TantAugusta

Ibland har man så mycket att skriva att de inte blir skrivet nåt alls. Två veckor på Mallorca har fyllt på energinivån, men gjort låren trötta. Jag cyklade över 100 mil på 12 dagar, men det kändes egentligen mindre. Tills den sista dagen, då jag i sista stund bestämde mig för, nämligen vid vägkorsningen, att jag skulle ta Sa Calobra igen. Helt solokvist, vilket inte är lika kul, men började jag min väg ner. För det är neråt. Och kurvigt. Min höjdrädsla gjorde att jag mådde illa hela vägen. Omkörd hela tiden av diverse fordon och till och med ett proffslag från Tyskland.

Sen tog jag, med mina värkande armar (för det är de som får jobba på vägen ner - med bromsen) en kaffe och en cola och sen började jag trampandet uppåt igen. Det gick så fint i början, längst ner i berget där det är lite skog. Men sen kom motvinden från h-vetet i varannan kurva och kämpandet blev nästan övermäktigt. Men, jag kom upp efter tre stopp med energi/vatten-påfyllning och kunde sen känna mig nöjd med att åka hem.

Men, det här ensamma kämpandet känns också symboliskt. Något jag gör, måste göra och får lov att göra i mitt liv. Jag blir stark av att ensam trampa motvind. Men det är också så härligt att susa fram i medvind, i sällskap. Jag har gjort det, så jag vet hur de kan vara.

Och ibland önskar jag att det skulle sluta blåsa helt. Bara vara lugnt.

Ja, jag vet. Det skrivs inte många rader här för tillfället. Desto mer på andra ställen. Jag har ju till exempel i ett svagt, eller om man vill starkt, ögonblick lovat att skriva klart Uppsatsen till augusti. Hoppla. Men den är igång, även om det nu inte går med en rasande fart. Jag har plötsligt blivit lite mer det nästan sociala under jag var under 90-talet, åtminstone nästan. Det tar tid, men det är kul och det ger energi.

Men fortfarande prioriterar jag träningen, och utan att skryta får jag lov att säga att jag faktiskt får hålla igen lite både fysiskt och verbalt för att inte knäcka en och annan 22-årig ung man. Hur kommer det sig att deras kroppar överhuvudtaget inte kan stava till bålstyrka? Idag blängde en man i 35-års åldern på mig, för att jag orkade mer. Jamen, kom igen då! Träna på vetja! Men, så vet jag också att jag själv kommer att få känna på det där, när jag ska ut med de ruskigt vältränade cykelkompisarna, när vägarna är rensopade. Det blir nåt att bita i det...

Som en vårförälskelse suger det i magen när jag tänker på stundande semester. Mallorca, igen, sjätte gången (om jag inte har räknat fel, det är i alla fall inte mindre än det) och lyckan är total. Jag, som aldrig packar förrän samma dag jag åker, har redan börjat prova jeansshortsen och kollat lämpliga cykeltröjor. Bibsen är klara, de skönaste och de finaste Drylanebibsen - plus ett par med med kortare ben så jag får jämna ut solbrännan lite. Bibs = cyklebyxor med hängslen, till info för den icke initierade. By the way så blir just Drylane aldrig utslitna, trots krock med både norrmän ocg annat löst folk samt kraftig och omedelbar kontakt med asfalt. Fantastiska, hoppas på nya sådana så småningom. De håller in magen bra också...

Ja,ja, ni ser. Det är dags igen. Det är cykelsäsong. Trist för några, himmelrike för andra. Tur att mina båda sambos är mer än förstående. De är till och med medskyldiga.

När jag var en sisådär nio år och hade geografi i skolan, så fick vi välja ett land som vi skulle skriva om och sen redovisa för de andra. Lustigt att det är en form som man fortfarande använder i skolan. Det är verkligen något som de flesta hatar att göra. Men det gjorde vi inte då vad jag minns, man var kanske för liten för att ha hunnit upptäcka begreppet ångest inför dylika uppgifter. Dessutom hade man fortfarande en slags brinnande energi för det man var intresserad av, och man visste till och med vad man var intresserad av. Man dök ner i uppgiften och gjorde den vacker med målningar och plitade dit landets huvudstad och vilka djur som fanns.

För mig var valet självklart; Nepal. Jag vet inte var jag fått det ifrån eller vad som gjorde det, men jag var väldigt fascinerad av det. Jag kan till och med komma ihåg delar av min presentation. Jag tror att det som var mest fascinerade var att det var ett så mystiskt land, med så väldiga berg och så färgranna kläder, spännande djur och annorlunda språk. Och äventyr. Spännande platser betydde äventyr, även om det bara råkade vara några 100 meter från huset, så kunde det vara en spännande plats. Eller blev ett litet Himalaya i fantasin.

I helgen besökte jag Vildmarksmässan, för en enda orsak. Eller, ok, en annan orsak skulle kunna vara att det ju är en plats med många män på - och det är ju nästan alltid trevligt. Till exempel är det aldrig kö på damtoaletten, men det var definitivt inte en drivande anledning till besöket. Nej, den stora orsaken var att de visade en film om Andreas Danielsson och Martin Stenmarks genomförande av Yak attack. Det är ett cykellopp som går över tio dagar, 47 mil och vid en del av loppet över 5000möh.

Under filmen får jag erkänna att det flera gånger stockade sig i halsen och ögonen fick en lite fuktig hinna. Det var så fantastiskt att se kämpandet, ändå med humor och självdistans, vänskapen och intresset för varandra och för människor omkring. När de till slut gick i mål fick jag torka en liten tår. Ja, jag är blödig som sjutton och vad är det att lipa för - men jag tror att jag helt enkelt levde mig in i det de genomförde så mycket att det helt enkelt inte gick hålla känslorna i styr. Naturligtvis triggade det igång en tanke. Det kanske är något sådant jag måste göra. Höjdrädd, mer än tio år sedan jag cyklade mtb på allvar och utan pengar. Ser lovande ut. Men det är ju just därför. När saker ser som mest omöjliga ut så måste de lösas. Även om de inte löser sig, även om saker aldrig blir av så är drömmen ljuv och kittlande. Den är min och jag njuter medan den pågår. Och oavsett dröm eller inte - jag tror faktiskt att jag skulle klara det, för så tjurig är jag.

Och kanske skulle jag få se de där bergen jag ritade som nio-åring. Djuren, och de färggranna kläderna.

Igår hade jag en riktig skitdag. Inte kändes det bättre av att jag precis överallt blev attackerad av allahjärtansdagspåminnelser till höger, vänster, uppifrån och nätifrån. Som ensamboende är det kanske inte den mest "rememberable" dagen man har.

Dagens stora överraskning, för övrigt också en av de mest obehagliga överraskingarna jag fått - gjorde ett stort djup i säcken för sparade bekräftelser. Nu är den faktiskt tom. Så nu ska det jobbas på att försöka att helt ta bort behovet, hur lyckosam jag kommer vara i det projektet återstår att se. Och vad den bestod av kan jag inte skriva här.

Väl hemma, efter att ha släpat mig genom snöhögarna och isvindarna, med modet och livsviljan på släp nere vid hälsenan, var det dags för middag. Som jag inte ville laga, ej heller äta, men borde inmundiga. I kylskåpet fanns ett stort blomkålshuvud som legat nån vecka. Samt buljong. Soppa är bra, så det var det jag också tillagade. Det blev den äckligaste maträtt jag hittills sväng ihop av "kylskåpsrester", så vidrig att den åkte i vasken. Middag blev istället lite frukt och en Finn crisp orginal med tahini (sesampasta).

Ej heller nattsömnen var god.

Sådär, nu har jag fått gnälla.

Jag har ålder, jag har erfarenhet. Jag har styrka, jag har en del mod.

Jag har ett liv, jag har god hälsa. Jag har vänner, jag har utmaningar.

Jag har tak, jag har golv. Jag har tvål, jag har vatten.

Men jag saknar.

Jag fick häromdagen en lliten påpekan om att bloggen inte uppdaterats på ett tag. Och jag håller med, det går ju inte an att lämna den så helt obeskriven så länge! Särsklit som det med skrivandet är så viktigt för mig, att hålla igång det, att bekräfta mig själv lite. För visst är det i sanningens namn lite av den anledningen jag skriver. Roligt är det också!

Jag har ägnat en hel del tid, och kommer göra i fortsättningen också, åt träning. Mycket mer tid till och med, de flesta dagar gör jag någon form av aktivitet. Men mest är det fortfarande spinning.

Jag är nog lite av en expert på spinning tror jag. Jag har tränat det i cirka 15 år. Det jag tänkte på när jag satt på spin-cykeln ikväll var att det har ändrats lite. För bara några år sedan så var alla med "på banan" när man körde ett pass. Alla orkade det pass de befann sig på. Så är det inte längre. På intensivpasset jag går var det tidigare ett gäng starka cyklister och nästan-cyklister som körde järnet tillsammans. Nu sitter det skoltrötta gymnasieelever sida vid sida med en och annan förvirrad nybliven mamma. Missförstå mig rätt här, såklart tycker jag att de ska träna! Men varför välja pass man inte klarar, tar plats för de som skulle klara det - istället för välja ett pass där de skulle ha det lättare att utvecklas i rätt takt? Det som händer är nämligen att alla påverkas och hela passet blir "tröttare". Istället för att det skulle innebära en utveckling även för de vältränade.

Det funkar ju så i alla grupper, om den ena trötta sidan är större än den starka. Om den starka är större så drar den upp den trötta. Men här verkar de flesta starka ha gett upp och tränar nåt annat eller nån annanstans.

De trötta sitter och trampar håglöst bredvid mig, och jag ska väl vara storsint och ödmjuk. Men jag får känslan av att det för en del bara är lite småcoolt att kunna säga det sen, eller skriva in det i träningskalendern - jag har varit på intensiv ikväll. Eller för att med gott samvete äta en tårtbit till...

Men det finns ju f-i-h-vete lugnare pass! Hur många som helst!

Nu är det en dag kvar till vårterminens början, och jag vet inte om jag vilat klart egentligen. Många som inte har lov kan nog tycka att det är underligt, men när jag tänker tillbaka på den termin som varit så vet jag att jag aldrig hade orkat köra igång igen utan ett riktigt jullov. Vi har ju dessutom jobbat in det, för den här gången med råge. Men nu är det dags och det blir nog bra. När man väl kommer igång så är det ungefär som ett gammalt ånglok, lite segt och trögt i början men sen ångar det på. Visslan tjuter.

Kroppen är på gång också, varmare än någonsin. Jag kör spinning så svetten sprutar men försöker hitta andra träningsformer också, det blir lite ensidigt. Men knäna gillar det, de tycker mindre bra om andra övningar som kräver "sidosteg". Och sådana vill vi ju inte hålla på med längre.

Målet, eller om det är visionen, är fortfarande att bli Smal, Snygg och Framgångsrik. Så jag tränar på, läser recept i Måbratidningar och funderar på rätta frukosten. Samt längtar efter tillståndet Förnöjsam. Så länge nöjer jag mig med att bli bara lite snabbare på cykeln, lite segare uppför och en smula gladare.

Utanför fönstret blåser kalla vindar och snön som föll igår ligger tjock. Jag ser hur familjefäder/mödrar kämpar med barnvagnarna i parken. Tack vare vädret blev det lugnt ganska tidigt inatt, så årets första nattsömn blev god.

Ett nytt år, igen. Jag är tacksam för att jag är här och upplever det. Med åren känns ändå just nyår som något som går ganska obemärkt förbi, det enda som ändras är siffror. Nyårslöften har jag inga speciella, bara de löften jag alltid bär med mig och som påverkar mig mer än vad jag är medveten om ibland. Jag har mina önskemål om livet, men jag önskar att jag kunde ta till mig av min gamla släktings ord; Tänk om människor kunde vara lite mer förnöjsamma.

Men i år är det ändå en hel del som kommer vara annorlunda. Jag kan välja att se det som ett misslyckande och en sorg. Det är det och så måste jag få känna, ibland. Men jag kan också välja att ta avslutet som en början till något nytt och förhoppningsvis spännande. Eftersom jag befinner mig i livets mitt så har jag också lärt mig ett och annat, bland annat att inte göra mer dramatik av saker och ting än nödvändigt.

Jag har också blivit lite blasé, något som inte är postivt. Misstänksamheten finns också där, sida vid sida med den alltid närvarande vetskapen om att inte vara den enda eller den på första plats. Den som inte är första valet. Det har fått mig att välja bort. Stänger av, stänger ute, går eller springer åt andra hållet. Det är liksom lättsammast så. Jag är en stark och modig människa, men när det gäller det här är jag räddare än många andra. Vilket nog är ganska vanligt i den hårda och bortskämda värld vi lever i. Vi behöver inte varandra som man gjorde förr.

Att befinna sig i livets mitt i min situation, med få tillgångar och utan skulder - kan ses som något väldigt otryggt. Men det är också en stor frihet. Den ska jag använda mig av detta nya år. Det ska bli bra. Är du med mig på färden?

Gott nytt 2011!

Julen är över och förväntningarna likaså. Det är skönt för alla - hemresande, bortresande, hemmavarande och hemlösa. Ibland lever man upp till sina egna. När det gäller andras är jag inte lika säker. På jobbet kanske man själv tycker att man gör mer än förväntat, medan andra tycker att man gör precis. Många gånger ser man dem som gör mindre än och som klarar sig lika bra, eller till och med bättre, ändå.

Den stora frågan är väl varför man gör mer än förväntat, i sina egna ögon alltså. Sitter det "i generna" eller är det ett skapat bekräftelsebehov? Eller är det ett slags maktmedel som driver en framåt? För egen del tycker jag att jag har "taggat ner" betydligt de sista åren. Men det är ju också relativt och många skulle nog inte alls hålla med.

Det jag hoppas på för det nya året och som jag verkligen ska ta mig en funderare över är vad jag mår bra av och behöver. Jag förväntar mig att jag kommer fram till ett bra beslut. Om det så innebär att jag åker iväg till en kibbutz eller börjar jobba på ett hunddagis eller bara fortsätter där jag är så blir det så. Jag undanber mig raljerande kring min obeslutsamhet för var, hur och när jag gör mina förändringar - de skadar ingen annan.

Att drömma och högt uttala sina drömmar är att vara lycklig en stund, så slå inte hål på dem. De spricker så lätt ändå.

Det var längesen jag hade så mycket som vill ut, så mycket att säga, som nu. Inget av det vill jag skriva ner. Inget av det vill jag skrika ut. De enda som orkar lyssna är ett par riktiga vänner och det finns gränser för vad man utsätter dem för. Det var också längesen som så mycket kändes så meningslöst och idiotiskt. Bakåtsträvande och underutvecklande. Nej, jag är inte på randen av ett sammanbrott. Jag är inte heller i rikszonen för att börja slå och sparka omkring mig. Jag är bara så förbannat trött på att vänta på något annat, något bättre - eller bara på något punkt.

Det är defintivt dags för en ny krabbfabrik. Dags att ta tag i saker och ting. Jag tror jag börjar med att städa lite.

Till min stora lycka finns det fler. Det fanns till exempel några vid samma bord som mig under årets julmiddag med jobbet, den som inte skulle bli av på grund av brist på pengar. (ja, kommunala skolor har det när det gäller personalen, friskolor har det också men då mest när det gäller elever) Men vi fick vår julmiddag och den var precis som en julmiddag brukar vara.

Den för kvällen utsedd till Riktigaste människan går det prata med utan att känna sig konstlad eller påpassad. Man kan vara sig själv för en liten stund. Det är så skönt, det är vila, det är frid. En sån person som man önskar allt gott i världen. Jag har fått förmånen att lära känna en till, det ger ljus i mörkret och luft i det tunga.

Och på min ena axel sitter TantAugusta och viskar att jag också är betydelsefull.

Jag tänkte att det kanske var dags att uppdatera de intresserade över hur det är med den saken. Hälsan alltså. Efter "projekt hjälpa mamma må så bra som möjligt fast hon ska dö" så mådde jag ju inte så bra själv ett tag. Sen kom den där fula vinröda Volvon så väldigt i vägen på vägen till jobbet en dag, så jag mådde ännu lite sämre. Men jag hade tur. Jag hade en sjuhelsikes otrolig jäkla tur, helt enkelt. Jag tror att jag insåg det redan när jag låg i ambulansen. Kvittrande någorlunda sammanhängande berättade jag en stor del av mitt livs historia för sköterskan. Jag såg hur hon lätt desperat började titta sig omkring efter något lämpligt att använda som öronproppar. Men jag var glad och nöjd och till och med polisen var snygg. Allt kändes fint, så länge jag slapp åka till Sös.

Såhär ett år efter så är jag inne i försäkringsbolagskontakt både när det gäller bilder på ärr och eventuella sviter. Det har jag faktiskt, lite sviter. Knäna har plötsligt blivit en hel del år äldre än mig och tycker att trappor är trist och arbetsamt och gör dessutom ont att gå i. Annars har jag tillräcklig kondition för att kunna besegra trapporna i Kaknästornet. Men jag kom verkligen lindrigt undan.

Konditionen arbetar jag på mest genom spinning. Och ja, det är inte speciellt kul med spinning. Det är ganska galet egentligen, att man sitter där och trampar och inte kommer någonstans. Men man kan fantisera eller affirmera när man sitter där. Minnas vackra vägar som slingrar sig och se sig själv besegra de grymmaste bergen. Mig spelar det roll. Jag har gärna lite småtråkigt en timma eller två. Jag vet att träningen ger mig något väldigt viktigt - starkare ben och starkare hjärta. Det senare behöver jag just nu mer än allt annat.

Igår var det träff på en pub i stan, utflyttade eller andra som på nåt sätt har eller haft anknytning till "0942" området. Dorotea kommun alltså. Jag kände mig plötsligt förflyttad till hemkommunen, puben på hotellet i Borgafjäll eller kanske "baracken". Skum men väldigt rolig känsla. En kille jag faktiskt haft ett 7 år långt förhållande med, till och med förlovad med, var också där. Minnen av en ljusblå träningsoverall modell -82 dök upp på näthinnan, jag hade givetvis en rosa. Hur tänkte vi? Klart att en sån makalös smaklöshet måste påverka och göra att förhållandet tar slut. Lika roligt var det att minnas den stackars släpvagnen som fick stryk på en bensinstation i Vilhelmina. Den hade haft den stora fräckheten att inte klara besiktningen. Eller när jag hittade 21000 kronor i en ficka på hans jeansskjorta i tvättstugan, pengar han fått vid försäljning av Golfen, det förgymmade måndagsexemplar till bil som alltid fick motorstopp vid fel tillfälle.  Gärna vid 30-40 graders kyla många mil från hjälp. Det stals rätt mycket kläder i den tvättstugan, så fyndet var en lättnad. Fler minnen dyker upp och jag skrattar gott i min ensamhet, vi hade faktiskt väldigt kul ibland. Men jag saknar det inte.

7 år. Det verkar vara en gräns för mig. Eller ödets gräns för mig. Och det kanske helt enkelt räcker? Saliga och extremt ovanliga äro de förhållanden som håller en livstid. Det måste vara en chans på en miljard att det händer.

Tom. Det är jag nu. Det måste ju betyda att det finns plats för mer?

Mycket handlar om beslutsamhet. Att bestämma sig, att lura ödet på dess luriga kluriga händelser och göra det bästa man kan åt sin egen situation. Men när man inte vet. När man inte har modet att våga hoppa, våga prova eller släppa taget. När intellektet styr undan de känslor som vill fram och man hela tiden hoppas att det ska bli bättre. Bara av sig självt.

I funderingarna, eller fundringarna som jag väljer att kalla det, kämpar jag själv med ostyriga och inte så positiva känslor och tankar. Har jag lurat mig själv att välja fel, eller råkade det blir rätt när jag kämpade med ödet. Kan jag någonsin få svar på frågorna? Det enda jag vet att är att jag valt det jag kunde välja, det som för tillfället kändes rätt och det som mitt så undangömda och hårt inkapslade hjärta faktiskt vågade släppa in.

I den pressande gråten som jag som vanligt trycker undan ryms frusterade skrik, ilska och rädsla. Jag pressar ihop allt till en hård liten kula som inte tar så mycket plats. Den ramlar in i utrymmet för bortträngda känslor och minnen, och vid stöten mot de andra kulorna känner jag hur kroppen vinglar till. Snart är de för många.

Och jag väntar.

Jag gick genom stan idag, inget som händer ofta numer. Förr, eller egentligen för bara en sisådär 10 år sedan, så gillade jag att springa på stan. Kolla på prylar, kläder och på folk. Det sista gör jag fortfarande gärna eftersom det är det som är mest fascinerande. Men när det gäller det övriga är jag faktiskt ganska mätt.

På drottninggatan satt en man och spelade dragspel. Han spelade riktigt bra, en skicklig musiker. Det är inte alltid jag tycker att dem som spelar på stan är särsklit bra. Men den här gamla mannen påminde mig om min morfar som också spelade dragspel. Jag gav honom inga pengar, något som jag genast ångrade. Han var värd det och behövde det säkert. Men att gå drottninggatan fram en fredag eftermiddag betyder att rätta sig i leden, annar blir du nersprungen. Så jag bara gick förbi, men kände en klump i halsen när jag tänkte, på honom, på morfar. En riktig människa.

Sen gick jag gamla brogatan ner mot vasagatan. För många år sedan, cirka 25 år, när jag var frisörelev, så bodde jag faktiskt på gamla brogatan en helg. På Maranataförsamlingens pilgrimshem. Det finns inte kvar där idag, men jag minns det väl. Jag och en klasskompis från frisörskolan var nere i storstan för att gå på den stora frisörmässan som vi hade fått biljetter till från den salong vi gjorde praktik på. Naturligtvis var det otroligt spännande, och jag hade min nya egendesignade jeanskappa på mig, som jag sytt själv av mina gamla jeans. Jag har den kvar i en väska i förrådet. Min klasskompis, från Kramfors, hon var också en riktig människa.

Nere på vasagatan möter jag återigen en stor massa, alla har bråttom hem - eller bort - vad vet jag. I en hotellbar hade jag stämt träff med en väninna för en after work. Hon är också en riktig människa. Som det alltid blir när vi ses så går tiden fort men den räcker, vi ses ju igen. Men jag inser när jag sitter där, att det är de riktiga männsikorna som ger de finaste spåren i skivan om mitt liv. Några spår är tunna och börjar fyllas igen av för mycket erfarenheter. Både av goda och lite mindre goda. Men sen är det alltså en del riktigt djupa spår, några gjorda av de tidigare tre nämnda riktiga människorna. Och är det det som kallas rynkor, så vill jag gärna ha många fler.

Fast det har jag egentligen. Man har alltid tid. Men man använder fel och då blir det såhär, det man gillar hinns inte med och prioriteringen ligger på det man måste. Men, för att citera Kjell Enhagers 5-åriga dotter; (hon borde vara 18 nu, det är längesen jag lyssnade på honom) Det enda man måste är att äta och skita. Det ligger en del i det.

Den här veckan har förhastade kommunpolitiker och chefer tagit lite underliga beslut utan konsekvensanalys gällande vår skola - så då fick jag plötsligt väldigt lite tid. Det fick många andra också, samt problem med sömnen och ganska ont i magen. Men det löste sig (inte magen alltså, utan problemen) och nu ska det flyta på som vanligt igen är det tänkt.

Vad "som vanligt" betyder på en gymnasieskola kan och vill jag inte skriva här. Men detta kan jag säga, det finns en anledning till att jag använder tiden som jag gör, med att ligga vaken, bekymra mig, bry mig och fundera på lösningar. Jag gillar mitt jobb med eleverna väldigt mycket. Jag gillar när de ber mig göra dem förbannade med mitt tjat för att de vet att de behöver det. Jag gillar när vi dansar "i-otakt-dans" när vi är trötta och behöver pigga upp oss. Jag gillar att de behöver mig, just nu.

Och då blir det inte så mycket över, till allt annat. Men jag hinner träna, sova och vara en smula social. Och äta, och skita.

Kroppen är orolig. Plötslig blev den ensam och rastlös igen, medan hjärnan lugnt vilar från ett fullspäckat schema. Livet, det jag arbetar vidare med att fylla, att göra meningsfullt och emellanåt lyckligt skyndar vidare i det ruggiga oktobergrå. Och det går ganska bra, det där med emellanåt. Jag tycker att jag har det rätt bra. Det är ju, som någon klok person uttryckte det, inte hur man har det, utan hur man tar det, som räknas. Jag tar det ensamma och rastlösa, för att emellanåt få det lyckliga och i livet fyllda. Det är valet just nu, det som man också kanske kan kalla ödet.

En gang så jeg en kvinne,

ut mot storhavet

I hennes øyne, ante jeg,

livet ville aldri bli som før.

Prøvde å dra, uten avskjed,

allerede da var det for sent.

Författare känd.

"Risken med att ta sig i kragen är att man tappar fotfästet istället"
Dick


Den ständiga känslomässiga pendlingen tar på. Den är inte dramatisk, aldrig har jag behövt vare sig ångetsdämpande medel eller uppåt-tjack. Jag har fixat det själv, med "positiva" tankar och en och annan god vän. Ibland behöver man inte tänka alls, tillvaron är så positiv som den kan bli och allt flyter på som Ljusnan en vårdag. Som igår, i skogen på en cykel med tre andra tjoande cyklister.

Men så kryper hopplösheten över en och det mesta känns lite meningslöst. Ett uppgivet varför då? Och för att stockar sig i halsen. Allt är självvalt, det liv jag lever, den situation jag är i och det arbete jag utför. Jag kommer ändå inte över känslan att det var nåt annat, nåt jag missade, nåt som glimtade förbi en gång men som jag just då struntade i att se, eller i dimman skrattade bort. Kroppen säger att jag fortfarande är ung och stark. Sinnet säger att jag snart är en ensam gammal Tant som man måste höra av sig till. Jag behöver absolut snart en ny "så länge krabborna kryper och ryggen håller-period". Det här är inte utveckling.

I dagens DN kan man läsa en lång artikel om Torgny Lindgren. Han säger i intervjun att hans liv bestått av 90% plikt och 10% lust. Och att han har "en känsla av att ha genomfört fel liv". Jag är säkert inte ensam om att känna igen mig i dessa rader. Så mycket annat, så mycket mer som man kunde ha gjort. I igenkännandet kryper känslan av misslyckande över mig, och frustration över att tiden för att "göra om, göra rätt" är så kort. Det är inte en positiv känsla men rätt använd kan den kanske hjälpa till att ge livet den mening jag söker. Men eftersom magkänslan på sista tiden blivit förkastad av diverse forskare så vet jag inte hur jag ska göra de rätta valen. Logik och realism är för mig inte de begrepp som ligger närmast drömmar.

Jag får påminna mig om att gå tillbaka till nuet, till det som faktiskt är. Inte då, inte sen - men nu. Vad vill jag nu?

Jag vill annat.

"Folk gör vad som helst för pengar. Arbetar till exempel"
Dick

Detta citat valt på grund av en skylt som Moderaterna (om den nu är på riktigt, kan vara ett montage. Oavsett min egen partitillhörighet så hoppas jag innerligen att ingen kommer på idén, igen, att göra en) tydligen vill vinna valet på; Arbete ger frihet. Mer än pinsamt. Men tydligen kom LO med samma finurliga formulering på affischer för ett antal år sedan - och fick sedan skyndsamt springa runt och riva ner dem när de insåg sitt misstag. Men de var ju som bekant inte först.

Det är svårt att skilja på ont och gott, på klart och grumligt och vishet och dårskap.

Själv blev jag, på väg hem från pubbesöket igår, bjuden på godis av Anton Abele. Ni vet han som startade en antivåldskampanj för några år sedan. Han tyckte att jag nog kanske kunde kryssa för hans namn på valsedeln. Jag hade druckit två öl, men så dimmig var jag inte att jag inte kom med motargument där. Jag kryssar inte nån för att jag blivit bjuden på godis och för att jag en stund får prata ur mig lite frustration över bland annat sjukförsäkringen. Särskilt när jag inte ens bestämt vad jag ska rösta på, i gott sällskap av en hel hop andra svenskar. Jag fick också tillfälle att tala om jag numera är nöjd med Herr Statsmininsterns styling. Hans tidigare alltför högt rakade polisonger gjorde att han såg ut som en pastor från någon av de frikyrkliga församlingar där jag tycker att de har de underligaste idéerna. Och så kan vi då rakt inte ha det. Han är ju ändå vår statsminister.

Kanhända är jag ute och cyklar, men det är vi också många som gör. Det viktigaste för mig i det här valet - nästan det enda jag riktigt bryr mig om - är att Sverigedemokraterna inte får de procent de behöver för att komma in i riksdagen. Gör de det så kommer jag fälla många tårar över människans dumhet.