Jag har läst mina senaste blogginlägg och i nästan varje kommer den käcka informationen om mitt fantastiska hälsotillstånd. Men så dyker den där helgen upp, där man sätter sig i soffhörnet eller på stolen vid matbordet och inmundigar. Det ena och det andra, glögg och choklad och pappas hemgjorda senap på skinkan. Kanske inte i den ordningen, men ni förstår. Och sen sitter man, och sitter, och sitter lite till. Sen satt jag i pappas bil, körde den i snöyra och på halt väglag i ganska många mil. Spände mig väl i den ovana körställningen - jag brukar vara en smula mer framåtlutad.

 

Det är då det slår till, när man inte har fokus på sig själv och på kroppen. Det är då de kryper fram, kryper in igen. Men nu är det så att jag har klargjort för min kropp att det inte ska bli några fler turer på Diskbråcksbanan. Den diskussionen ska jag vinna den här gången. Jag har levt med mer eller mindre smärta från 13 års ålder upp till cirka 40, så jag tycker att jag har betalat tillräckligt med biljetter där. Nu får jag hjälp av Mycket duktig naprapat, och gör själv allt jag kan. För jag lovar er, för mig är det ren och skär skräck att kanske åka med en gång till. Jag blir åksjuk av blotta tanken. För er som inte upplevt "nervsmärta" med sin allra finaste repertoar, så kommer här en dikt jag skrev under mitt sista (?!) diskbråck.

 

Femton pirayor

Plötsligt en kväll får jag respit

smärtan tar en liten paus

Jag vet inte varför jag får denna gåva

och går försiktigt för att inte väcka odjuren igen.

Femton pirayor bor i mitt ben

gnager och hugger i nerver och senor

simmar fram och tillbaka

och de vassa fenorna river.

Mitt ben protesterar med kramper och ryck

och har sin egen sado-masochistiska fest.

 

Ikväll är också hjärnan ganska klar

inga starka piller som bedövat sinnet

Lite energi spritter till i mitt bröst

och gråten vilar en stund

Men alltför nära är den i minnet

den ofantliga, ofattbara och helt otroliga

den påhittiga och opålitliga smärtan

Kommer den snart igen?

 

Jag vill också glömma en stund

ångesten inför att lägga mig i sängen

natten som blir så oändligt lång

dörrkarmen som slår så hårt mot mitt huvud.

Nattvandringen runt i min lilla etta

försöken att gå en ny väg

kring vardagsrumsbordet

för att få en liten förändring

som kanske distraherar.

Längtan efter nästa piller är stor

och vattenglaset och klockan är mina bästa vänner.

 

På morgonen är mina knogar röda

av bitmärken som kommer från en

mental avledningsmanöver från smärtan

som förstås inte fungerat.

Sängen är våt efter en hemmagjord ispåse

och en stol som varit sängkamrat

ligger omkullvält på golvet.

Desperation tar sig olika uttryck

men i ensamheten är jag trots allt

sorgset medveten om

en strimma av levnadsglädje.

 

Jag har bett till Gud.

Jag har bett till mina förfäder.

Jag har bett till de andra – till andarna.

Ikväll kanske jag äntligen fått hjälp

en liten vila så jag orkar.

Men hur länge?