TantAugusta

Den är över! Hela den långa helgen är över! Och det bästa av allt är att jag har lurat den i år. Det har varit bättre än väntat och det förväntade ångest-tillståndet infann sig aldrig. I alla fall inte hos mig. Jag har haft en ovanligt avslappnad och skön julhelg, mycket åkande men det hör till för min del.  Jag har på en vecka sovit på fem olika ställen och har väl varit en smula förvirrad när jag vaknat. Särskilt i morse när mitt sällskap i sängen var en snörvlande boxer vid namn Diesel. Kramsjuk var han också. Utsikten från fönstret var obetalbar, soluppgång över Åreskutans "baksida", eller egentligen framsida som jag skulle vilja säga eftersom det är så mycket vackrare än den andra sidan med sina fula byggnader och kabinbanor och "fiskmåsar".

Just pga att det helt enkelt kändes som ett straff värre än något annat, att fira jul i år, så blev det inte så farligt. Tack vare "min familj", dvs min systers, och andra goda vänner så blev allting bra. Jag fick också två julklappar. En klart användbar T-shirt med passande tryck och en bok vars författare en gång skrattat mig rakt i fejset när han hade läst en av mina dikter. Ska med nöje kritisera sönder hans så kallade kriminalroman. Hehe. Men nu ska jag hem till mig och vila på riktigt, i långkalsingar och gammal sliten T-shirt och med förhoppning om ett riktigt bra slut på 2008. 

Nu hör jag annars inte till kategorin som målar fan på väggen så fort det är något, så det kommer inte bli en vana. Men just den här gången så var det nog faktiskt positivt att jag gjorde det. Tro för den skull inte att jag ser fram emot nästa års firande. Då får det bli cykling på Gran Canaria istället. Jag ska börja spara NU.

Högst upp på den är pengar. Jag har svårt att se en lösning på mina finasiella utsvävningar på nyåret.  Det är faktiskt så att jag inte på nåt sätt har slösat. Klädkontot är minimalt, jag har mycket som kan användas i garderoben. Iof så köpte jag två par trosor och tre par strumpbyxor haromdagen, men om ni skulle sett de jag slängde så skulle ni undra varför jag väntat så länge. Men jag brukar tänka, det som inte syns - finns inte. 

Skattmasen ska för fjärde året i rad ha extra slantar av mig och den buffert som skulle kunna finnas annars, finns inte. Jag är helt med på att skatt ska betalas, jag vill ha pension och jag vill att alla ska kunna få en vettigt sjukvård osv. Jag har bara lite svårt att förstå den dubbelbeskattning man drabbas av som småföretagare. Tröttsamt är det och det känns som ett litet straff för att man jobbat över 50 tim i veckan. Men problemet ligger nog hos mig, jag är lite för ointresserad eller om ni vill - korkad - för att förstå.

Nåväl, om allt är som det ska så är det sista året jag ska spara till skatten för att sen kanske kunna lägga undan lite till ålderdomen.

Annars så är det ju det här med cykling då. Jag förstår att många tänker; vad sjutton ska hon med en till? Det är säkert inte så lätt att förstå för de som helst kör bil och använder cykeln i nödfall eller till och från en fest. Jag tänker själv ibland, om mig själv, att jag är en patetisk nördvarning som går omkring i blöjbyxor med färggrann tröja. Men jag behöver en vintercykel. Och när jag väl sitter på den kommer jag att känna mig som allt annat än patetisk. För jag vet planerna och jag vet vilken mental och fysisk styrka det kommer ge.

Det är och tydligen förblir det som ger mig mest energi. Allt handlar om det. Jag måste få nånstans ifrån och jag får det av cyklingen. Det ÄR lycka. De upplevelser jag har från cyklingen kan inte mäta sig med mycket annat, eftersom jag "bara" behöver min egen kraft att göra det. Jag behöver ingen bensin, ingen gas, ingen. Bara mig själv i en god form och lite käk och vatten. Några av upplevelserna har varit smärtsamma men lärorika. Aldrig onödiga.

Jag kommer fixa det här, den här gången också. Ensam är stark.

Man kan väl säga att jag gått från att vara i Våga Vägra Jävla Jul till att faktiskt tycka att det kommer bli lite mysigt ändå. Jag menar, jag vill ju träffa mina nära och kära. Jag vill träffa vänner, kanske se snö och jag vill gå på julotta. Det sista har jag nästan alltid gjort och det är skönt. Kanske vore ännu skönare om jag vore en riktig "troende" men jag går ändå. Frid vare över oss.

Men jag kände ett litet styng av VVJJ när jag handlade till min gröt och glöggafton ikväll.  För nu är de riktigt igång, julmonstren! Armbågarna är vassare än någonsin och blicken...kan mörda. Jag försöker le, för ingen spottar i ett leende ansikte - står det i mitt kinesiska horoskop nästan varje dag i City Stockholm. Har jag förresten nämnt att jag är född i drakens tecken?

Men julmonstren har inte en aning om vad det här med julen egentligen handlar om och vem kan klandra dem för det. Det var längesen någon brydde sig särskilt mycket om det, ungefär 2009 år sedan kanske? Det var ju då de kom på idén med julklappar. Själv har jag till råga på allt råkat ut för en inflammation i nacken men som tur var hittade jag några gamla piller jag fått av pappa (som han fått på recept - arvegods) för några år sedan och de verkar funka. Träningen blir såklart lidande och de kilon som måste bort innan all cykling nästa vår blir fler och fler.  Nacken plus att jag helst inte beger mig ut i det kaos som råder i butiker just nu gör ändå lusten att le betydligt mindre. Jag gör mitt bästa med ansiktsmusklerna i alla fall och jag ler riktigt brett över alla som i hetsen och stressen troligen redan funderar på skilsmässa på nyåret. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det. 

Men vid hemkomsten låg det i min shoppingkasse: julskinka, risgryn, kanel, apelsiner, After-eights, julknäcke, vört, pepparkakor, dadlar, nejlikor....helt galet! Man blir som förryckt! Humor är det, och jag är hemma igen utan att ha en endaste blåtira!