TantAugusta

I senaste numret av Hälsa kan man läsa om några personers förhållande till döden. Mycket fin läsning, gripande och ger eftertanke. Tidningen ger också rådet att skriva sitt testamente så att anhöriga vet hur man vill ha det. Efter det här årets erfarenheter kan jag inte annat än hålla med. Man vill ju göra som den döda anhöriga vill ha det. Så svårt att ta reda på i efterhand.

Och efter min starka "näradöden-upplevelse" igår, när hela min kropp låg klistrad mot en krossad vindruta på en Volvo 740, så ska jag nog ganska snart skriva mitt eget. För det kan ha varit ganska nära igår, men någon ängel vaktade mig noga och jag kom undan med några stygn och lite halt och lytt. Så bra kanske det inte går nästa gång, eller så gör det det. Men jag vet ändå att min sista vilja finns på pränt även om jag blir 94 år och senil eller döv eller något annat. Det fina i kråksången är ju att man inte vet hur det blir.

Hur det går med bilföraren som orsakade olyckan vet jag inte. Han var i alla fall mer chockad än mig, men att jag inte blev så väldigt chockad tror jag har att göra med mina erfarenheter från det här året. Vad är väl en trafikolycka i jämförelse? Stackars Folke Focus har fått åka på verksta´n och om han någonsin kommer hem igen vet jag inte heller. Han var bra, Folke, jag tror jag vill ha hem honom igen. Eller någon av kusinerna. Vi får se.