Publicerad 2010-09-04 10:20:56 i Allmänt,
Dick säger; "I riksdagen fattas kloka beslut".
Många val att göra just nu. Stuga i Jämtland eller inte. Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt. Byta lägenheten eller inte. Köpa låga eller höga höstskor. Klaga över förkylning eller vara glad över att det bara är just en förkylning. Cypern eller Gran Canaria. "Hur ska vi få plats med tårtan i kylen?"
Och i samma veva som regnet sköljer över miljoner människors hem, vulkaner vaknar i olika delar av världen och jordbävningar skakar om - så går "den lilla banken för dem med störst plånbok" i stöpet och köps upp av Carnegie. (!) Inget av det påverkar mig direkt, men det är klart att man funderar. Mycket pengar som kunde omfördelas så att det gjorde mänskligheten något gott. Skillanden mellan människors möjlighet till påverkan och valmöjligheter är enorm.
Någonstans i mitten, eller snarare i det övre skiktet, finns jag med mina små funderingar. För de med minst möjligheter är ändå flest. Enligt undersökningar så anser de sig ändå vara lyckligast. Det tycker jag kan vara rätt åt oss.
Publicerad 2010-08-28 09:47:17 i Allmänt,
Tankarna går tillbaka och det känns mest surrealistiskt, allt som hände den veckan vi levde med döden så nära. Den var så påtaglig, självklar, medan vi praktiskt utförde alla sysslor omkring det, som för att göra Den så fin och så smärtfri som möjligt för oss alla. Vi spelade Nat King Cole och hans dotter Nathalies CD med "Unforgettable" och sedan den stunden förknippar jag såklart den sången med mamma. En av dagarna kunde tom. liknas med en Norénpjäs, en alldeles onödig och för oss ganska traumatisk händelse, men som i tysthet har bearbetats och den som annat skuffats undan i en vrå där allt annat energikrävande redan ligger. Där kan det samla damm, städat vet jag inte om det blir och jag kanske väljer att låta bli.
Tidigt den sista morgonen när jag kom in i mammas rum låg hon på sidan med ena benet utanför sängen, som om hon försökt kliva upp själv. Det hade hon inte klarat. Vi hade suttit i skift i en fåtölj under natten, medvetna om att det snart var slut. Jag lyfte försiktigt upp hennes smala ben, och det skulle bli en av väldigt få gånger jag hörde henne klaga över att det gjorde ont. När jag frågade om hon ville ha smärtlindring nickade hon svagt. Det var vår sista kontakt. Sen låg hon stilla i sängen och somnade in vid lunchtid, först när hon visste att vi alla fanns på plats.
Mamma, vila i frid. Du ska veta att det går ganska bra för oss.
Publicerad 2010-08-04 00:18:32 i Allmänt,
Efter att ha baxat in Cubben (cykeln, för de som missat det) och en alldeles för tung väska i lägenheten gick jag till 7eleven och köpte fil. Det doftade regn och skön stockholmsluft. En hemtam luft och jag kände att jag nog faktiskt var hemma. Jag har inte längtat ner så mycket så jag har inte funderat på det och det är nog på grund av att jag haft det så fantastiskt bra att jag inte behövt längta alls.
Sommaren har innehållit för mycket för att sammanfattas i ett blogginlägg - det skulle bli "hur långt som helst". Och i bloggosfären är det många som inte orkar läsa så mycket.
Lite onödigt var det, såhär med facit i hand, att baxa Cubben nånstans alls den här sommaren. Min tanke var innan att jag skulle cykla igen en hel del av de av olika orsaker förlorade milen under det senaste 1,5 året. Men den har avverkat cirka två mil sedan början av juli. Då kom den förargliga Stukning av Fot. Sedan en rasslig hals (för att inte prata om rösten) som lät som om den absolut billigaste och sämsta wiskeyn, en 75a om dan, sköljt genom den tillsammans med morgonkaffet. Så av det planerade cykelloppet Storsjön Runt blev det inget, men jag såg målgången på de starkaste. De utlottade priserna var i år allt från CDrom-skivor till konstiga hålla-ihop-resväsk-attiraljer, men så länge man slipper spisplattelock med blommor på så är man ju såklart överlycklig. Men det är ju också det som är charmen med loppet, det opretantiösa, det traditionella och den eviga oviljan att inte förändra det, även om det vore till det bättre. Man måste faktsikt dra på smilbanden lite åt det. Den äldre man jag cyklade mitt första lopp med hade genomfört det, med samma fina dansskor i skinn och korg-pedaler. Still going strong, och där stod jag och försökte skylla på min onda hals. Han och hans kompis hade problem att överhuvudtaget gå. Vilken mes man är.
I övrigt så har jag återupptäckt, dvs. återupptagit kontakt, med så många gamla fina vänner under sommaren. Inte desto mindre viktigt har jag också träffat många av dem jag alltid har kontakt med. Jag har haft nästan lite för mycket sol. Jag har cyklat på några av gotlands små vägar och druckit hemgjord äppelmust. Provat riktig golf, igen, och inser än en gång att det nog liksom inte är grejen för mig. Jag fick de fem dagarna i Danmark med cykel och det bästa sällskapet. Jag har tillbringat ett dygn i Sveg (!) som fick mig se väldigt positivt på Härjedalen. Jag har dessutom genomfört det så länge innan ångestfyllda projektet med Auktionen, med, som det kändes efteråt, en klackspark. Jag har ridit i några av de vackraste fjällen och känt varm samhörighet med en häst. Jag har umgåtts mycket med min systers familj och älskat varje stund. Jag har fått vila. Jag har lärt mig och tillåtit mig att njuta.
Jag har haft en av de bästa somrar.
Publicerad 2010-07-24 20:41:44 i Allmänt,
Tankarna svänger lite hit och dit som vanligt. Men på T-banan hem idag, efter ett som vanligt givande samtal med God vän så kom jag att tänka på torsdagskvällens diskussioner med några barn. När den grillade aborren rensades var det viktigt med att ryggraderna skulle fördelas lika mellan de två barnen, som ville slänga dem i sjön. Ett av barnen frågade om det bara fanns en ryggrad i varje fisk? Varpå det började pratas om maskar som inte har någon, men också dinosaurier, elefanter, och andra med ryggrad som t.ex människan. Och då kunde jag ju naturligtvis inte låta bli att fälla kommentaren om det nog finns både en och annan människa utan.
För visst känner vi några? De som vänder kappan efter vinden, håller med den för tillfället bästa vännen eller den med för tillfället mest makt, eller, i värsta fall, den för tillfället enda mannen. Jag hävdar fortfarande och kommer göra så länge inte annat bevisats att män håller andra män om ryggen, oavsett sammanhang. Kvinnor håller också män om ryggen. Kvinnor håller inte lika ofta varandra om ryggen och män gör det definitivt inte. Lyckligtvis finns det undantag "som bekräftar regeln". Sedan har vi också de som har den höga moralen, men som själva sällan står för det när det brinner - bland annat så har alltför många avslöjanden i media på sistone visat det.
Själv blir jag nog mer och mer motståndskraftig och oemottaglig, nästan egoistisk. Jag bryr mig om det jag bryr mig om, och dit hör de bästa vännerna, de med ryggrad och de som kan ge och ta emot tillit och respekt. Och vilken lycka att jag har sådana omkring mig och dessutom haft turen att ha återupptäckt flera under denna sommar!
...och på hatthyllan ligger Tant Augustas gröna hatt, inköpt från Åhlen och Åkerlunds priskurant någon gång på 1940-talet. Den åkte med i packningen från det lilla som sparades från auktionen i sommar. För mig har den ett väldigt stort värde och någon dag ska jag ta på den och känna mig riktigt fin. För den tidigare ägaren hade trots att den var krökt och skadad av många års hårt liv - en riktigt stark ryggrad.
Publicerad 2010-07-21 23:23:34 i Allmänt,
Sommaren går i en rasande fart men fortfarande är det mycket kvar och mycket kvar att göra också. Planen är att försöka ägna resten åt mer förlustelser av olika slag. Jag gör bara saker som känns bra och som jag mår bra av. Jag njuter av varje dag nästan dubbelt, som för att kompensera för den vila och den egna tiden jag inte hade förra sommaren. Jag väljer att fokusera på det positiva och försöker glädja mig åt att den onda foten (som fick sig en tjockablängare när vi bar prylar till auktionen förra veckan) bara är ond - om nu Dorotea sjukstugas röntgenplåtar visade rätt. Och det får man väl tro. Men nog är det väl fanken att det skulle hända nu, det börjar "gå troll" i skadestatistiken för min del. Fula troll. Spott och fräs, vik hädan och ge er av. Nu räcker det.
Närmast att se fram emot är skärgårdsvistelse och mer resande. Förhoppningsvis cykling. Rensa hemma för att få plats med minnen av förfäder och saker med affektionsvärde. Sen är det snart höst igen - och det blir nog skönt det med.
Publicerad 2010-06-19 09:59:23 i Allmänt,
"Man ska älska varandra i nöd och lust, men när det är som vanligt då?
Dick
Som många andra tanter satt jag framför TVn och såg festkonsterten till det kungliga brudparets ära. De svenska artisterna gjorde fina framträdanden, men inte alla var "magiska". En del underliga arr. kring några som i mina öron gjorde att mycket av de vackra rösterna försvann. Men det är ju bara vad lilla okunniga Tant tycker det. Det som däremot var väldigt tydligt var en alldeles otroligt lycklig kronprinsessa och det unnar jag henne av hela mitt hjärta. Hon verkar vara både klok och ödmjuk, inte särskilt prestigefylld och är fantastiskt vacker. Tycka vad man vill om monarkins vara eller inte vara, men nog gläds jag med henne idag.
Men kvällen blev lite...trist ändå. Bröllopsyra. Vänner som är gravida. Vänner som ska flytta hela familjen till nya vyer. Vänner som äter middag ihop och firar början på semestern. Själv sitter jag (iof helt slut efter intensiva kursdagar) i ett litet katastrofområde, även kallad "sunkig ungkarslya", med en urdrucken ölflaska, pizzakartongen i soporna och de trasiga tofflorna vickandes på tårna. Det hisnar ibland i magen, när jag tänker på allt jag gjort hittills i mitt liv. Men jag får också ibland samma känsla för det jag missat. Och inte lär det bli så mycket cykling i helgen heller.
Publicerad 2010-06-12 21:52:52 i Allmänt,
Som en liten följetong så kommer den här:
"Att blunda är ett vanligt synsätt"
Dick
DN har under veckan haft en artikelserie om mobbing. Skrämmande, chockerande och tyvärr ibland igenkännande läsning. Det värsta är alla inkompetenta chefer som konflikträdda stoppar huvudet i sanden och tycker att personalen ska bli lite gladare och själva komma på hur arbetsglädjen kan öka. Men hjälpa eller stödja den som blivit drabbad? Nej, men det måste ju vara den personen det är fel på? Vi provar några veckor till så har det säkert "gått över".
För några år sedan valde jag att använda en stor summa pengar (ja, i min värld alltså. I andras en spottstyver.) för att gå en kurs i sorgbearbetning och samtidigt bli certifierad att hålla kurs för enskilda och grupper. Anledningen till att jag valde att gå kursen skriver jag inte om här, men jag fick då kommentaren att; borde inte du gå en kurs i att bli gladare istället? Nu är det väl inte så att man väler att betala så mycket pengar för att bli mer ledsen, och förundringen över hur olika vi människor tänker upphör aldrig. Sårande, var ändå kommentaren.
Och mobbingen bland vuxna, den pågår. Överallt, hela tiden och mot vem som helst. Både den som är stark, duktig och vill mycket, lika väl som den svagare som inte vågar ta plats.
Jag tänker mycket på det nu, under planeringen med en kurs i dynamisk pedagogik som jag håller nästa vecka. Tänk om alla hade förstått vad den kan göra och hur betydelsefullt det är med det förhållningsätt man kan utveckla genom den. Men alltför få orkar förändring när den ska ske på "hemmaplan".
Publicerad 2010-05-29 18:21:58 i Allmänt,
"Livet består inte bara av en massa förtretligheter. Det finns en massa rejält helvete också"
Dick
Lyckligtvis är det sällan eller aldrig som jag befinner mig i det senare tillståndet. I jämförelse med många andras problem eller livssituation så är mitt liv både givande och nästan löjligt problemfritt. Men det är ju det här med jämförelser. Det går liksom inte göra dem rättvisa. Minsta lilla som händer så kommer det någon annan och täpper till truten på mig med "spik i foten". Eller jag bara läser om det i DN. Som i morse när jag läste artikeln om den alldeles ofattbart ensamme och olycklige
Mir Abbas Safari som tog livet av sig i den "förvaring" han varit inlåst i under 68 dagar. Perspektiv, får jag då. Men då blir alltså ändå andras olycka min lycka, eftersom det gör just det, sätter perspektiv. Jag tar mig upp snabbare, ur "gnällträsket", slutar lyssna inåt och kör på igen.
Så blir allt så kluvet igen; ska jag må bra av det eller ska jag må lite extra dåligt efterom jag drar fördelar av en så tragisk historia? Ska jag glädjas åt att jag kan tänka eller ska jag gråta lite extra åt denne mans öde?
Eller ska jag göra som jag ibland gör, och många med mig - och som Dick uttrycker med sin aforism; "Att blunda är ett vanligt synsätt" - bara borsta av mig, ta ett glas vin och undra om det är någon bra film på TV ikväll?
Publicerad 2010-05-24 22:49:13 i Allmänt,
"Om man skrev sina memoarer i början av livet så skulle man ha något att gå efter sen"
Dick
Det vore kanske inte så dumt, då skulle människor inte behöva välja så mycket. Rött eller blått? Vitt eller rött? Aftonbladet eller Expressen? Eller gå den gyllene medelvägen och ta grönt, rosé och bägge blaskorna?
Köra på det där med 2,5 barn och villa för statistiskt lagom mycket räntekostnader och en bil? För jag hoppas verkligen att det inte är fler bilar som är medeltal? Apropå det skulle det vara intressant att veta hur många cyklar det finns per familj eller person i Sverige. Tänker jag på mina vänner och antalet cyklar så är de absolut med och drar upp siffrorna rejält. Själv är jag bara en wannabe än så länge med mina två raringar.
Apropå cykel en gång till så skriver jag inte så mycket om det just nu. Det finns en mycket enkel förklaring till det. Jag cyklar lika lite. Varför energin och tiden inte finns, finns det många orsaker till. Men när tiden plötsligt fanns, så tröttnade kroppen ordentligt och jag gick i sängläge. Inte så obekant, men nog så ovälkommet. Fjärran kändes dagarna för en och en halv månad sen, på Mallorca när jag trampade uppför höga berg, när femminuterspromenaden till Rosenlunds sjukhus i morse kändes nästintill oöverstiglig. Nåväl, inga diagnoser men medicin som jag (eller vi, Farbror Doktorn och jag) hoppas ska hjälpa.
Det var på vägen hem som jag började tänka på det där med memoarerna. När man går sakta hinner man tänka mer. Jag gjorde ju det. Skrev dem alltså. Jag hade inte en tanke på som liten tjej, att jag skulle gifta mig och få barn när jag blev vuxen. Jag är ganska övertygad om att jag nog trodde att det skulle bli ungefär som det blev, ganska fritt och utan större mål. Är det kanske så att de flesta av oss faktiskt skriver sina memoarer utan att tänka så mycket över det. Egentligen är de ju mål, om man gör dem innan. Några vågar ha mål och uppfyller dem sen, med eller utan stöd. Andra ser dem inte för ingen har hjälpt dem öppna sina ögon. Ingen har talat om för dem att de också kan. Ingen tror på dem. Eller tror ändå inte trots stöd och uppmuntran. Jag ser dem varje dag.
Jag vet inte om mina memoarer blev färdigskrivna, och det är väl som i de flesta "verk" att några blad förblir oskrivna, som det så vackert heter. Men jag ångrar ibland utfallet av några kapitel.
Publicerad 2010-05-18 21:04:44 i Allmänt,
"Det måste vara bättre att leva för sitt fosterland än att dö för det", säger Dick.
Ja, det håller jag med om. Det skulle nog farfar hålla med om också, om han hade levat. Han dog när jag var fem år och jag minns faktiskt begravningen.
Farfar drog iväg till Amerikat i början av 1900-talet, närmare bestämt 1909. Historien kring det är att han åkte för att slippa göra militär tjänstgöring i Sverige. Jag tror nog att det fanns fler anledningar, som till exempel äventyrslusta och det gamla vanliga - tjäna pengar och få ett bättre liv. Hans far var rallare och familjen hade nog inte alltför gott ställt. Farfar åkte alltså iväg, och hamnade i militärtjänst i Amerika istället eftersom första världskriget var i antågande. Efter tre år som soldat kunde han sedan börja arbeta och tjäna lite pengar också. Under den här tiden skrev farfarsfar rallaren Per och hustrun Ingeborg många brev till sin älskade son. Dessa brev sparade farfar och tog med hem, efter sina nio år i det stora landet i väster.
När han kom hem fick han ändå göra militärtjänst här hemma också, så om det var enda anledningen till att han åkte så hade han ju verkligen åkt förgäves. Men jag gissar att han aldrig ångrade sin resa.
Vilken historia, vilket mod. Varsamt hade han sparat breven från hemmet, som alla börjar; Älskade son... Alla så vackert skrivna, både språkligt och i skrivstilen. Breven får vi läsa nu och det ger en alldeles speciell känsla, en ödmjuk och kärleksfull tanke över den släkt som funnits och den familj som finns.
Publicerad 2010-05-11 19:47:36 i Allmänt,
"Fördelen med en fast handlingsplan är att det verkar hända nåt när man ändrar i den"
Ibland när jag läser i min lilla "bibel", Dick, Teckningar och aforismer (som är totalt omöjlig att hitta fler exemplar av, fanken också!) så tycker jag det är så sorgligt att dess författare dog så tidigt. Det fanns säkert så mycket mer att ge oss av underfundigheter.
På en skola gäller det att ha en hög halt av flexibilitet. På min skola gäller den högsta halten, upp i taknocken ungefär - och då skulle ni se hur högt det är i tak i den gamla badkarsfabriken. Men vi fungerar, fungerar så, och fungerar väl. Men ibland ringer det i mitt huvud några ord från en tidigare chef, som i en diskussion om just flexibiliteten i det arbetslag jag ingick i då sa, att det ibland kanske inte är bara av godo att vara så förbaskat flexibla. Jag kan se en del negativa inslag när det gäller vår, men jag kan inte göra nåt åt det. Jag vet inte ens om jag vill.
Så jag flexibiliterar på och hjärnan snurrar med.
Publicerad 2010-05-05 21:13:03 i Allmänt,
"Inför skattemyndigheten är vi alla rika"
Naivt har jag levt lyckligt ovetande om att jag fortfarande var fånge. För mig är det tunga bojor, även om jag är fullt medveten om att de inte går jämföra med dem som Dwit Isaak bär på. Börjar man jämföra så, så är det inte mycket som känns meningsfullt.
Jag pratar om periodiseringsfonder. Lika kul som det låter. Ett suveränt sätt att skjuta på, och jämna ut, sina skatter. Tyvärr så försvinner de inte på grund av det.
Så här var det; Som nybliven företagare tog jag hjälp med det svåraste i bokföringen, som till exempel deklarationen som blev lite för avancerad även för mitt lilla företag. Däremot sprang jag med andan i halsen under första halvåret - med permanentdoften ångandes omkring mig efter att ha slagit knorr på den sista kundens hår och tillvaro - till en kurs i bokföring. Jag lyckades trycka in såpass med kunskap att jag klarade den dagliga bokföringen själv. Jag tyckte till och med att det var kul.
Men av min ekonomiska rådgivare fick jag rådet att ha periodiseringsfonder. Jag tyckte det lät skumt, uppväxt som jag är med att alltid göra rätt för sig. Helst innan, om inte det så på en gång. Trots det sitter jag här nu, med mitt lilla lilla lilla företag, och ska återigen betala många många många tusenlappar i skatt. Jag undrar också var vinsterna egentligen tog vägen. För de är inte på mitt bankkonto, det är då helt säkert.
Problemet är att jag trodde det var över. År av ångest att få ihop summan i tid, att kunna betala, att någon gång få börja spara till en egen buffert. En liten pension. Men det är alltså ett tag kvar, och jag har helt tappat lusten nu. Jag är så trött på att kämpa, tycker det är så orättvist och ångrar att jag var så fjantigt ärlig. För det lönar sig verkligen inte.
Publicerad 2010-05-03 22:24:49 i Allmänt,
"Om folk var lite vänligare i trafiken behövde man inte åka omkring och vara förbannad jämt"
Fast jag blir sällan förbannad numer, det tjänar liksom inget till. Men det är otaliga incidenter varje dag på väg till och från jobbet. Jag provar på att cykla så mycket som möjligt i cykelbanan, har ju inte glömt närkontakten med Volvon före jul. Rycker till när en bil närmar sig hastigt och bromsar in från någon sidogata, litar inte på någon längre. I cykelbanan borde det väl rimligen vara säkrare, men det vete sjutton. Värst är andra cyklister, som trots att det finns bana även på andra sidan, ändå cyklar mot körriktning. Jag kan iof förstå det, det är ett fasligt irrande fram och tillbaka över och under vägbanan för att hamna rätt, när jag cyklar hem från jobbet. Farligast är tunnlarna under, där cyklister kommer på fel sida in - tar vänster i kurvan - och en kollision är hur nära som helst. Men det ska man inte låtsas om, utan likgiltigt slänga ett öga på varandra och susa vidare. Tröttsamt.
Sedan är det busshållplatserna. Bakom så gott som varje, där också cykelbanan går, ligger glassplitter. På hemväg idag plockade jag ut en stor skärva, men tack vare kvalitet på däcken och en portion tur så höll det hem.
Det står också ofta många människor runt en busshållplats, och eftersom vi ju gärna vill hålla lite avstång till varandra, så står de också i cykelbanan.
I den kan man också hitta skatebordåkare, ibland med iPod, ibland utan. Men oftast med. Barnvagnar, oftast med förare. Barn på trehjulingar, ibland med medresenär, ibland inte. Hundar, ibland med koppel, ibland utan. Människor. Ibland medvetna om cykelbanan, ibland inte. Soptunnor. Ibland med skräp, ibland utan.
Min slutsats har blivit att det i alla fall är tryggare ute i vägbanan. För hur galna bilisterna än är, så vill de inte döda. Och i vägbanan syns jag (om det inte är en morgon i november) och då följer bilisten trafikreglerna. Det gör de definitivt inte alltid om jag kommer i cykelbanan. Och jag följer också trafikeglerna, något som jag är medveten om att alla cyklister inte gör.
Men ändå, även om jag tar mitt ansvar, så finns det alltid någon annan mindre insiktsfull/uppmärksam som inte gör det. Och då krockar man.
Publicerad 2010-04-30 21:17:54 i Allmänt,
...en sån där kväll som inte gav så mycket energi. Men med två undantag. En sån där kväll med ett djupt samtal med väninna i telefonen. Käckt och förnuftigt, klokt och insiktsfullt, analyserande samtal om livet, och döden. Andra höjdpunkten blev samtal från gamle far, som bakat kaka. Mazarinkaka som skulle innehålla fyra ägg, som han blev tvungen att åka och köpa först. Sen glömde han ändå vispa ner dem i smeten, och kakan blev...ganska platt om jag får tro hans beskrivning. Ägg eller inte, så är jag ändå imponerad över att han bakar mazarinkaka en fredag för att bjuda sina vänner på. Det var det längesen jag gjorde.
Med en liten skål Ben & Jerrys (ve och fasa, jag har inte fallit för den trenden, men det var en lämplig förpackning) satt jag sedan och funderade över tillvaron. Och insåg dess brister. För lite kreativitet, för lite stimulans - och det är på mitt eget ansvar. Men jag får känslan av att det är dags snart. Äventyr, lite lagom risker och nya vyer. Det kryper i mig och för de som känner mig väl så är nog förundran stor att det inte hänt nåt tidigare. Drömmar och planer måste sättas igång, den här gången tar det nog lite längre tid men de är viktigare än nånsin. Tid är, sägs det, det enda man verkligen har. Men nog går den fort. Den liksom bara brinner upp.
Publicerad 2010-04-19 21:34:15 i Allmänt,
"Kärlek är ett elände man råkar ut för om man har tur"
Jag upplever nog om jag tänker efter sådär lite extra att jag inte har haft fullt så mycket otur som jag brukar, på sistone.
Publicerad 2010-04-11 22:46:57 i Allmänt,
Efter att på mig själv ha ställt diagnosen L.A.T så kom det en plötsligt virvelvind av energi över mig i morse. Jag började med toalettskåpen, fick slänga två (2!) plastkassar med prytslar och prylar som var för gammalt eller inte används. Kliade mig sedan i huvudet och undrade varför det ändå inte blev någon plats över? Mitt "gamla" yrke har satt sina spår, många flaskor och burkar blir det när det ska provas, och provas ut. Lyckligtvis har jag inte behövt betala för all kemi. Men om det är någon som behöver en burk vax så kom förbi. De är nästan som nya, fattas ungefär en "fingernagel".
Efter två veckors ledighet, jodå, Fröken hade två - dels påsklovet och sedan den inarbetade tid jag gjorde på sportlov och helger i mars - så var det alltså inte förrän idag som harmoni och lugn infann sig. De behövdes alltså tydligen, för efter hemkomsten från det förlovade cykellandet så gick luften ur och intet nytt hände under mina flagnande tak. (Måste prata med värden om det, igen) Förrän idag alltså.
Så efter att ha "rensat i röran" så känner jag att jag nog är redo för en ny match - både med jobbet och med min uppsats. Spännade fortsättning följer när det gäller den senare, två intervjuer ska göras under veckan som kommer.
Så håll i er, nu åker vi igen!
Publicerad 2010-04-06 11:35:11 i Allmänt,
Självständighet, frihet och med känslan att ta sig själv på allvar - det är cyklingen i första hand för mig. Vinden sjunger i öronen, ibland lite för mycket men den är där. Med, eller mot. Några av den dynamiska pedagogikens huvudbegrepp susade också, inne i mitt huvud; respekt, tillit och trygghet. Ibland kom de i konflikt.
På vägarna på Mallorca skulle jag få svaret på om knät skulle hålla. Det gjorde det. Så länge jag höll mig på cykeln och inte provade andra aktiviteter. Lyckan var stor över andra dagens bergsklättring, när jag förstod att det skulle fungera.
Kapad ungefär i knähöjd blev jag dock, då jag återigen (att man aldrig lär sig) blev påmind om "gemene mans" åsikter och tankar om det lågstatusyrke jag valde i ungdomens dagar. Det sårar och svider att veta, då jag har arbetat hårt för att försöka upprätthålla en slags seriositet och kvalitet, genom att vara engagerad dels i facket som anställd och sen i branschorganistationen som företagare. Men suckar, och inser att allt beror på okunskap. Men energin som jag har för att ge mina elever en framtidstro blev också lite urgröpt. Nåväl, det ordnar sig med skridskorna bara isen fryser.
Mallorca dyker upp i hjärnan, det doftar grönt, det visar sina persikoblommor och har gett mig den fysiska ansträngningen jag behöver. Jag kommer tillbaka.
Publicerad 2010-03-22 22:51:47 i Allmänt,
Det börjar den ju med - min nya föjleslagare. En sammanfattning. Men den har jag naturligtvis inte skrivit än, det gör man i slutet. Jag önskar att jag i det här fallet kunde säga att slutet är nära, men så roligt ska vi inte ha det. Jag ser fram emot början av juni när den är klar. Efter det ska jag "bara" ha kurs för 50 lärare och SEN är det sommarlov!
Jag pratar om min pågående C-uppsats. Som är intressant, handlar om ett ämne jag så innerligt brinner för, men som tar tid och energi jag inte riktigt har. Jag har av olika anledningar kört hårt ett tag på jobbet. Jag har haft fantastiskt kul under tiden och det har varit givande. Samtidigt har jag försökt komma tillbaka i den form jag var i förra året vid den här tiden, en form som inte var optimal men åtminstonde godtagbar. Det går trögt. Mina "nya" knän, dvs. de som tog mest skada mot den fula Volvon jag flög in i, gillar inte riktigt den lite tuffare träning jag hänger mig till i mina självplågarstunder. Så då blir det istället en klok vila för Tant, vilket också betyder en viss antydan till soffliggar-anda.
Men på lördag åker vi, cykelkompisarna, till Mallis igen - till serpentinerna, vägarna genom olivlunderna, apelsinträden och en och annan mandelblom. Oavsett mil så ska jag njuta av de det blir.
Alltså jisses vad jag ska njuta! Nu börjar säsongen och nu börjar mitt cykelår 2010!
Publicerad 2010-03-03 10:57:10 i Allmänt,
Nej, mamma, jag har inte glömt. Bara inte skrivit ner mina tankar. Jag har väl egentligen också haft behov av att lämna dem ett tag.
Men det kom igen, när jag dammade av dina tavlor igår. När jag tvättade köksmattorna. När jag visade pappa hur man stryker en skjorta. Jag tror du hade dragit på smilbanden lite, det gick riktigt bra.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig, framförallt blir kanske inte slutet som man tänkt sig, och det är väl det man minst har nytta av att fundera över. Det kan sluta precis hur som helst. Men jag lider ändå över hur din sista tid blev, kommer liksom inte över det. Jag gjorde det jag kunde, men ville mer. Nu är det som det är, och jag kan bara acceptera det. Kan bara försöka göra det jag kan för dem och det som är kvar.
Jag gav förresten din fina ormbunke lite extra gödning igår, vi får hoppas den klarar sig.
Publicerad 2010-02-25 19:58:54 i Allmänt,
Senaste tidens leverne har fått mig att fundera, ja - inte så väldigt djupt då - men ändå, över hjärnans kapacitet. Just nu ser jag den som en tårta, med bitar. Eller som kostcirkeln kanske? I alla fall så är inte bitarna så rättvist fördelade. Det hade blivit mycket bråk och gråt om de hade delats på det här viset på barnkalaset när jag fyllde...5? Inte för att jag kommer ihåg nåt eget barnkalas men det var det säkert. Jag minns mest brorsans, det finns så många fina bilder på honom med grädde på nosen och med de otroligt charmiga smilgroparna han hade. Numera har han fyllt ut dem precis som oss andra, som fyller ut rynkorna.
Men det var ju inte det jag skulle "fundra" över. Utan hjärnan. Min är lite överhettad just nu. Men jag tar mina tillfällen till vila - åka tåg är kanon. Sover och snarkar på väg upp till de nära och kära. Men igår när jag skulle gå från jobbet fick jag en underlig känsla av att ha glömt nåt. Jag låste mitt lärarrum och gick en sväng förbi toaletten innan jag skulle ut i kylan och väntan på bussen. Och då kom jag på det! Jackan, mössan och vantarna!
Joråserusåattså...
De minsta bitarna (snålt med grädde, torr och tråkig vaniljkräm, vattnig köpesylt och några sega flagad mandel på toppen) - Fördelade till familj, vänner och träning. Ser ju lovande ut för framtiden. Ensam och olycklig, alla har tröttnat på mig, och cykling på Mallis med tunga ben och hängande tunga.
Halvstora bitar (som en frukttårta men nån dag i kylen, funkar fortfarande men behöver en uppfräschning, några extra jordgubbar kanske?) - Jag sköter fortfarande min hygien, men benen är inte så välrakade. Som det egentligen anstår cyklistben. Skämmes ta mig...
Stora bitar - (Sachertårta. Blir lätt lite för mycket och för sött så man mår lite illa...) C-uppsatsen. Så fort jag får en liten stunds tänktid så dyker den upp. Inte i så klara tankar utan mest som den där tårtbiten man fick när man fyllde 1 år och som mosades till oigenkännlighet.
Största biten (Prinsesstårta, klassiker, funkar alltid och är trygg och säker) - Jobbet. Hur kunde det hända? Men jag har ett flow just nu, det är fantastiskt att se eleverna jobba, vi har stora framgångar och vi har kul! Låt det fortsätta så, men kanske i lite lugnare tempo...
Det får lov att bli smörgåstårta - många lager, många bitar, fördelat jämt - och med ett glas rött! Och så en liten tupplur på det.
