

mental avledningsmanöver från smärtan

som förstås inte fungerat.

Sängen är våt efter en hemmagjord ispåse

och en stol som varit sängkamrat

ligger omkullvält på golvet.

Desperation tar sig olika uttryck

men i ensamheten är jag trots allt

sorgset medveten om

en strimma av levnadsglädje.

 

Jag har bett till Gud.

Jag har bett till mina förfäder.

Jag har bett till de andra – till andarna.

Ikväll kanske jag äntligen fått hjälp

en liten vila så jag orkar.

Men hur länge?

Nyårsafton, dagen när åtmisntone jag funderar lite extra över det som komma skall, men också det som varit. Jag har extra möjlighet till det eftersom jag firar dagen i ensamhet, liksom förra året. Helt självvalt, jag vill se att jag har lägenheten kvar eftersom parken utanför är tillhåll för alla med bomber och raketer. Desutom är T-bana och pendel inte nåt jag gärna använder mig av en nyårsnatt. Taxi? Hm, jag ringde efter en nyårsnatten 1986 och den har inte dykt upp ännu.

Hur blev det då, 2011? Jo, det blev faktiskt väldigt bra. Från sommarlovets början och under resten av året har jag nog mått bättre än på länge. Trots ett totalt kärlekslöst år har jag själv känt mig mer kärleksfull och positivt inställd till min omgivning än rimligt - för att ge måste man också få? Och det kanske är det jag har, fast på andra sätt än tidigare.

Både fysiken och psyket har varit på en stark nivå under större delen av året. Jag har tagit hand om mig på ett mer seriöst sätt, med kost och träning i att samband. Och det ger resultat. Såklart, kan jag inte låta bli att tillägga. Men jag har inte blivit fanatisk, jag fuskar ibland och lider lite lagom av det. Träna har blivit lite mer än bara hålla fysiken igång - jag har hittat nya träningsformer och gillar det mycket! Cyklingen har gått bättre än på flera år, inga fula Volvos i vägen och TID för det. Underbart!

Psyket då? Jodå, själv tycker jag ju att jag är rätt frisk där också. Jag har upparbetat en slags strategi (som känns lite manlig, men det kanske är fel?) som går ut på att låta saker och ting som tar energi bara rinna av. Inte fundera över det jag inte kan förändra, inget får ta energi som jag inte kan hjälpa. Det betyder att jag har en massa kvar till annat!

Är det  mognad och med det en smula klokhet som kommer med åren, som fixar det? I sådana fall, kom igen alla år som är på väg! Jag är redo och jag gillar er!

Det har blivit så att det blir ett i veckan, inlägg alltså. Lördagskvällarna tillbringas helst framför TVn, för de som tycker om musik så är valet inte särskilt konstigt. Om sen dagen tillbringats med vänner i kombination med träning så känns den optimal och väldigt rätt. Eftersom musikprogrammet går på TV4 så finns det tid över för annat i reklamen och då kan jag skriva.

Senaste veckan har jag lurat en hel hop av människor att tro att jag är kär, elle; rättare sagt, jag har skrivit på fejjan att jag är det - och det är sant. Att det sen bara är i själva livet och inte en fysisk person har jag utelämnat. Jag får dåligt samvete över att ha lurat några av dem, andra fnissar jag åt när jag tror mig se att de gärna velat fråga mer. Just nu är jag kär i livet, vetskapen om hur kort det kan vara och vad andra drabbats av ger mig en ljusare syn på mitt eget.

På middag igår diskuterade ett antal kvinnor sina förhållandens vedermödor och svårigheter. Inte en klagosång över männen, men över sin egen brist på lust och energi. Det var intressant att följa, ibland chockerande ärligt och vid flera tillfällen väldigt roligt.

Men mitt i diskussionen kände jag mig verkligen som ett riktigt ufo. Och längtade hem till mitt enkla tjäll och singelhushåll. Jag lever ett enkelt liv.

 

På ett annat forum, en cykelklubbs bloggsida, läste jag igår en hel del av mina gamla inlägg. Det var allt från panik när jag skulle byta krans på min Cube Frans tlll glad över Sthlm - Doroteaturen 2008 till den sorgliga när mamma dog. Det som slog mig mest var alla glada tillrop men också allt stöd och den medkänsla jag fått genom åren av människor jag knappt kände då, men där också några av dem nu är de absolut värdefullaste av vänner.

När jag såg bilden på bloggen på min mamma, bakifrån i en rullstol i en park utanför Umeå lasarett, tänkte jag förstås på hennes sjukdom. Cancer. Den vill jag inte ha. Risken är stor att drabbas, varannan svensk får det och när så många av kvinnorna i min släkt redan haft det så får jag nog räkna med en liten släng. Men det är inget jag går och tänker på faktiskt. Tvärtom så har jag nog vid väldigt få tillfällen varit i så bra fysisk form som nu, och aldrig varit så smärtfri.

Jag har alltid förknippats med en dålig rygg. Det började när jag var 13 år, och fick "domen" att jag aldrig skulle kunna arbeta som frisör när jag var 20 år och nyutbildad. Jag har fått två erbjudanden om akut diskbråcksoperation och flera jular legat över en stol med tallriken på golvet för att överhuvudtaget kunna vara med på julmiddagen. Den grymma smärtan som följer ett diskbråck kan bara en drabbad förstå, men en sak är säker - den gör en galen. Man upphör existera, det finns bara den. Den gjorde också att jag under dessa år aldrig kunde tänka på att ha en man på närmare avstånd än ett par meter. Om tandborstning är ett problem så förstår ni vad det skulle kunna innebära.

Men nu är allt det borta! Jag har knappt ont nånstans och har aldrig varit starkare. Jag har heller aldrig varit så tillfreds med livet. Så nu får det bli så ett tag tycker jag, smärtfri, frisk och lycklig över livet. Det är ju så skönt.

Jag vet att ni har det, ni, därute. Eller därinne. Jag ser er, jag känner några av er och jag hör er. Inte så mycket hör längre förresten, de mest hödljudda grannarna har flyttat och om det är en positiv eller negativ händelse i mitt liv har jag inte bestämt än. Ni, som har nån. Ni, som lever med någon annan. Jag vet att ni har kärlek, närhet och samhörighet. Jag kan glädjas med er. Är aldrig emot, det är meningen med livet.

Häromdagen ringde en gammal vän och frågade; hur är det? Jag svarade helt ärligt; det är faktiskt jättebra. Jag tycker verkligen det. Jag har ett fantastiskt liv, jag har bra fysik och är väldigt sällan eller aldrig deprimerad. Jag har mat och en säng och tre cyklar och underbara vänner, inget att klaga på med andra ord.

På en jobblunch får jag en annan fråga, den om barn ni vet. Som man ställer först när man känner att samtalet är tillräckligt förtroligt och man är "nära". På frågan kan jag också ärligt svara att jag inte saknar det.

Men vem är jag att veta vad som saknas när jag aldrig haft det? Alla ni (för det är några) som gjort min situation till det den är idag - jag kommer aldrig glömma det ni gjort. Det därför är jag här, i min etta. Med tre cyklar. Och med ett oerhört starkt psyke som har förmågan att stoppa undan det otänkbara och det onåbara. Det gör i sin tur, att jag kan tycka att mitt liv är jättebra och tillräckligt.

Men ibland blir jag ändå påmind. Jäkla kärlekssånger.

Idag körde vi vägen upp till kapellet, en gammal grusväg som med jämna mellanrum sköts av vägföreningen i byn. Jag har åkt den vägen så många gånger, gått den nästan lika många gånger och cyklat, åkt sparkt och skidor och till och med åkt hästskjuts på den när jag var en liten tjej.

Jag fick åka på vagnen med kantorn i byn, Erik Anton, granne till min mormor och morfar. Han hade väl varit och handlat hos mina föräldrar på affären och jag tog chansen och frågade om jag fick åka med. Första gången jag åkte var jag nog inte så gammal, själv gissar jag mellan tre och fyra år. Det var spännande, det var den stora lyckan, det var ett äventyr. När jag kom fram till morfars möttes jag av varma kramar, näverspån (efter morfars hantverk) och saft och bullar. Vägen dit betydde lycka, då.

Sen blev jag äldre och grusvägen kom att betyda andra saker. Måsten. Ångest. Ånger. Dåligt samvete. Motvillighet. Så många turer på den som jag inte hade velat göra. Man växer upp och man känner, man förstår och man gömmer.

Men jag försökte fånga lite av lyckan idag, trots att anledningen var att besöka gravar. Försökte komma tillbaka till det som en väg kan betyda och som jag ofta känner när jag trampar fram på välbekanta men också nya spännande, vägar. Vägen är målet, men ibland är det själva målet som är lyckan - eller det motsatta. Det är svårt att vända precis innan man kommit fram.