Jag har alltid trott på det, att man kan göra så mycket i det lilla. Se varandra och bry oss om varandra. Jag skrev en ledare till en tidning en gång, och en gång är som det sägs ingen gång, men jag var nog lite stolt ändå. Den handlade om att gräva brunnar i Afrika istället för att vara frisör och därmed bara syssla med ytliga saker som utseende. Men slutsatsen var att det aldrig bara handlade om utseende. Om mitt uppdrag dessutom var att försöka få varje kund att må så bra som möjligt (ja, jag upprepar mig; se tidigare blogg) och gå ut som en gladare människa så skulle det enligt mig göra att kunden var mer villig att dela med sig - till exempel till en insamling för brunnsgrävning i Afrika.

En dag när jag kom till min t-banestation så står en gammal man med sin rullator precis vid kanten av trappan. Just där finns ingen hiss, och skräcken i hans ögon inför färden nedför var tydlig. Det var förståeligt, för han hade aldrig klarat det. Jag kom ångades med dator, träningsväska och handväska, men stannade upp när jag såg honom. Jag gick fram och frågade om han ville ha hjälp, men då upptäckte jag att han inte kunde prata. Han såg istället vädjande på mig. Jag sa till honom att stå kvar medan jag bar ner rullatorn så skulle jag komma upp och hämta honom efteråt. Sagt och gjort, först ner med den och sen hämtade jag farbrorn. Det gick inte fort, men i det läget så kan man inte ha bråttom. Uppdraget är viktigare än att spara tid. När vi kom ner tog han sin rullator, såg med varma och tacksamma ögon på mig, jag gjorde tummen upp och gick vidare. Han gjorde min dag, och mitt hjärta lite varmare, och kanske gjorde jag hans dag också.

Det var en bonusresa, till Portugal. Inte alls planerad, men verkligen en bonus. Jag och bästa väninnan får åka och göra det vi gillar mest - cykla! Benen blev skönt trötta av mycket upp, lite mer upp och en hel del ner. Det sista tröttar väl armarna mer, hålla i styret och med tungan rätt i mun i ganska höga farter tar ordentligt på krafterna.

Landet var vackert, cyklingen fantastisk, sällskapet det bästa och kakor och tårtor man kan drömma längtansfulla drömmar länge om. Tillvaron, på ett hotell där du inte behöver bädda din säng, plocka ditt eget skräp eller laga din mat är förstås behaglig. Man kan satsa all tid på att må så bra som möjligt. Och mår bra gör vi, och gläds över kroppens styrkor och hjälper den när den gnäller med massage och stretch.

Samtidigt, många mil bort, flyr en ung själ bort från oss och kroppen ligger kvar, död av cancer. Mina nära och kära och alla runt den unga drabbas hårt av sorgen. Jag känner inte henne, den unga flickan, men lider för att andra lider. Det är orättvist, det är fruktansvärt och det är så sorgligt. Vi fäller våra tårar men det gör ingen levande igen och det gör så ont.

Så vad gör vi då, vad ska vi välja? Leva förstås, så bra vi kan, så mycket vi kan och så innerligt vi kan. Vårda vänskap, vårda kärlek och vårda oss själva. Tillåta oss känna, gråta, skratta och vara arga om det behövs. Men allt med en tanke om att vi och så många omkring oss som möjligt ska må så bra som möjligt så länge vi lever. Och det kan vara en kort tid, likaväl som lång. Så ta hand om dig. Ät en kaka utan dåligt samvete - njut istället över att du kan.

Men det går inget vidare. Fötterna vill liksom inte låta bli att jäklas med mig och nu är jag uppe i samma summa som en riktigt bra cykelresa - när det gäller vad jag kostat på dem och som hittills hjälpt föga.

Så kom tankarna, om det här med fötter och gå. Trampa. Det är ju det de gör. Kanske tåflörtar lite med det gör de bara med varandra och då liknar det ju nästan någon slags incest? Mina fötter svettas inte ens, och det är ju det mest underliga av allt, med tanke på hur övre delen av kroppen reagerar på rörelse.

Andra tankar kom också, de på mamma. I samtal med syster så har vi väl kommit fram till att vi gjorde det vi gjorde, hjälpte vår mor i dödens väntrum - med kärlek, given och eftersökt. Effektivt tog vi sedan hand om allt praktiskt, starka stod vi genom begravningen och med anletsdragen ordnade tog vi adjö av både mamma och gäster. Det vi glömde var att ta hand om oss själva. Vi bara gick vidare, trampade på, och med facit i hand så känns det som om det åtminstone för min del är både en, två och flera händelser som försökt tala om för mig att det är dags att stå stilla ett tag.

Jag påminns när jag går förbi den japanska resturangen där jag och mamma åt lax i teriyakisås. Hon tyckte att det var så gott. Jag påminns när jag ser Stadshuset och vår kväll där när jag fick mitt Mästarbrev. Jag påminns av butiken med alla balklänningar som hon drömmande gick runt i, bara för att det var så vackert. En dröm som hon kanske hade haft som ung, att en gång få sväva runt på ett dansgolv i den typen av klänningar. Men i tanken blir jag så arg, jag blir så besviken. Jag tycker att hon hade kunnat komma fler gånger. Vi hade kunnat få umgås mer på tu man hand. När jag blir arg går jag fortare. Trampar hårdare. Då kommer jag undan.

Men mamma, det är för sent och ilskan är utan mening. Men den är där. Jag saknar dig, jag hade velat ha mer.

Jag hade velat ha åtminstone en kväll till.

Och mina fötter? De vill bara vila.

Det blev inget av det den där resan, till "Smärtlandet" - och det tackar jag förstås för. Jag kan tacka mig själv och Mycket duktig naprapat också, det gäller att slänga ut rätt skyddsnät så att pirayorna fastnar. Så nu trampar jag vidare med två ömma och värkande fötter och en stycken sargad tumme. Men det är väl ändå sånt som ska gå över och ej heller komma tillbaka. Så länge jag är försiktig med kniven vill säga.

Och trampa är det nog bäst jag sätter igång med på allvar, nu blir det Portugal på sportlovet som det ser ut - och där kommer jag oavsett kadens och stryka tveklöst bli avhängd. Och det kommer kännas hur bra som helst, eftersom de som åker på den resan är urstarka cyklister. Så det är klart att man kan fråga sig vad jag gör där...men jag hänger glatt med. Min tanke är att jag ska bli starkare jag med, förstås.

Jag har dock en liten latmask i mig efter julens fröjder, vilket väl är helt naturligt och rätt så vanligt. Men jag skyller mest på att jag ätit vete under julen. Det får lov att bli slut på sånt trams. Tramp istället för trams. Blir bra det.

 

Jag har läst mina senaste blogginlägg och i nästan varje kommer den käcka informationen om mitt fantastiska hälsotillstånd. Men så dyker den där helgen upp, där man sätter sig i soffhörnet eller på stolen vid matbordet och inmundigar. Det ena och det andra, glögg och choklad och pappas hemgjorda senap på skinkan. Kanske inte i den ordningen, men ni förstår. Och sen sitter man, och sitter, och sitter lite till. Sen satt jag i pappas bil, körde den i snöyra och på halt väglag i ganska många mil. Spände mig väl i den ovana körställningen - jag brukar vara en smula mer framåtlutad.

 

Det är då det slår till, när man inte har fokus på sig själv och på kroppen. Det är då de kryper fram, kryper in igen. Men nu är det så att jag har klargjort för min kropp att det inte ska bli några fler turer på Diskbråcksbanan. Den diskussionen ska jag vinna den här gången. Jag har levt med mer eller mindre smärta från 13 års ålder upp till cirka 40, så jag tycker att jag har betalat tillräckligt med biljetter där. Nu får jag hjälp av Mycket duktig naprapat, och gör själv allt jag kan. För jag lovar er, för mig är det ren och skär skräck att kanske åka med en gång till. Jag blir åksjuk av blotta tanken. För er som inte upplevt "nervsmärta" med sin allra finaste repertoar, så kommer här en dikt jag skrev under mitt sista (?!) diskbråck.

 

Femton pirayor

Plötsligt en kväll får jag respit

smärtan tar en liten paus

Jag vet inte varför jag får denna gåva

och går försiktigt för att inte väcka odjuren igen.

Femton pirayor bor i mitt ben

gnager och hugger i nerver och senor

simmar fram och tillbaka

och de vassa fenorna river.

Mitt ben protesterar med kramper och ryck

och har sin egen sado-masochistiska fest.

 

Ikväll är också hjärnan ganska klar

inga starka piller som bedövat sinnet

Lite energi spritter till i mitt bröst

och gråten vilar en stund

Men alltför nära är den i minnet

den ofantliga, ofattbara och helt otroliga

den påhittiga och opålitliga smärtan

Kommer den snart igen?

 

Jag vill också glömma en stund

ångesten inför att lägga mig i sängen

natten som blir så oändligt lång

dörrkarmen som slår så hårt mot mitt huvud.

Nattvandringen runt i min lilla etta

försöken att gå en ny väg

kring vardagsrumsbordet

för att få en liten förändring

som kanske distraherar.

Längtan efter nästa piller är stor

och vattenglaset och klockan är mina bästa vänner.

 

På morgonen är mina knogar röda

av bitmärken som kommer från en

mental avledningsmanöver från smärtan

som förstås inte fungerat.

Sängen är våt efter en hemmagjord ispåse

och en stol som varit sängkamrat

ligger omkullvält på golvet.

Desperation tar sig olika uttryck

men i ensamheten är jag trots allt

sorgset medveten om

en strimma av levnadsglädje.

 

Jag har bett till Gud.

Jag har bett till mina förfäder.

Jag har bett till de andra – till andarna.

Ikväll kanske jag äntligen fått hjälp

en liten vila så jag orkar.

Men hur länge?

Nyårsafton, dagen när åtmisntone jag funderar lite extra över det som komma skall, men också det som varit. Jag har extra möjlighet till det eftersom jag firar dagen i ensamhet, liksom förra året. Helt självvalt, jag vill se att jag har lägenheten kvar eftersom parken utanför är tillhåll för alla med bomber och raketer. Desutom är T-bana och pendel inte nåt jag gärna använder mig av en nyårsnatt. Taxi? Hm, jag ringde efter en nyårsnatten 1986 och den har inte dykt upp ännu.

Hur blev det då, 2011? Jo, det blev faktiskt väldigt bra. Från sommarlovets början och under resten av året har jag nog mått bättre än på länge. Trots ett totalt kärlekslöst år har jag själv känt mig mer kärleksfull och positivt inställd till min omgivning än rimligt - för att ge måste man också få? Och det kanske är det jag har, fast på andra sätt än tidigare.

Både fysiken och psyket har varit på en stark nivå under större delen av året. Jag har tagit hand om mig på ett mer seriöst sätt, med kost och träning i att samband. Och det ger resultat. Såklart, kan jag inte låta bli att tillägga. Men jag har inte blivit fanatisk, jag fuskar ibland och lider lite lagom av det. Träna har blivit lite mer än bara hålla fysiken igång - jag har hittat nya träningsformer och gillar det mycket! Cyklingen har gått bättre än på flera år, inga fula Volvos i vägen och TID för det. Underbart!

Psyket då? Jodå, själv tycker jag ju att jag är rätt frisk där också. Jag har upparbetat en slags strategi (som känns lite manlig, men det kanske är fel?) som går ut på att låta saker och ting som tar energi bara rinna av. Inte fundera över det jag inte kan förändra, inget får ta energi som jag inte kan hjälpa. Det betyder att jag har en massa kvar till annat!

Är det  mognad och med det en smula klokhet som kommer med åren, som fixar det? I sådana fall, kom igen alla år som är på väg! Jag är redo och jag gillar er!

Det har blivit så att det blir ett i veckan, inlägg alltså. Lördagskvällarna tillbringas helst framför TVn, för de som tycker om musik så är valet inte särskilt konstigt. Om sen dagen tillbringats med vänner i kombination med träning så känns den optimal och väldigt rätt. Eftersom musikprogrammet går på TV4 så finns det tid över för annat i reklamen och då kan jag skriva.

Senaste veckan har jag lurat en hel hop av människor att tro att jag är kär, elle; rättare sagt, jag har skrivit på fejjan att jag är det - och det är sant. Att det sen bara är i själva livet och inte en fysisk person har jag utelämnat. Jag får dåligt samvete över att ha lurat några av dem, andra fnissar jag åt när jag tror mig se att de gärna velat fråga mer. Just nu är jag kär i livet, vetskapen om hur kort det kan vara och vad andra drabbats av ger mig en ljusare syn på mitt eget.

På middag igår diskuterade ett antal kvinnor sina förhållandens vedermödor och svårigheter. Inte en klagosång över männen, men över sin egen brist på lust och energi. Det var intressant att följa, ibland chockerande ärligt och vid flera tillfällen väldigt roligt.

Men mitt i diskussionen kände jag mig verkligen som ett riktigt ufo. Och längtade hem till mitt enkla tjäll och singelhushåll. Jag lever ett enkelt liv.

 

På ett annat forum, en cykelklubbs bloggsida, läste jag igår en hel del av mina gamla inlägg. Det var allt från panik när jag skulle byta krans på min Cube Frans tlll glad över Sthlm - Doroteaturen 2008 till den sorgliga när mamma dog. Det som slog mig mest var alla glada tillrop men också allt stöd och den medkänsla jag fått genom åren av människor jag knappt kände då, men där också några av dem nu är de absolut värdefullaste av vänner.

När jag såg bilden på bloggen på min mamma, bakifrån i en rullstol i en park utanför Umeå lasarett, tänkte jag förstås på hennes sjukdom. Cancer. Den vill jag inte ha. Risken är stor att drabbas, varannan svensk får det och när så många av kvinnorna i min släkt redan haft det så får jag nog räkna med en liten släng. Men det är inget jag går och tänker på faktiskt. Tvärtom så har jag nog vid väldigt få tillfällen varit i så bra fysisk form som nu, och aldrig varit så smärtfri.

Jag har alltid förknippats med en dålig rygg. Det började när jag var 13 år, och fick "domen" att jag aldrig skulle kunna arbeta som frisör när jag var 20 år och nyutbildad. Jag har fått två erbjudanden om akut diskbråcksoperation och flera jular legat över en stol med tallriken på golvet för att överhuvudtaget kunna vara med på julmiddagen. Den grymma smärtan som följer ett diskbråck kan bara en drabbad förstå, men en sak är säker - den gör en galen. Man upphör existera, det finns bara den. Den gjorde också att jag under dessa år aldrig kunde tänka på att ha en man på närmare avstånd än ett par meter. Om tandborstning är ett problem så förstår ni vad det skulle kunna innebära.

Men nu är allt det borta! Jag har knappt ont nånstans och har aldrig varit starkare. Jag har heller aldrig varit så tillfreds med livet. Så nu får det bli så ett tag tycker jag, smärtfri, frisk och lycklig över livet. Det är ju så skönt.

Jag vet att ni har det, ni, därute. Eller därinne. Jag ser er, jag känner några av er och jag hör er. Inte så mycket hör längre förresten, de mest hödljudda grannarna har flyttat och om det är en positiv eller negativ händelse i mitt liv har jag inte bestämt än. Ni, som har nån. Ni, som lever med någon annan. Jag vet att ni har kärlek, närhet och samhörighet. Jag kan glädjas med er. Är aldrig emot, det är meningen med livet.

Häromdagen ringde en gammal vän och frågade; hur är det? Jag svarade helt ärligt; det är faktiskt jättebra. Jag tycker verkligen det. Jag har ett fantastiskt liv, jag har bra fysik och är väldigt sällan eller aldrig deprimerad. Jag har mat och en säng och tre cyklar och underbara vänner, inget att klaga på med andra ord.

På en jobblunch får jag en annan fråga, den om barn ni vet. Som man ställer först när man känner att samtalet är tillräckligt förtroligt och man är "nära". På frågan kan jag också ärligt svara att jag inte saknar det.

Men vem är jag att veta vad som saknas när jag aldrig haft det? Alla ni (för det är några) som gjort min situation till det den är idag - jag kommer aldrig glömma det ni gjort. Det därför är jag här, i min etta. Med tre cyklar. Och med ett oerhört starkt psyke som har förmågan att stoppa undan det otänkbara och det onåbara. Det gör i sin tur, att jag kan tycka att mitt liv är jättebra och tillräckligt.

Men ibland blir jag ändå påmind. Jäkla kärlekssånger.

Idag körde vi vägen upp till kapellet, en gammal grusväg som med jämna mellanrum sköts av vägföreningen i byn. Jag har åkt den vägen så många gånger, gått den nästan lika många gånger och cyklat, åkt sparkt och skidor och till och med åkt hästskjuts på den när jag var en liten tjej.

Jag fick åka på vagnen med kantorn i byn, Erik Anton, granne till min mormor och morfar. Han hade väl varit och handlat hos mina föräldrar på affären och jag tog chansen och frågade om jag fick åka med. Första gången jag åkte var jag nog inte så gammal, själv gissar jag mellan tre och fyra år. Det var spännande, det var den stora lyckan, det var ett äventyr. När jag kom fram till morfars möttes jag av varma kramar, näverspån (efter morfars hantverk) och saft och bullar. Vägen dit betydde lycka, då.

Sen blev jag äldre och grusvägen kom att betyda andra saker. Måsten. Ångest. Ånger. Dåligt samvete. Motvillighet. Så många turer på den som jag inte hade velat göra. Man växer upp och man känner, man förstår och man gömmer.

Men jag försökte fånga lite av lyckan idag, trots att anledningen var att besöka gravar. Försökte komma tillbaka till det som en väg kan betyda och som jag ofta känner när jag trampar fram på välbekanta men också nya spännande, vägar. Vägen är målet, men ibland är det själva målet som är lyckan - eller det motsatta. Det är svårt att vända precis innan man kommit fram.

Energin har fått sig en påfyllnad igen, höstveckan på Mallorca hade det mesta. Värme, glädje, vänskap och sol. Och sol. Och sol. Jag fick skratta mycket, umgås med likasinnade urstarka kvinnor och män som gillar cykling och kaffe lika mycket som mig. Ändå blir det blir vemodigt och tomt när jag kommer hem till min lilla lya, rastlösheten gör att Friskis Ringen känns bra att tillbringa kvällarna på. Men benen är trötta och behöver vila så jag får ta det lugnt.

Tillbaka i den bokstavligt grå vardagen blir jag smärtsamt påmind om det sköra livet och hur tacksam jag ska vara för varje frisk dag. På grund av det förflyttas jag i minnet tillbaka till två år sedan, när jag vid den här tiden gjorde mitt bästa för att komma ur ett utmattningssyndrom som gjorde promenaden till affären till ett maraton. Dit ska jag inte igen och med ett soligt sinne som inte släpper in energitjuvar - så kommer jag kunna förhindra det.

Nu har jag en mörk höst framför mig, den kommer gå fort och det kommer bli jul. Då ska jag dricka mycket glögg så går den helgen fort också. Problem går att lösa bara man gör dem till sitt eget ansvar.

Nä, det blir inte mycket gjort här inte. Anledningen heter arbete. Elever och sånt. GY11. Också lite träning på det. Facebook. En del irl-träffar med goda vänner. Ja, det är väl det hela. En Mallorcaresa att se fram emot, spontan och icke planerad. Men skitskönt att den kommer nu mitt i hösten, även om den just nu känns som högsommar.

Igår ringde både Unicef och Läkare utan gränser. De behövde mer pengar. I vanliga fall brukar jag ge extra men den här gången så går det faktiskt inte. Jag ger till för många organistationer ändå. Ibland tänker jag att jag ska vara lite mer egoistisk och ta pengarna själv. Men utan man och barn och bara sig själv att fredagsmysa med så känns det som att man liksom behövs om man är med och skänker. Och behövs gör man ju. Men så går tankarna och man inser att det är ens pengar som betyder nåt. Inte jag, som person.

Jag har inte mycket pengar. Jag är en av "fyra av tio som inte har en månadslön på banken", som någon undersökning kommit fram till. Men jag har ett hem som jag gillar, en kropp jag äntligen tycker väldigt mycket om och vars styrka jag imponeras av, en hobby jag älskar, och släkt och vänner som betyder allt. Självklart är det en ständigt närvarande stress att alltid tänka på pengarna och hur man använder dem, men faktum är ju att jag har pengar att använda. Det har inte de jag skänker till, inte har de riktigt tak över huvudet eller en god hälsa och hobby vet de kanske inte ens vad det är. Deras överlevnad beror många gånger på att de har just släkt och vänner. Kärlek.

Och det är ju det. Det där, kärlek. Det är det stora. Att förbehållslöst älska och bli förbehållslöst älskad tillbaka. Jag längtar faktiskt väldigt mycket efter att kunna skaffa den där hunden jag alltid velat ha.

Efter dagens 10 mil i cykelsadeln, den nya som var oväntat obekväm - på grund av en grym träningsvärk sedan i måndags (!) -  så skruvade sig diskussionerna kring hur man, eller rättare sagt, hur man inte, lyckats fånga en man med blicken. Eller då i mitt fall, "fånga" en man, punkt. Låter som något man gör med kastspö eller håv, och ingendera finns i min ägo. Vi, min väninna och jag, kom i alla fall fram till att hur man ser på "saken", dvs. mannen nog har en del med det att göra. Så jag funderade vidare och kom fram till det här:

Man bör nog se ut som Disney-Lady:



Som blygt ser upp på, och till, sin man. Lite "ta-hand-om-mig-du-som-är-stor-och-stark-blick". Borde funka i de flesta fall, för är det något jag lärt mig genom åren så är det att de vill känna sig starka och behövda.





Men man kan också se ut såhär:



Finns inte en chans till misslyckande då. Funkar alltid. En man som möter det här, "jag-vill-ha-dig-punkt-nu-blicken" kan han aldrig stå emot. Alla män (och kvinnor) gillar väl att känna sig åtråvärda? Jag har naturligtvis inte provat, har aldrig kommiti närheten av vare sig den storleken på varken ögonfransar eller "boobs". Ej heller storleken på självförtroende när det gäller sådan slags.







Nä, det har mer blivit lite såhär:



Inte för att jag är arg eller sur eller grinig. Utan bara för att jag är intresserad. Bara för att jag vill se den som är där, bakom allt. Ibland gör jag det och vill se mer. Ibland önskar jag att jag inte hade sett. Och jag är medveten om att blicken inte är behaglig alla gånger. Jag kanske borde ha solglasögon oftare?

Efter en så lyckad cyklig sommar är kroppen och själen så nöjda över att äntligen ha fått uppleva detta att kunna cykla nästan när som helst och var som helst. Efter två högst ocykliga år så har jag fått trampa ur mig, men jag hade gärna gjort det ännu mer. Underbara kortare turer och längre slitsamma med packning. Och cykellopp. Den spännande utmaningen Tour of Jamtland i regn, Storsjön runt med 4 till 7 män i svansen bakom de sista 7-8 milen. Det mest känslosamma och det mest fyllt av gemenskap - Ride of Hope.

På loppen i norr är det inte så stora problem med annan trafik. Det är det ju givetvis mer av söderöver, men där var det också förvånande hur bra det flöt på genom städer och tätområden. Oftast hade vi en motorcykel framför oss som banade väg, men ändå. Kanske visste många vad Ride of Hope står för så att de visade hänsyn, vad vet jag. Men vi hade också fantastiska ledare som gjorde just det de skulle - ledde oss - och det med auktoritet, känsla och trygghet.

Men jag har också haft många tillfällen att fundera över andra trafikanters syn på cyklister. Det här är ett ämne som stötts och blötts i olika cykelforum, och mängden osannolikt überknasiga historier som faktiskt har hänt i verkligheten berättas.
När ett av argumenten kring vårt varande som sportutövare efter vägarna är att vi stör trafiken kan jag inte bli annat än ganska tyst. Av stor förvåning. Jag måste bli ursäktad; jag trodde jag var en del av just trafiken. Det är ju mitt enda fordon, jag äger ingen bil. Okunnighet är alltid den stora anledningen till irritation och klagomål, så mer utbildning genom t.ex media är för mig önskvärt. Tydligare lagar, som kanske till och med fokuserar lite mer på cyklistens väg och skydd.
Inte kostar vi mycket heller, inga stora arenor, inga fina grönområden med tjusig utsikt som skulle kunna bebyggas, ingen el och inget bränsle. Mer än några bullar och en kopp kaffe och lite vatten.

En kollega berättade att hon öppnat bildörren precis när en cyklist passerade så han körde in i dörren, gjorde en frivolt med sin cykel och lyckades otroligt nog landa på fötterna - utan att skada vare sig cykel eller sig själv. I diskussioner som följde med andra, kom det fram att han var en "sån där med riktiga cykelkläder ni vet, en sån som cyklar fort". Och sen följde också de vanliga kommentarerna kring det, "det är ju typiskt dem osv..." Vi som befinner oss i cykelvärlden har hört det många gånger och rycker väl på axlarna eller går i taket. Tröttsamt är det hur som helst. Men för dem hade det troligen varit värre och mycket mer upprörande om cyklisten hade haft cykelkorg och blommig klänning. Skadorna hade nog med största sannolikhet varit det, eftersom den senare cyklisten troligen inte haft samma kroppskontroll och fysik som den drabbade. Vilket var en obeskrivlig tur för kollegan, hade han skadats hade hon inte minst kunnat bli dömd för vårdslöshet i trafik.

Även i djurvärlden irriterar färgranna fjädrar, påfågel är en symbol för fåfänga och gult signalerar giftigt. Men om de färggranna kläderna är en anledning till irritation och kan ge bilisten rätt att preja oss av vägen - så måste ju karnevalen i Rio vara en katastrofal dödsfälla?

Muskler, verkar vara svårt att acceptera - om andra har mer av det. Då känns det skönt att få gasa till lite, trycka på lite så det låter lite extra i den där sportiga oidentifierbara bilen som ser ut som alla andra bilar. Men om det är så svårt att köra om några cyklister, kan det inte vara en poäng att träna lite själv då - om det är just musklerna som är problemet? Min pappa har en gammal träningscykel för inomhusbruk till salu om det är nån som behöver. Billig är den också, om än lite svettbränd - han har trampat många mil på den. Kan man inte kontrollera gas och broms bättre på sin bil så bör man skyndsamt söka läkarvård eller gå till sjukgymnast, är min åsikt. Om det däremot inte är musklerna, och heller inte bilen - så återstår hjärnan. Då är det kört för mig att komma med råd. För har man inte kommit längre än så när det gäller empati, medkänsla, förmåga att kontrollera stress och dåligt humör, hänsynsfullhet, inte har förståelse för att andra har andra prioriteringar och intressen - då finns bara en möjlighet för oss andra på vägarna och det är indraget körkort eller lobotomi. Och det sista görs inte längre, lyckligtvis.

Men vad är det egentligen som irriterar? Är det helt enkelt att vi har så förbaskat kul? Och att vi kommer leva längre (ja, så länge vi inte blir påkörda av exemplet ovan alltså) på grund av att den viktigaste muskeln - hjärtat - är i så god form? Det här borde nog kunna vara ett ämne för vidare forskning...

Somligt har man inte möjlighet att välja överhuvudtaget

Jag tänker ofta på att välja rätt när jag väljer. Ibland är det mindre noga, som i exemplet Aftonbladet - Expressen. Ibland tror man sig välja men bara gör, bara finner sig i saker eller bara åker med på en känslokarusell. Allt kan man inte välja.

Men det som är mitt, det som är min energi och det som jag kan ansvara för, försöker jag också välja rätt väg för. Lägga energin på rätt saker, låta annat rinna av. Det som varit, har varit. Det som är, är nu. Det som kommer, kommer på grund av vad jag valt eller inte alls - för att jag valde fel. Då är det så. Och då har det varit.

Framåt, trampar jag.

På TVs Sommarpratarna pratas det om väggen. Den psykiska som blir fysisk. Hur man, när man sett den, touchat den, anat den, kraschat in i den - slutligen lär sig se tecknen tidigare. Och därmed värjer sig, tar det lugnt och låter "saker&ting" rinna av.

Jag har mött den några gånger. En gång kände min egen syster inte igen min röst på telefonen. Både rösten och blicken var "död". Jag var en ickeperson som inte ville möta andras blickar. Jag kom mig i bästa fall in i duschen nån gång på eftermiddagen. Jag var hemma i tre veckor.

Andra gången jag mötte den ordentligt var efter min mammas begravning. Då fick jag hjälp av personalen på flyget att komma in i, och av flyget ner till storstan igen. Färden med flygbussen var en ren skräck och jag spydde direkt jag kom in i min lägenhet. Den gången var jag hemma en vecka, när yrseln hade släppt.

Idag undrar jag hur det kan gå så långt. Och om jag har tagit hand om mig tillräckligt för att inte hamna där igen. Jag vet ju hur lätt det är. Och har jag egentligen någon gång gett det tid att läka? Ett sätt att undkomma, åtminstone för mig, är att i största möjliga mån låta bli att ta på sig andras skuld, andras bitterhet och andras mindre lyckosamma beslut. Det räcker med sina egna.

I vanlig ordning cyklar jag ifrån allt, mest i de södra delarna av Sverige i år. Det blir en sväng till Ludvika och en till Torsby, för mig är det söder. Nya vägar att "beträda" med Frans, den gamle Cuben, den gamle trotjänaren. Och vindarna blåser bort alla tankar som försöker förgifta ett soligt sinne.

Det var det som var meningen. Att jag skulle heta Erik. Det är alltså så jag kunde ha presenterat mig. Man kan ju tycka så här i efterhand att det logiska vore att jag fick namnet Erika istället för Birgitta. Men så blev det alltså inte. Ingen av barnbarnen heter Erik heller. Men jag har hört av folk i byn och av släkten att farfar Erik var en snäll man. Modig måste han också ha varit, som åkte till Amerikat i unga år.

Jag fick veta det en sen kväll när jag var cirka 7 - 8 år. Att det var meningen att jag skulle bli en pojke. Hur stor besvikelsen var när det var jag som tittade fram och ropade tjohejsan vet jag inte, sådant är ju väldigt svårt att veta även om man var med vid själva framkomsten och världshändelsen och hjärnan var både frisk och fin och utan påverkan.

Nu hade man ju kunnat göra ett könsbyte förstås. Men nu är det så att jag gillar att vara kvinna, trots allt det innebär. Som tycker om män. Det är ju i och för sig inget problem, jag hade ju kunnat vara bög. Men det är ju inte helt lätt i en fjällby, även om schlagers var en musikstil som dominerade och de flesta såg ut att komma från en "Brokeback mountain-film".

Vad den givna informationen ledde till, kan jag och alla runtomkring mig bara spekulera i. Men jag har mina aningar om betydelsen av det. Och kära föräldrar där ute, blivande och varande; Låt aldrig era barn få veta att ni kanske ibland önskat att de var någon annan än de är.

Den här veckan har en hel del diskussioner förts angående den här artikeln i Sydsvenskan. På grund av min förestående månatliga blödning så kunde jag ju inte låta bli att kommentera jag också, i all ödmjukhet och väldigt insiktsfullt - tycker jag själv alltså. Det är ofta väldigt roligt att läsa chatt och kommentarer men inte minst lär man sig mycket om hur "den andra sidan" tänker. Tyvärr är de från "andra sidan" som tänker från fler håll än sitt eget ganska få. De har väl annat för sig än att sitta och tjattra om trafiksituationen i Lund. Många som kommenterar, och det gäller ju "min sida" också, är väldigt engagerade just för sin sak. Helt objektiv är jag inte själv, men tycker ju naturligtvis att jag har en klokare och vidare helhetssyn är motståndarna...

Men frågan är ju större än så. Det det gäller är allas vår vilja eller ovilja, ödmjukhet eller brist på densamma eller helt enkelt också brist på förståelse för att alla faktiskt har rätt att ta plats - bara inte var som helst och hur som helst. Vad det är som gör att de "spandex-klädda" färggranna och ofta vältränade retar sådan gallfeber på andra trafikanter är kanske en gåta. Min gissning är ren och skär avundsjuka, något som väl är, om man får ha fördomar mot sina egna landsmän, symptomatiskt för svenskarna?

Jag längtar ibland till ett lite mer avslappnat men insiktsfullt tillstånd, fast med ramar. Ramarna finns, det är bara det att de är så lätta att ta isär. En ram/lag måste vara tydlig så att den inte går att tolka på vitt skilda sätt beroende på vem som för tillfället sitter som dömd eller nämndeman. Avslappnat/insiktsfullt för att jag tycker att det vore sundare om man brydde sig lite mer om sitt eget beteende än andras och det skulle eventuellt kunna göra att man blir mindre irriterad och arg - på andra. Nu finns det väl nästan inget värre än att bli det på sig själv, men då finns det professionell hjälp för att hantera det om det blir för mycket.

Köpenhamn är utnämnd som en av världens bästa cykelstäder, och i Danmark cyklade jag i den första och enda cykelrondell jag sett. Vad är det som gör att så nära grannar kommit så långt när det gäller insikt och hänsyn? Å andra sidan har de tappat mycket när det gäller att stoppa rasism, vilket är allvarligt. Det är en annan dock inte mindre viktig fråga, men som likväl går att koppla till det här ämnet.

I Norge måste alla som kör ett cykellopp vara anslutna till en klubb. Det gör i sin tur att klubbarna har större makt på grund av sitt stora antal medlemmar. "Ju mer vi är tillsammans..."

Nog är de före oss i en hel del, våra grannar?

Några toppar finns i tanken, ikväll ska jag anmäla mig till det troligtvis tuffaste loppet hittills. Tour of Jamtland. Men, med det sällskap jag kommer ha så kommer det gå bra och det kommer bli väldigt kul! Jag kämpar för att få kroppen att blir hel och hållen, fast och stark och balanserad. Det gör jag bland annat på hinderbanan på Karlberg, och om inte annat så får man i alla fall en färggrann kropp. Som om inte den bland oss cyklister diskuterade "cykelbrännan" - är den snygg eller är den ful - skulle räcka. Nej, lite gul och blå på det så behöver jag inte köpa en ny bikini i år heller.

Andra pikar är inte lika uppbyggliga, varken för självförtroendet eller vänskapsbanken. Över tid så blir man förpassad från God vän med God hand till Vän med Vass sax till Bekant med Bra-att-ha-faktor till ... Men saker och ting sker i livet för alla. I en av mina lådor i hallen ligger ett mindre hårfärglager och torkar och saxen kan man ju ha till laxen.

Återkommande tankar är dem om styrkan och viljan, det som håller oss uppe. På cykel, just idag på den nyaste cykel jag någonsin äntrat. En vacker och stilig formfulländad sak i mattlackerad karbon. Man känner sig väldigt stark och snabb på en sådan. Det till och med kräver lite av klädseln, det känns inte rätt att ta på sig den noppigaste cykeltröjan.

Så kommer jag hem, duschar och äter en ungmömiddag med pasta (! - inte ofta, men jag orkade inte bry mig idag) med svamp och vitlök. Sedan ser jag et program på tv om personer som får sina drömmar uppfyllda för att de är så fantastiska. Inte drömmarna alltså, utan personerna. Och det är de, ödmjuka människor som gjort så mycket för andra.

Vem kom på det ordet förresten, och hur länge gäller det? Ungmö. Jag är inte så förbaskat ung längre, även om jag tror det när jag klättrar i hinderbanan. Och var kommer -mö ifrån? Det är misstänkt likt ljudet från en kossa som tycker att det är dags att mjölka. Oavsett var, hur och varför så är nog de flesta överens om att det inte är så positivt laddat.

Sedan ser jag filmen Precious och tycker mig ha haft en paradisisk uppväxt. Men känner igen mig i en del känslor. Som jag dövar med att ta på mig nya spandexkläder i morgon och köra några mil till. Och det är ju bra det.