Årsdag
Tankarna går tillbaka och det känns mest surrealistiskt, allt som hände den veckan vi levde med döden så nära. Den var så påtaglig, självklar, medan vi praktiskt utförde alla sysslor omkring det, som för att göra Den så fin och så smärtfri som möjligt för oss alla. Vi spelade Nat King Cole och hans dotter Nathalies CD med "Unforgettable" och sedan den stunden förknippar jag såklart den sången med mamma. En av dagarna kunde tom. liknas med en Norénpjäs, en alldeles onödig och för oss ganska traumatisk händelse, men som i tysthet har bearbetats och den som annat skuffats undan i en vrå där allt annat energikrävande redan ligger. Där kan det samla damm, städat vet jag inte om det blir och jag kanske väljer att låta bli.
Tidigt den sista morgonen när jag kom in i mammas rum låg hon på sidan med ena benet utanför sängen, som om hon försökt kliva upp själv. Det hade hon inte klarat. Vi hade suttit i skift i en fåtölj under natten, medvetna om att det snart var slut. Jag lyfte försiktigt upp hennes smala ben, och det skulle bli en av väldigt få gånger jag hörde henne klaga över att det gjorde ont. När jag frågade om hon ville ha smärtlindring nickade hon svagt. Det var vår sista kontakt. Sen låg hon stilla i sängen och somnade in vid lunchtid, först när hon visste att vi alla fanns på plats.
Mamma, vila i frid. Du ska veta att det går ganska bra för oss.
