TantAugusta

När jag klev på t-banan idag så var jag med om en väldigt ovanlig händelse; En man erbjuder sin plats till en kvinna, bara för att hon är kvinna. Hon var inte en äldre dam, inte gravid, inte ens särskilt snygg - bara en vanlig kvinna. Han var förstås inte svensk, och pratade engelska med en liten brytning, så var han kom ifrån vet jag inte. Och han var säkerligen ovetande om vilken ovanlig handling han "gjorde sig skyldig till". Han kan ju inte veta att det i det här landet inte är kutym att lyfta på häcken för vare sig gamla skröpliga tanter, dito farbröder eller höggravida.

Men det fick mig att fundera över jämlikhet. För varför ska han stå, när hon kan? Det är ju hur som helst en fin handling, och han erbjöd sen en annan man platsen eftersom hon inte ville ha den.

Senare upptäcker jag att det i min närhet är en man som fått fördelar som en kvinna inte fått. Mannen, en irriterade energislukande slacker som sällan svettas och bara bryr sig om sina allra närmaste. Kvinnan, en hårt arbetande, lojal duracellkanin som alltid gör det hon ska och mer därtill och dessutom hinner bry sig om andra på vägen. Någon som känner igen scenariot? Hänt förut?

Varför? Jo, för att han är man. Så enkelt är det. Och så förbannat irriterande är det. Men jag står gärna i t-banan jag med, för att jag kan och för att jag orkar. Men jag kommer fortsätta stå och undra över det här med jämlikhet.

De grå molnen och det ruggiga vädret hängde med hem från Mallorca. Vi hade inte tur med vädret alla dagar, den här gången. Men det är bara väder, resten var ju finfin cykling och glada nunor ändå. Allt från äkta leenden till ansträngda, av olika orsaker, men mest uppförsbackar eller motvind. Och som det kämpades. Man måste ödmjukt komma ihåg att alla inte är i samma goda form, men det blir lite förvirrat i min hjärna när de med högsta åldern kör fortast och många gånger starkast. Enda problemet var att få en någorlunda jämn grupp vilket gör att det blir roligast för alla, och med alla valmöjligheter som fanns så var det egentligen inte ett problem. Det satte sig det också till slut.
Jag kände mig ganska bekväm i rollen som ledare och guide, prestige och annat tjafs har jag lämnat kvar i en ryggsäck som jag slängt för längesen så jag tror att jag lyckades behålla en lagom balans mellan avslappnat och kontrollerat.

Programmet var fulltecknat innan jag åkte, med Spin of Hope med mina elever som var enda skolklassen i Sverige som deltog, övertid trots redan inarbetad tid och en mängd andra sociala händelser. Jag var som en duracellkanin när jag åkte till Mallorca och det tog några dagar innan jag förstod att jag var där.

Och nu stundar den sköna våren och sommaren med en massa cykling. Mellan alla cykelplaner försöker jag planera in besök hos släkt och vänner, men det optimala är ju att det sammanfaller. Oslo, är på önskelistan i år. Jag var ju på väg dit i fjol men det sprack pga tid.

Men, jag sitter ändå med en känsla av förlust och att jag bivit lurad på nåt. Att befinna sig bland så många fina människor med samma intresse och med samma glädje över kroppens och psykets fantastiska möjligheter ger mersmak. Det är tur att jag har Ride of Hope att se fram emot, annars skulle nog en liten microdepp infinna sig. Och trots andra mindre goda erfarenheter så tänker jag fortsätta tänka gott om alla leende människor. Men bara för att man upplevs som stark både till kropp och sinne så betyder det inte att man inte har känslor. Man kanske bara har lärt sig dölja dem.