Det paras
I parken kuttrade några duvor och jag kunde ju inte låta bli att le. Samtidigt kom en träningskompis med förslaget att en annan träningskompis "kanske vore nåt", på vägen hem. Ja, det kanske vore nåt. Det där med nåt mer än en kompis. Men de enda tillfällen jag egentligen känner mig ensam är när jag ser ett riktigt gammalt par som strosar eller strävar framåt tillsammans. De som man ser på, att de gjort det länge, hållit ihop sen unga år, troligen hela livet. Och det är det ju ändå försent för så varför drömma om det?
När jag ser unga par som strosar, för de har väl inte riktigt hunnit börja sträva så mycket, så blir jag mest olycklig. Då tänker jag på allt elände de troligen kommer att behöva gå igenom, alla vedermödor, all osäkerhet och alla kval, men säkert fina stunder också. Jag är ju inte helt förtappad, jag minns att det var fint ibland. Men jag tycker inte riktigt att det var värt det. Tyvärr. Det var aldrig värt det onda, och jag känner mig nog faktiskt ganska tillfreds med mina cyklar. Ja. Det är nog helt enkelt så.
