Jamen, det är ju så det är.
Jag har alltid trott på det, att man kan göra så mycket i det lilla. Se varandra och bry oss om varandra. Jag skrev en ledare till en tidning en gång, och en gång är som det sägs ingen gång, men jag var nog lite stolt ändå. Den handlade om att gräva brunnar i Afrika istället för att vara frisör och därmed bara syssla med ytliga saker som utseende. Men slutsatsen var att det aldrig bara handlade om utseende. Om mitt uppdrag dessutom var att försöka få varje kund att må så bra som möjligt (ja, jag upprepar mig; se tidigare blogg) och gå ut som en gladare människa så skulle det enligt mig göra att kunden var mer villig att dela med sig - till exempel till en insamling för brunnsgrävning i Afrika.
En dag när jag kom till min t-banestation så står en gammal man med sin rullator precis vid kanten av trappan. Just där finns ingen hiss, och skräcken i hans ögon inför färden nedför var tydlig. Det var förståeligt, för han hade aldrig klarat det. Jag kom ångades med dator, träningsväska och handväska, men stannade upp när jag såg honom. Jag gick fram och frågade om han ville ha hjälp, men då upptäckte jag att han inte kunde prata. Han såg istället vädjande på mig. Jag sa till honom att stå kvar medan jag bar ner rullatorn så skulle jag komma upp och hämta honom efteråt. Sagt och gjort, först ner med den och sen hämtade jag farbrorn. Det gick inte fort, men i det läget så kan man inte ha bråttom. Uppdraget är viktigare än att spara tid. När vi kom ner tog han sin rullator, såg med varma och tacksamma ögon på mig, jag gjorde tummen upp och gick vidare. Han gjorde min dag, och mitt hjärta lite varmare, och kanske gjorde jag hans dag också.
