TantAugusta

 

 

Idag gav jag några småpengar till en tiggare i tunnelbanan. Jag vet fortfarande inte om det är rätt eller fel men just idag så kände jag att det var rätt för mig. Och eftersom han var både halt och lytt och hade väldigt få tänder så kände jag att jag inte skulle sakna ett par tior särsklit mycket.

 

Jag undrar ibland över mitt intresse för de svaga i samhället. Jag undrar också om jag gör nog i relation till min ekonomi och förhållandevis trygga tillvaro. I jämförelse. Jag upprörs över orättvisa, det är så enkelt det är. Det har jag alltid gjort. Vilket innebar att jag som åttaåring fick muta en kille i skolan för att han inte skulle slå mig. Jag hade skvallrat om att han och några till fuskade på ett prov, och mutan var min extra långa plastlinjal. De flesta hade korta i trä. Han tog mutan, och jag klarade mig. Senare i livet skulle just den här killen komma att bli en hastig passionshistoria, men nån plastlinjal diskuterade vi aldrig vid våra heta möten.

 

Killarna fråm Kamerun satte plant i Norrland och upptäckte för sent väldigt dåliga avtal. De hade blivit lurade att sälja sina hem för en biljett till Sverige och "guldjobbet". För mig låter det som så nära slavavtal som man kan komma, men jag är inte helt insatt i saken. Det känns i alla fall väldigt bra att facket gjorde en insats. Plötsligt händer det. Jag hoppas de fick sina rätta löner och att ansvariga här hemma får sina rättvisa straff.

 

Men så får jag dåligt samvete över en plåtburk jag har hemma och som är en av mina käraste ting. Den är från min farfars lanthandel och innehöll kaffebönor, som  han sedan malde och sålde, färskt och fint. Idag får man göra det själv om man köper bönor.

På burken som är cirka en meter i höjd och kanske 45 cm i bredd, är en bild av en väldigt mörkhyad man som bär en kaffesäck mot bakgrund av ett flermastat skepp. Han ser glad ut, men ändå. Ni förstår bilden, ni förstår kopplingen. Jag kan inte göra mig av med min fina burk som jag har ärvt, men jag sneglar lite skamset under lugg på den emellanåt.

 

Samtigt har jag med "gott" samvete beställt nya hjul till hojen. För mer än vad gästarbetarnas biljett hit kostade. Politiskt korrekt?

 

Jag har nog aldrig varit någon vän av nya prylar. Inga killar med nya fina bilar har imponerat på mig, tvärtom har jag nog sett lite undrande ut över den skinande plåten och grannlåten. Min första och hittills enda egna ägda bil var en Volvo Amazon -66, som gick som en klocka tills ett ohängt "måg-elände" slaktade den och den började bete sig som en groda på gatorna hemma i stan. Hoppandes fram över kullerstenen insåg jag att den kära kärrans tidevarv var räknat.  Tidigt älskade jag gamla plåtburkar och andra ting, som var nötta av både tidens tand och av kärleksfullt återanvändande.

 

Mycket förvånat ringde jag i mitten av 90-talet min mamma när mitt strykjärn gick sönder. Jag kunde inte förstå att det svikit mig efter så sparsamt användande. Hon menade att det kanske inte var annat att vänta eftersom mormor bytt det mot ett nytt redan på 70-talet. Och jag fick erkänna att det ju ändå var ganska tungt, handtag i bakelit och i övrigt gjutet i järn. Så det blev inköp av ett nytt, men det blev om möjligt ännu tråkigare att stryka.

 

Därför förvånar det mig nu att min nya kaffebryggare bringar mig sån glädje. Jag blev även där tvungen att inse att kannan som varit sprucken i ett halvår nog en dag skulle ge upp kampen mot sumpen. Men den nya är varken dyr eller tjusig, det blir bara kaffe. Direkt i en händig termoskanna så söndagsmorgnarna blir ju i och för sig betydligt sängliggningseffektivare. Så det är väl det där det ligger - skönt, effektivt, smidigt och bekvämt. Som en ny karbonhoj ungefär.

Det är kanske inte så märkligt, men det behövs bara en flygbiljett så kommer energin tillbaka. Ett mål, något att se fram emot - ljus, värme och rörelse. Tramp. Vägar som man vet hur de svänger och doften av mandelblom och olivlundar. Fast om de sista doftar vet jag inte men träden är väldigt vackra i sin knotighet. Inget det andra likt. Som oss.

 

Så nu tränas det igen, och kosten får sig ett litet "uppsving". Fokus på att sänka pHvärde och sköta proteinintag. Och broccoli, med citronolivolja, klassikern som funkar till allt.

 

Sen har jag lovat mig själv att följa ett råd, som kanske inte egentligen var ett råd till mig, men det var att vara lite mer egoistisk. Min kära släkting I säger att det är det enda hon egentligen ångrar. Så det ska jag inte ångra, mer. Vad vore världen utan dess kloka kvinnor.

 

Det summeras och funderas och lovas, både här och där. Några väljer att inte lova för att de inte kan hålla sina löften. Jag är av den tron att tänker man så, så blir det så och då är det väl lika bra att låta bli. Själv ger jag gärna några extra löften, de är ju till mig själv så skulle jag bryta nåt så är det ju inte hela världen. Jag kan förlåta mig själv lite svagheter. Och då har jag ju i alla fall en liten stund trott mig om några små storheter och tilltag.

 

I världen omkring mig ser jag de som som alltid ser ljust på sin tid. Både de som har anledning att göra det men även de som har stora anledningar att göra det motsatta. Men de lyser vidare, i stark motsättning mot det som skulle kunna förmörka deras tillvaro. Jag ser också de som ser mörkt på den, som har sina starka anledningar till det men som gör det likaväl även om anledningarna skiftar. Ibland är deras anledningar demsamma som de som ändå ser det ljusa. Det är alltså inte själva anledningen, utan hur vi ser på den, som är "the clue". Ingen bomb, ingen nyhet. Det är något vi vetat länge. Men svårt att lära sig, svårt att ta till sig. Ibland vill man liksom vara i det tillstånd man är van, bara för att det känns tryggast och känns igen - av både sig själv och omgivningen.

 

Så bitterhet får råda där bitterhet råder. Glädje får lysa där glädje vanligtvis ska lysa, om än svagare när den inte är äkta. Ett år är till ända och det nya kommer, med hopp, tro och kärlek. Och eftersom allt snurrar fortare och fortare ju äldre man blir så gör jag ingen större affär av det utan kliver in i 2013 och tänker att det vore trevligt om jag kunde cykla lite fortare nästa år. Igen.

 

Imorgon är det tisdag och då ska jag som jag har planerat leva hela dagen. Jag ska träffa äkta vänner och träna så att jag svettas och äta broccoli. Och jag ska tänka att dagen efter är det onsdag och då kan jag göra ungefär samma sak och att det är värdefullt. Jag ska vara glad. Någon annan får sköta det där med bitter.