TantAugusta

I ganska tidig ålder insåg jag att det nog vore klokt att lära sig stå på egna ben. Jag menar inte de första stegen vid ca 10 månaders ålder, utan de första steg man tar som självständig urstark kvinna. Jag var fem år. Varför jag tog beslutet hade inte så mycket med kvinnorörelse eller intelligens att göra - det var uteslutande på grund av överlevnadsinstinkt och järnvilja att göra saker på mitt eget sätt. Frihet.

Bakgrunden till mitt beslut var min fars stora intresse för fiske. Samt hans brist på tid med familjen under helgerna på grund av eget företagande i "lanthandelsbranschen". Lösningen: hela familjen med på fiske - hela tiden. Under sommaren var det stora problemet för resten av den inte så fiskeintresserade familjen, mygg. Under vintern var det kylan. Och det var då jag slog till! För vi blev inträngda i allsköns skapelser av tält-på-kälke eller hemmasnickrad plywoodstuga 100 gånger 150cm med lufthål på medar, eller annan plywoodskapelse som var nertryckt över skotersätet. Hur vi fick plats där är en gåta. Hans fantasi var det inget fel på.

I dessa skapelser satt vi och inandades avgaser och såg suddigt fjällens konturer genom immiga plastfönster.
Och spydde när vi klev ur. Men fisk blev det, och choklad och tunnbrödsmackor och blöta lovikkavantar. Jag hade kul. Men resan dit och hem blev som ett stort mörkt moln över den diamantgnistrande snön och den rosenkindade stunden på fjällets fiskrikaste sjö.

Det var då jag kom på lösningen. Jag började tolka. Ack du ljuva frihet och hisnande spänning när jag svängde mellan snökullarna i ett rep bakom skotern. När jag ver sex år tolkade jag nio mil på en dag. Det är något som mina muskler av idag högljudda skulle protestera mot, trots deras omfång.

Under den gångna påskhelgen har jag tolkat efter min svägerska och min brors skotrar. Mina ben bara stod där, bakom repet, mjukt följsamma men med starka muskler. Skidorna gled genom snön. Armarna i en slags "buggfattning", med lika mjuka rörelser och som höll i repet och stavarna som bara en "riktig" tolkare kan.  Näsan röd av vinddraget och lungor som ville ha av den friska klara luften. Ögon som tårades och som gnistrade i kapp med diamanterna i snön. Träd som såg ut som i en disneyfilm. Jag kände mig som Drottningen av Tolkien. Precis som när jag var fem.

Det är dags nu igen, jag åker i morgon natt. Kvasten är polerad, katten kammad, hucklet dammat och kaffepannan svärtad.

Håll i er.







Och Glad Påsk förstås.

Precis hemkommen från Ålandsresa i sällskap med vuxenelever inser jag återigen min medelålder. Min unga medelålder. Kroppen värker efter hård, hög och hastig discodans. Halsen är sårig och hesheten liknar en Jack Danielsdrinkares. Det senare dels på grund av att man fortfarande får röka många av båtens utrymmen men också för att jag pratat och sjungit de få stunder jag inte dansade. Nu är det inte så att jag passade på att börja röka när man nu får det mitt på dansgolvet, men alla andra verkade göra det så luften var tung. 

Andra tunga saker var de tjejer som hånglade grovt på discot inför publik och egen fotograf. Och här är hångla ett kraftigt understatement. Upprörda åskådare fick flinande vakter att stoppa spektaklet - och som gammal garvad medelålders så blev jag nog inte så upprörd som jag borde blivit. Blasé kallas det visst, men det har lyckligtvis inte alla mina elever blivit ännu.

Där, på dansgolvet blev jag som "ung på nytt" och svängde ivrigt mina lurviga. Men inte bara det, jag dansade som en galenpanna - till elevernas stora nöje och glädje. Nej, jag blev inte skrattad åt, bara dansad med. Och svettig i håret, men lösningen på det problemet var handtorken på herrtoan. Ja, den var trasig på damtoan alltså, jag hade inte gått fel. Egentligen var det inte så konstigt att den var trasig, det mesta på båten var ganska sunkigt och skitigt, och kändes i klart behov av renovering. Till och med personalen skulle ha behövt en liten putsning. Men vi var glada att bogvisiret satt fast och festade vidare.

I morse, som blev en ganska sen i morse, vaknade jag till en annan verklighet. I mitt försök att ta mig ner från överslafen (tanterna hade inte sett att det fanns en piffig stege man kunde använda) kände jag hur kroppen protesterade över dylika krumbukter. Stel i alla leder, särskilt de nedan bålen (och betänk då att det är min vältränade del tack vare min stora hobby) och med en diskborste i halsen kom jag mig till slut in i duschen. Skönt, men med ljudankompangemang från grannen som tydde på ett alltför stort alkoholintag och ett djupt intresse av toalettstolens innandöme. Verklighetsupptäckt nr.1.

Sen kommer verklighetsupptäckterna slag i slag: Bingo med klämkäcka ledare på stora dansgolvet som undrar om de 80-åringar som sitter där "skakade rumpan" kvällen före. Tangolektioner. Spelmaskiner. Shopping i spributiken. Buffélunch och buffémiddag . Bufféfrokost. Dans kl.13 till Sven Janssons med Berit. Eller nåt. "Önskelåten" på andra dansgolvet., sjung med! Svagt men dyrt kaffe.

Jag vil inte vara nedlåtande - men låt mig för guds skull aldrig tycka att bingo, spritbutiker, spelmaskiner och hyfsad buffémat på Ålandskryss vara en av mina största stunder som pensionär.

...satt en morgon vid frukostbordet. Läste i morgonbladet att, det senaste lustmordet...och så vidare. Jag får Dagens Nyheter i brevlådan varje morgon. Ja, får och får, jag betalar givetvis. Den dimper ner hårt i hallgolvet och stör min lilla skönhetsömn, den välbehövliga. Men det är ju ändå tidningen, och nyheter väger tungt. 



När jag sen sitter vid mitt frukostbord, och försöker hänga med på de senaste "lustmorden", så inser jag att det är så mycket, så många, så jag  bläddrar fort förbi. Går tillbaka ibland. Jag läser snabbt om fruktansvärda bilolyckor med många döda som följd, att en politiker i Afghanistan vill att man i landet ska börja utbilda flickor och sluta gifta bort dem mot deras vilja. Jag läser att två tjejer under samma natt blivit våltagna av taxichaufförer - registrerade taxichaufförer. Att den nya musikalen har sålt över 40000 biljetter, och att en jornalist tycker att det är åt skogen och ordentligt förlegat att modeller ska pryda de nya bilarna i montrarna på motormässan. Vilket jag håller med om förstås. Ja, att flickor i Afghanistan ska få utbilda sig också, men det är väl så självklart? Och glömmer det sen för tvättstugan kallar, träningen, disken, jobbet.

Men sen kommer jag ihåg det igen.

Och är glad att över jag att jag är född i Sverige, att jag har en fri vilja och har fått utbildning. Att jag har fått välja ven jag vill gifta mig med. ( antal 0 men det är en annan ej publicerad sida i bloggen)  Att jag bor centralt så att jag inte behöver åka så mycket taxi. Att jag inte har bil så att jag hamnar i bilolycka. Att jag inte är modell med stora solbrillor och höga klackar som måste stå i en monter framför en bil en hel mässa.
Men, glad?

Jag har ju haft turen och gudarnas försyn och min egen envishet att tacka för att jag går tidigare nämnda kurs (Dynamisk pedagogik) på LHS. Lärarhögskolan. Den utskällda, omskrivna och omdiskuterade instans som spottar ut lärare som ska hålla ordning i klassrum runt om i landet. Lärare som under studietiden anmält sina lärare för att de blivit kränkta av att i mindre positiva ordalag få veta att man måste behärska svenska för att bli svensklärare. Bland annat. Det sista fanns att läsa i en intressant artikelserie om LHS i Dn i februari.  Jag lusläste förstås, och kommentarerna som DN senare publicerade var mycket intressanta.

Eftersom jag är i "branschen" så funderar jag en del på lärarollen, ledarskapet, grupptillhörigheten och påverkan utifrån/uppifrån, det vill säga - uppdraget.

Dynamisk pedagogik. Jag undrar om de styrande på LHS egentligen förstår vilket medel de har innanför sina portar. Det tvivlar jag på. En av mina kursare såg i sitt drömscenario att en ledare i DP kom till Vita Huset och hade en dag med President Bush och hans co-drivers. Irakkriget hade nog knappast märkts om det hade varit sanning.
Idag hade vi en diskussion om "besvärliga människor". Jättesvårt. För vilka är det som är besvärliga människor? Jag kom fram till att den mest besvärliga människa jag känner och vet existerar är jag själv. Utan tvekan. Och det är ju faktiskt där det ligger - hos en själv.

Det här gjorde att jag blev på väldigt gott humör. Så på vägen hem hade jag köporgie på onödiga saker. Det vill säga saker som är fina men som jag inte behöver. Oftast böcker, och det blev två idag. En med foton av  Stockholm och mälardalen sett från himlen. Jo, det är sant. Men bilderna ÄR otroligt fina. Och kufen i bokhandeln var en väldigt speciell människa, och inte ett dugg besvärlig. Jag lyckades även shoppa på mig ett antal gamla påskkort, som jag kan skicka till Påsk. Troligt. Jag som inte fick iväg ett enda julkort i år.

I en antikaffär hittade jag ett tyg från 50-talet med ett mönster dagens designers bara kan glömma att ens drömma om. Lite för dyrt men ett fantastiskt fall och absolut helt. Och helt perfekt som draperi i min hall.




Så, på gott humör, med insikt om att jag är en besvärlig människa, och att andra också är det ibland, köper jag en och annan onödig pryl till - och skrattar åt det hela vägen till plånboken.

Jodå, måndagen avlöpte som sig skulle. Allt planerat gick bra, allt ickeplanerat likaså. Sen får man med gott samvete avnjuta en kopp grönt te (suck) framför Kungamordet. Eftersom Anna Pihl inte är så intressant längre, och jag får erkänna att det nog inte är så mycket som fångar intresset på TV. Men Kungamordet är rätt bra.

Den här veckan känns lite tung, för mycket inbokat, och det är lite stressande. Men eftersom det är blandat kul saker med jobb så går det. Men inte en dag (kväll) är ledig, och träningen får stå tillbaka. Iof behöver nog ett stycke inflammerad vad, orsakad av tuff spinning, vila en smula. Så det är positivt det med. Tänk positivt.

Och det gör jag, men ändå. När ska man ha tid med Livet. Liksom. Lärarhögskola på lördag, jobba på söndag. Jobba över på måndag. Hm. Tur att det tar slut nån gång. Kallas pension. Men är lite orolig, oranga kuvertet bjuder inte på några glädjebud direkt. Och alla andra konstiga kuvert förstår jag mindre av - finns det ingen uppsamlingscentral för alla förvirrade tanters pensionsinformation?

Och inte har jag lärt mig pulsklockan än heller.

Vardag är det för oss allihopa. Varenda dag. Ibland är den ljus, ibland mörkt, ibland komisk och någon gång tragisk. Och man glömmer hur bra man har det, men påminns när man ser andras mindre lyckade omständigheter - och tackar "någon" tyst för sig själv för att det ändå har gått rätt bra i livet. Man funderar också vems ansvar det är att det går bra. Vanligt numer är att det är någon annans ansvar. Inte mitt eget. Men det tål att funderas över värdet på vår vardag. 

I veckan hade vi en form av konflikthanteringsdag på mitt arbete. En av övningarna bestod av att ge varandra återkoppling på vad man uppskattade hos den andre, vad man ville se mer av, vad man ville se mindre av och också vad man ville att den andra skulle sluta med. Hm. Jag har gjort övningen förut, och vet att den kan skapa konflikter som i det närmaste blir olösta. Men den kan också ge varma och bestående känslor av att man är viktigt och uppskattad. Men det fordrar att det som sägs är ärligt ment och utan baktankar.

Jag fick veta av två personer, personalchef och platschef, att jag borde sluta med att räkna minuter, och istället se till helheten. (jag har fortfarande inte klart för mig vilken eller vems helhet det pratas om, men det kanske klarnar)  Och då kommer vi väl in på det komiska i vardagen. Det är alltså inte en positiv egenskap att ta ansvar för sin egen arbetstid och se till att man gör de timmar företaget har betalat mig för, dvs. 40 tim i veckan.

Som egen företagare har jag jobbat mycket. Då kan man inte räkna minuter. Jag har också varit anställd många gånger, och heller aldrig då räknat minuter. Jag har jobbat ideellt med ungdomar, och aldrig räknat minuter. Jag har jobbat på kommunal skola, och aldrig räknat minuter. Jag har aldrig behövt räkna för jag har fått förtroendet att göra ett jobb, jag har fått tillit till att jag gör det jag ska. Jag har inte fått svart på vitt att jag minsann inte gör mina 40, utan bara 39,5, som jag fått på mitt nuvarande arbete. (och det gäller alltså inte bara mig)  Då är inte reflektionstid, tid för att svara på samtal och sms från elever på fritiden, luncher som sällan blir 1 timma, dagar som alltid blir minst en kvart över arbetstidens slut, och planering och tankeverksamhet som sker på söndagkvällar - inräknad. Jag har en aning om att den halvtimman äts upp ganska snart.

Men vi värdesätter olika saker, och i den värd jag utbildar är det nog den fysiska närvaron som frisör mer värd än den mentala som pedagog. Jag kan inte förstå det på annat sätt. Men nu är ju jag utbildad pedagog, och som sådan respekterar jag mina kunskaper högt, och vill använda dem på bästa sätt till mina elever. Så alla ni som klagar på lärare och på skolan, här får ni en liten hint om var problemen ligger. Det finns många fler "Sveriges bästa lärare" än de som syns i ett TV-program. De får bara inte tiden och resurserna att visa det.

Eftersom jag nu har kommit dit att jag har respekt för mig själv och det jag betalat många timmar och många kronor för att lära mig - så kommer jag i fortsättningen att räkna minuter. Men jag kommer att göra det med den åtanke att jag på grund av det får mer tid över till andra - till mina elever, till mina vänner, till min famlj och till andra som behöver och vill ha av den.

Jag gav igår några av mina minuter till en överförfriskad äldre kvinna i päls, som ramlat omkull i svängdörrarna till Söderhallarna, fastnat och utan möjlighet att komma upp. Det stod 6-7 personer runt henne, men ingen hjälpte henne mer än att de stoppade svängdörren. De kom liksom inte på att hon kanske behövde hjälp att komma upp. Jag och en vakt hjälptes åt att få henne på fötter, på vilka hon iof hade svårt att stå, men hon kom i alla fall upp till vertikalt läge. Och hjälp till en taxi.

Hur mycket är några minuter värda? Det beror nog på vem man frågar. Fråga en femåring som väntar på tomten. Fråga en stressad stockholmare som väntar på pendeln. Fråga en afghansk kvinna som väntar på sin man i kriget. Fråga en döende som vill hinna säga adjö.

Så visst ska jag se till helheten. Min egen helhet. Och jag kommer ge mina minuter mitt värde. Men jag kommer inte ge dem till det ändamål som känns fel för mig utan att se till att få betalt för dem.