Framåt marsch!
"Det måste vara bättre att leva för sitt fosterland än att dö för det", säger Dick.
Ja, det håller jag med om. Det skulle nog farfar hålla med om också, om han hade levat. Han dog när jag var fem år och jag minns faktiskt begravningen.
Farfar drog iväg till Amerikat i början av 1900-talet, närmare bestämt 1909. Historien kring det är att han åkte för att slippa göra militär tjänstgöring i Sverige. Jag tror nog att det fanns fler anledningar, som till exempel äventyrslusta och det gamla vanliga - tjäna pengar och få ett bättre liv. Hans far var rallare och familjen hade nog inte alltför gott ställt. Farfar åkte alltså iväg, och hamnade i militärtjänst i Amerika istället eftersom första världskriget var i antågande. Efter tre år som soldat kunde han sedan börja arbeta och tjäna lite pengar också. Under den här tiden skrev farfarsfar rallaren Per och hustrun Ingeborg många brev till sin älskade son. Dessa brev sparade farfar och tog med hem, efter sina nio år i det stora landet i väster.
När han kom hem fick han ändå göra militärtjänst här hemma också, så om det var enda anledningen till att han åkte så hade han ju verkligen åkt förgäves. Men jag gissar att han aldrig ångrade sin resa.
Vilken historia, vilket mod. Varsamt hade han sparat breven från hemmet, som alla börjar; Älskade son... Alla så vackert skrivna, både språkligt och i skrivstilen. Breven får vi läsa nu och det ger en alldeles speciell känsla, en ödmjuk och kärleksfull tanke över den släkt som funnits och den familj som finns.
