Pass till Aberdeen?
Ja, vad säger ni? Behöver man det? Svaret blir väl ett rungande JA! antar jag. 980 för provisoriskt pass plus 120 kronor till taxi fattigare så vet jag också det. Jag visste det innan egentligen - men med en så fullständigt uttröttad och överkokt hjärna som min var vid tillfället för resan - så hade all sådan ganska värdefull kunskap helt gått om intet.
När jag klev ut i trappan i mitt hyreshus på Söder så hade jag en orolig känsla i magen. Men jag gick ut och satte mig i taxin kl. 04.05 på fredagsmorgonen. I taxin ungefär 1 minut från min bostad, frågar jag chauffören om han tror att man behöver pass för att åka til Skottland. - Åh nej då, säger han, världsvant. Hm, är du säker på det? frågar jag. - Javisst, det är bara till Turkiet man behöver pass numera, säger han återigen lika världsvant. Okej, tänker jag, samtidigt som jag ser hur vi åker ner i tunneln från Medborgarplatsen - och ser min chans att vända om och hämta passet försvinna.
Väl ute på Arlanda är kön ringlande lång fram till incheckningsdisken. Jag står vid disken kl.05.20, precis en timma kvar till mitt flyg går, och får reda på att jag inte kan åka utan pass. Jag blir förstås inte förvånad. Mina chanser att komma med flyget är minimala. Det enda som kan hjälpa mig är Passpolisen på Arlanda, som öppnar kl.06.00. Omöjligt alltså, om de inte råkar öppna lite tidigare. Min andra möjlighet att komma dit är att boka om flyget till ett på efm. Inte så lockande - jag ska träffa min prins (som jag träffar ca 1 gång i kvartalet) och vi har bara fredag och lördag tillsammans. Personalen bakom disken ber mig i alla fall gå till biljettbokningen för att boka om.
Vid det här laget hart min mage fått nog av nervositet, och jag besöker (omöjligt att undgå eller vänta) toaletten. När jag kommer ner igen ser jag några vakter och känner att jag nog inte vill ge upp än. Jag frågar dem om vägen till Polisen. Det visar sig att jag måste åka buss en liten bit utanför Arlanda, men det ska inte ta så lång tid säger de. Jag tar chansen och springer ut till bussen som går rätt omgående. När jag kommer fram till Polisen får jag ringa på, och blir insläppt trots att klockan är 05.35, nästan en halvtimma innan de öppnar. Jag får sitta i ett mörkt "passtillverkningsrum" en lång stund (känns som en evighet men är väl bara ca 10 minuter) när en polis som får utfärda pass äntligen kommer från Arlanda. Hon kör igång med mitt pass, tar ett foto av mig som skulle kunna användas i utpressning när som helst - medan jag ringer en taxi. I samma veva får jag ett sms av min "prins". "Glöm inte passet" står det. Det var ett bra tips, tänker jag, hm, kom lite sent bara...
Jag får passet i min hand kl.05.50, alltså samma tid som jag ska stå vid incheckningen. Jag springer in i hissen, in i taxin, som kör så fort den kan, slänger pengar till chauffören, och springer in på Arlanda. Väl där tar jag fram mina vassaste armbågar (visste inte att jag hade det...) och tränger mig före i incheckning, springer till specialbagage, tränger mig före i säkerhetskön och rusar mot gate 67 - som jag på nåt sätt har fått för mig att jag ska till. När jag kommer dit får jag reda på att jag ska till gate 3. Rusar åt andra hållet (och möter alla jag trängt mig före och som sett mig rusa som en vettviling med galen blick och svettig panna från början) Under tiden jag springer hör jag mitt namn ropas upp ett par gånger och har lust att skrika: Ja; jag kommmmmmmmeeeeeeerrrr!!!!! Jag är framme vid rätt gate exakt kl.06.10. Svetten rinner och tjejen bakom disken ler. Här lyckas bordingkortet fastna i maskinen och skrynklas ihop till nåt oigenkännligt. Och ganska oanvändbart. Men jag får min sittplats och försöker gå fort ner till planet, men benen är som gelé. På planet blir jag otroligt vänligt bemött, får både gratis vatten och kaffe - och kroppen känns någorlunda avslappnad vid tiden för mellanlandning i Köpenhamn. Och jag lyckas komma med planet till Aberdeen också, utan fadäser. (vilket det blev under hemresan, men det är en annan historia)
Och jag kommer aldrig glömma passet igen.
När jag klev ut i trappan i mitt hyreshus på Söder så hade jag en orolig känsla i magen. Men jag gick ut och satte mig i taxin kl. 04.05 på fredagsmorgonen. I taxin ungefär 1 minut från min bostad, frågar jag chauffören om han tror att man behöver pass för att åka til Skottland. - Åh nej då, säger han, världsvant. Hm, är du säker på det? frågar jag. - Javisst, det är bara till Turkiet man behöver pass numera, säger han återigen lika världsvant. Okej, tänker jag, samtidigt som jag ser hur vi åker ner i tunneln från Medborgarplatsen - och ser min chans att vända om och hämta passet försvinna.
Väl ute på Arlanda är kön ringlande lång fram till incheckningsdisken. Jag står vid disken kl.05.20, precis en timma kvar till mitt flyg går, och får reda på att jag inte kan åka utan pass. Jag blir förstås inte förvånad. Mina chanser att komma med flyget är minimala. Det enda som kan hjälpa mig är Passpolisen på Arlanda, som öppnar kl.06.00. Omöjligt alltså, om de inte råkar öppna lite tidigare. Min andra möjlighet att komma dit är att boka om flyget till ett på efm. Inte så lockande - jag ska träffa min prins (som jag träffar ca 1 gång i kvartalet) och vi har bara fredag och lördag tillsammans. Personalen bakom disken ber mig i alla fall gå till biljettbokningen för att boka om.
Vid det här laget hart min mage fått nog av nervositet, och jag besöker (omöjligt att undgå eller vänta) toaletten. När jag kommer ner igen ser jag några vakter och känner att jag nog inte vill ge upp än. Jag frågar dem om vägen till Polisen. Det visar sig att jag måste åka buss en liten bit utanför Arlanda, men det ska inte ta så lång tid säger de. Jag tar chansen och springer ut till bussen som går rätt omgående. När jag kommer fram till Polisen får jag ringa på, och blir insläppt trots att klockan är 05.35, nästan en halvtimma innan de öppnar. Jag får sitta i ett mörkt "passtillverkningsrum" en lång stund (känns som en evighet men är väl bara ca 10 minuter) när en polis som får utfärda pass äntligen kommer från Arlanda. Hon kör igång med mitt pass, tar ett foto av mig som skulle kunna användas i utpressning när som helst - medan jag ringer en taxi. I samma veva får jag ett sms av min "prins". "Glöm inte passet" står det. Det var ett bra tips, tänker jag, hm, kom lite sent bara...
Jag får passet i min hand kl.05.50, alltså samma tid som jag ska stå vid incheckningen. Jag springer in i hissen, in i taxin, som kör så fort den kan, slänger pengar till chauffören, och springer in på Arlanda. Väl där tar jag fram mina vassaste armbågar (visste inte att jag hade det...) och tränger mig före i incheckning, springer till specialbagage, tränger mig före i säkerhetskön och rusar mot gate 67 - som jag på nåt sätt har fått för mig att jag ska till. När jag kommer dit får jag reda på att jag ska till gate 3. Rusar åt andra hållet (och möter alla jag trängt mig före och som sett mig rusa som en vettviling med galen blick och svettig panna från början) Under tiden jag springer hör jag mitt namn ropas upp ett par gånger och har lust att skrika: Ja; jag kommmmmmmmeeeeeeerrrr!!!!! Jag är framme vid rätt gate exakt kl.06.10. Svetten rinner och tjejen bakom disken ler. Här lyckas bordingkortet fastna i maskinen och skrynklas ihop till nåt oigenkännligt. Och ganska oanvändbart. Men jag får min sittplats och försöker gå fort ner till planet, men benen är som gelé. På planet blir jag otroligt vänligt bemött, får både gratis vatten och kaffe - och kroppen känns någorlunda avslappnad vid tiden för mellanlandning i Köpenhamn. Och jag lyckas komma med planet till Aberdeen också, utan fadäser. (vilket det blev under hemresan, men det är en annan historia)
Och jag kommer aldrig glömma passet igen.
