TantAugusta

Det var en bonusresa, till Portugal. Inte alls planerad, men verkligen en bonus. Jag och bästa väninnan får åka och göra det vi gillar mest - cykla! Benen blev skönt trötta av mycket upp, lite mer upp och en hel del ner. Det sista tröttar väl armarna mer, hålla i styret och med tungan rätt i mun i ganska höga farter tar ordentligt på krafterna.

Landet var vackert, cyklingen fantastisk, sällskapet det bästa och kakor och tårtor man kan drömma längtansfulla drömmar länge om. Tillvaron, på ett hotell där du inte behöver bädda din säng, plocka ditt eget skräp eller laga din mat är förstås behaglig. Man kan satsa all tid på att må så bra som möjligt. Och mår bra gör vi, och gläds över kroppens styrkor och hjälper den när den gnäller med massage och stretch.

Samtidigt, många mil bort, flyr en ung själ bort från oss och kroppen ligger kvar, död av cancer. Mina nära och kära och alla runt den unga drabbas hårt av sorgen. Jag känner inte henne, den unga flickan, men lider för att andra lider. Det är orättvist, det är fruktansvärt och det är så sorgligt. Vi fäller våra tårar men det gör ingen levande igen och det gör så ont.

Så vad gör vi då, vad ska vi välja? Leva förstås, så bra vi kan, så mycket vi kan och så innerligt vi kan. Vårda vänskap, vårda kärlek och vårda oss själva. Tillåta oss känna, gråta, skratta och vara arga om det behövs. Men allt med en tanke om att vi och så många omkring oss som möjligt ska må så bra som möjligt så länge vi lever. Och det kan vara en kort tid, likaväl som lång. Så ta hand om dig. Ät en kaka utan dåligt samvete - njut istället över att du kan.