Publicerad 2008-01-31 21:13:56 i Allmänt,
Så här i miljötänkandets tid så finner jag min själv springades runt på mitt arbete för att släcka onödiga lampor. Här behövs ingen trivselfaktor! Iof så skulle det behövas det men det kan nog inte IKEA-designade lampor göra så mycket åt. Och då kommer jag in på det ämne som är mitt egentliga för kvällen, brist på energi. För den som läst mitt tidigare inlägg om "Förändringens vindar..." så kanske det känns lite kluvet att det redan blåser åt andra hållet.
Får mig att tänka på igår när jag är på väg hem från T-banan. Jag möter ett medelålders par (mer medelålders än jag alltså - typ öfvre) och precis när vi passerat varandra, så släpper en av dem (för jag vet inte om det var damen eller herren, borde vara han med tanke på styrkan men, vem vet?) en rejäl brakskit! Den var alltså så kraftfull så jag for framåt av vinddraget! (ja, jag överdriver, men som jag sagt tidigare, det blir så mycket roligare då) Helt otroligt!
Det är inte så att mina planer i förra inlägget på nåt sätt har ändrats. Men, jag har råkat ut för en energitjuv av storleksmått gigant. Och nu är musklerna i uppror och kroppshållning lätt framåtlutad med gamnacke. Ett uppfriskande möte med kär väninna och därtill en god middag med vin lättade upp situationen en smula, men nu är jag ju ändå orolig att det inte ska gå räta upp sig inför morgondagens möte. Daten. Jag får väl ta ett par varv runt kåken och andas lite frisk luft och nypa mig i kinderna så de blir rosiga.
Och ta på mig regntät parkas med infälld skyddsväst, en integralhjälm och ett cyklop i morgon på jobbet.
Publicerad 2008-01-28 22:32:16 i Allmänt,
Det är konstigt hur fort det kan vända, den här inställningen till "saker
och ting". Plötsligt blev livet gladare för att jag:
Skällt på en stycken personalchef - mycket lagrad irritation som pyste ut där...
Gjort ett "klipp" och hittade en 2000kr billigare resa till Mallis i maj. Tyvärr med SAS som flyg, vill ju inte ta med min sambo... (nej, inget har förändrats, det är en cykel!)
Och apropå det:
Har lovande dejt (!!!!!!!!!!!!!!!!) på fredag. Oj då. Hoppsan. Vad ska jag ha på mig. Hinner jag färga ögonbrynen...
Är tjänstledig nästa vecka för att gå (livsavgörande?) kurs.
Har plötsligt ork för att vara social, träff med två stycken väninna en dag vardera - samma vecka.
Har stor plan att ta itu med överfull garderob - som innehåller 85% svart, 5% gråsvart, 5% urtvättad men bra och ha svart, 2% oidentiferbart och 3% röd-lila-petrol. Klart friskhetstecken.
Går och lägger mig hungrig på kvällarna och njuter av det.
Fått veta att mina elever också irriterar sig över andras skor på säten i T-banan.
Spännade fortsättning följer.
Publicerad 2008-01-27 18:22:28 i Allmänt,
Jag jobbar hårt på att bli smal, snygg och framgångsrik.
Jag hörde det där - sluta skratta!
Jag menar allvar. Men när jag tänker på det så har jag ju gjort det i hela mitt liv. Och nu är jag 43, har fortfarande de tidigare nämnda högskolepoängen (som på intet sätt borgar för en högre intelligensnivå, bara en form av intellektuell nivå, som är rätt svårbestämd, och visa fall ganska obefintlig och obetydlig; se dagens DN, artikel om Toppjobb utan plugg) och tycker även att jag är en vis och förnuftig kvinna. (fast hon är en ko?)
Vad jag än ska arbeta med i framtiden så blir jag sedd som mera trovärdig och mer lyssnad på om jag är
smal, snygg och framgångsrik. Men det finns undantag, dvs de som som är framgångsrika
från början = har makt och är ganska rika, ser liksom inte lika feta ut som oss andra. Man glömmer att det är lite kaggar och dubbelhakor. För makt är ju sexigt. Och de har (företrädesvis män, fördom men ack så vedertagen) ofta en smal, snygg och ibland också väldigt framgångsrik kvinna vid sin sida. Som lever lyckliga i alla sina dagar.
(Sökte på Man på Fotoakuten och då kom en bild på en Mantelbabian. Så jag får väl lägga in den då, men kan inte låta bli att undra om det är ett tecken?)
Det är dit jag vill! Ha, tänk en vältränad, sexig och stormrik man vid min sida - som kompletterar mitt perfekta jag. Oj vad vi ska leva ... lyckliga... i... Märker ni synonymerna? Helt plötsligt blev smal = vältränad. Det är väl ofta så man ser på det, eller hur? Så länge du är smal så är du också "vältränad" även om hjärtat kommer lägga av vid 45 för att du aldrig fått upp flåset så pass att du kan gå tre trappsteg utan ansträngning. Hoppsan, där kom jag visst igång, känsligt det här? Och sexig istället för snygg. Men vad säger snygg om en man? Han kan ju vara hur snygg som helst men helt osexig, been there done that (one). Stormrik, tja, i min värld är man stormrik om man har bil så, så noga är jag ju inte.
Sen finns de ju de som är snygga
från början. Och då blir de ju framgångsrika pga det och sköter naturligvis sitt "kapital", firman, kroppen och utseendet, så de kan fortsätta tjäna på det. Och vem skulle inte det? men jag säger som Tony igen: Jag är inte bitter...
Nu kan ju fråga sig varför man väntar så länge på att börja jobba på det här. Och då får jag ju bara erkänna - jag har försökt förut. Jag har tom. varit smal, förut. Men inte insett det. Jag tror tom. att jag vid ett par tillfällen var lite snygg, om man säger, men insåg inte det heller. Ni vet, den där j-vla jantelagshelvetesgrejen. Drabbar många, särskilt de från inre djupa skogarna i Västerbotten, nära Norge. Men nu är jag ju halvkaxig stockholmare, så nu ska det bli ändring "på torpet"! Jag sätter inte någon före-helkropps-bild, (vaning till känsliga tittare) men när jag är färdig, när jag är ett perfekt jag, då ska ni få se! Minsann! Ha! Och vad rik och lycklig jag ska bli...
Publicerad 2008-01-26 18:28:37 i Allmänt,
Jag har väl insett att min humor inte alltid går hem hos alla. Men jag glömmer det lika ofta som insikten infinner sig, som den ju gör ögonblickligen efter det så kallade skämtet. Ofta ironiskt,sarkastiskt - men aldrig illa ment. Humor är lika farligt som det är kul, och hur många berörs eller upprörs inte av den?
Efter mitt inlägg igår blev jag via mail kallad för Gtb-rasist. Med humor naturligtvis, jag tror att vederbörande har en hög intelligensnivå, så mitt syfte var nog ganska klart även för honom (?)
Det är inte alltid positivt att ha en hel dags tänktid för sig själv, som jag har haft idag. Och analysen över att vara en eventuell rasist var en av de saker jag funderat på. Jag kom förstås fram till att jag inte är det, visste det ju innan, men det tål att tänkas på ändå. Däremot, kom jag fram till att jag fortfarande är fördömande, trots ålder och antal högskolepoäng. Synd att åldern inte kan påverka det eftersom det är nåt som händer en hur man än bär sig åt.
Men jag har lyckats bli irriterad på 2 st egotrippade "klimakterietanter" (och bara det, att kategorisera kvinnor så, är otroligt ointelligent, omoget och väldigt lite insiktsfullt!) som inte kunde bestämma sig för var de skulle sitta under bion. Jo, jag var på bio på efm, såg Tuyas bröllop. (Underbar, se den!) Jag fick ställa mig upp 5 ggr, varav en gång i ca 5 min, så jag hade väl en liten anledning. Men i det stora hela, vaddå då?! Jag till och med fick till en ljudlig suck! Det är inte likt mig alls, och nej, jag har inte pms.
På vägen hem med allas vår kära T-bana, som jag har upptäckt tar betydligt mer energi och tankeverksamhet än vad som både är nyttigt eller särskilt intressant. Men det är ändå inte avfärdat till kategorin "Värdelöst vetande" ännu, så jag lär återkomma i ämnet. Jag tar om det: På vägen hem med allas vår kära T-bana, sitter jag i "godan ro" (längesen man såg det i skrift...) och ensam med djupa funderingar. Då kliver ett gäng (och här borde jag skriva öfverförfriskade, med tanke på ålder ocgh tidigare nämnda poäng, men det funkar inte som beskrivning)
skitfulla killar i 20-årsåldern. De är på hemväg från, enligt mig, sin första Ålandsbåtsresa, första gången de är utsläppta av sina föräldrar på dylik förlustelse, och sitter och skålar i färdigblandad gin&tonic på burk. En av dem fäller en kommentar om att: Titta vad hon ser irriterad ut, hon som sitter bredvid! Ja, det var jag det. Det satt en till tjej där men jag bara vet att det var jag han menade. En anledning till varför jag vet det är att jag är född med det utseendet och det är dessutom ett ansiktsuttryck som slipats till förfining i vår släkt genom tiderna. Med det inte sagt att det är något som jag stoltserar över.
Skålande och skrålande, högljudda struntande i oss andra, planerar de sin kväll på krogen. Och precis här, här har jag lust att skämta. Eftersom jag strax ska kliva av. Jag har lust att fråga om de ska ut och flirta ikväll? (Ja, på Tants tid var det det man gjorde, men jag har mina aningar om att man kallar det nåt annat numera) Och
om de skulle svara ja, skulle jag säga, med eftertryck:
Lycka till! Och jag skulle fnittra hejdlöst på min väg ut ur tuben. Kanske. Om de inte springer efter för att ge Tant en läxa. Då har jag kanske fnittrat färdigt. Så det blev inget dåligt skämt, och här sitter jag med mina obearbetade irritationer.
Måste nog äta lite mörk schjooookla ikväll.
Publicerad 2008-01-25 20:37:01 i Allmänt,
Eftersom man (alltså jag) numera borde få räkna mig en smula som stockholmare (även om en
riktig stockholmare aldrig skulle godkänna det, men vem bryr sig om vad de sju 08-orna säger...) så borde jag väl hänga på "hata Göteborg", eller? Det är väl inte riktigt min stil, men vad sjutton, lite stockholmskt obstinat och överlägsen kan väl inte vara fel, jag menar, jag har ju varit jantelagsefterföljande norrlänning så länge nu?!
I alla fall, idag när jag väntade på T-banan efter jobbet, njöt av en glimt av solen och sval vind, så blev jag sidledes attackerad av nytouperad (hårt, stort, bara en frisör förstår den riktiga innebörden) nyfärgad hårsprayad solariebrun Göteborgska. Hon undrade om tåget gick till Hötorget. Vid såna tillfällen glömmer man att alla inte har T-bana där de bor, man glömmer att man själv inte hittade från T-centralen till Åhlens från början.
Nåväl, det räckte ju inte med att fråga om vägen till Hötorget förstås. Tänk att folk inte kan ta seden dit de kommer, alltså, man
pratar inte med andra resenärer här! Gör gärna det i Göteborg eller Junsele, men i Stockholm! Himmel! Nej, damen med hårt sprayade håret (och betänk att det är väl just det jag är mest trött på en fredagseftermiddag - förklaring för icke invigda kommer vid ett senare tillf'älle) började oja sig över - ja, vad tror ni - såklart vädret! Hon var iof nöjd över att det inte var snö, för hu! det var bara ett elände med slask och halka. Och inte ligger snön kvar heller. Bara regn och storm, nej aldrig får man vara glad. Nej, tacka vet man sommaren, fortsatte hon. Men det är ju ett elände det också, förra året var det ju ingen sommar, och lär inte bli det i år heller. Ja, man vet ju var det kommer ifrån, det är ju växthuseffekten - sa hon förnumstigt och nickade åt mig - som om jag aldrig hade hört om den. I samma andetag (för jag fick inte en syl i vädret (hm, blev ju lite kul..) förstås) säger hon att hon är på besök hos sin son, medan hennes andra son är hemma i Gtb med en skötare, annars skulle hon aldrig kunnat åka, och det är ju skönt att få vara ledig nån gång, men det blir ju inte ofta och därför (ja, jag
vet att det är för mycket komma och ingen paus men det var ju så det var!) är det ju inte så lätt att hitta till Hötorget.
Tror ni jag satte mig i samma vagn när T-banan äntligen kom?
Funderade sen i ensamhet över begreppet ödmjukhet.
Publicerad 2008-01-24 20:40:48 i Allmänt,
...det är frågan.
Jag har tidigare nämnt en bostadsbytarsajt jag är med på. Den är bra, men den är seg, den har många lata medlemmar - som mest verkar vara med för sitt ego (eller sin lägenhets egos) skull. Den händer alltså inte så mycket. Men jag åker runt Stockholm per T-bana, buss och pendel - i min blå kappa och med handväskan i knät. Och får se många hem. Vad som är positivt och en smula överraskande är alla supertrevliga människor. Jag menar, alla har ju samma erfarenheter som mig av sajten, så de borde vara sura och ganska less vid det här laget. Men, de flesta vill ju byta sin lägenhet. Den jag tittade på ikväll var nästan lite för fin. Tant är inte van vid ekgolv och lattefärger och inbyggda spotlights och "smårutigt" kakel. Jag tror kanske att jag lever efter devisen "Don efter person", dvs. jag trivs kanske bättre i en lätt krakelerad bostad. Vi får se.
Men det är ju det här att lämna Söder. Hur ska det gå till? Det har ju liksom blivit hemma.
Annars har jag idag upptäckt fler irritationsmoment som inte vill lämna plats för annan info till hjärnan. Och nu blir det Tant-varning: Unga (för det är mest det!) människor som sitter med fötterna uppe på sätet mittemot på T-banan. Hundskit. Snus. Spyor. Cigarettaska. Annan skit. Spottsloskor. Matrester. Mosade maskar. Lång lista. Fastnar i häcken på oss andra när vi ska sitta. Men man håller masken liksom, och säger inget. Svenskt, uppgivet, men ändå irriterat. Hm.
Man snörper på munnen och håller hårdare i handväskan.
Publicerad 2008-01-22 21:36:55 i Allmänt,
Trött. Trött. Jag är jättetrött. Säng säng säng. Sova sova sova. Säng säng säng. Sova sova sova.
Och förvirrad över människors förmågor och oförmågor. Men nu j-vlar tror Tant hon har bestämt sig - och plötsligt blev livet glatt och rosigt igen. Men det är väl inte så konstigt, fångenskap är aldrig postivt. Så nu bryter vi en boja igen, gräver oss en tunnel, hoppar högre - och flyger igen!
Tjohoooooooooooooooooo!
Publicerad 2008-01-20 20:07:53 i Allmänt,
Att bo i Sveriges största stad och inte under ämnet "Trottoarkultur" nämna Tunnelbanan är ju att göra det lite fattigt. För här finns det mycket att dryfta... Här är det i det närmaste en dödssynd att stå på fel ställe när dörrarna öppnas och folk väller ut. Ja, det kan ju faktiskt vara en överhängande risk för skada på din egen person eller på medhavda värdesaker. För ingen bryr sig om du står i vägen, det är ditt eget fel. Och, javisst, det
är lite korkat, att stå i vägen. Men vid rusningstid är det inte så mycket att göra åt problemet. Bara glöm att du inte är ensam, kör ditt eget race och framförallt - se cooool ut. Det sista har jag lite problem med, med blå kappa, och väskan snett över ena axeln så det ska sitta fast och inte ge mig ont i den. Axeln alltså. Och jag tror att det trots åren här i stan syns att jag är en lantis.
Men, som Tony skulle säga, ibland händer det grejer som får en att omvärdera saker och ting. Ibland är det till och med värdefullt att åka med den grå, skitiga och deprimerande "tuben".
Jag skulle på middag hos goda vänner i fredags, och eftersom de har småbarn så var jag tidigt ute. En station efter att jag klivit av kommer det på en tjej i 7-års ålder och sätter sig mittemot mig. Hon har ryggsäck, en liten nalle med guldtäckjacka, och en liten liten rosa handväska i lack. Hon har en alldeles för stor stickad luva, och ser precis sådär cool ut som man ska. Det är troligen hemväg från skolan så hon ser ut att ha gjort den här resan själv förut. Tre tjejer i 14-års åldern kommer in och står vid dörrarna. De har alla Fjällräven-jackor (i olika färger) och jeans. Och ser precis så coola ut som 14-åringar alltid gör. De studerar den lilla tjejen med nallen, och ser ut som om de tänker: Vad längesen man var sådär liten. Och gör det med en faktiskt lite sorgsen men längtansfull blick. Det här är mina teorier, och vad jag tyckte att jag såg. Men vad är väl ögonen om inte själens spegel?
Efter en stund tar hon upp en mandarin ur sin lilla fina rosa väska, och skalar och äter den. Hon håller skalet i sin hand men råkar tappa en bit ner på golvet. Hon försöker se var den har hamnat , för att hon vill ta upp den lilla skalbiten från golvet, men lyckas inte. Nallen och packningen skymmer sikten. Men hela vägen med T-banan håller hon skalen i sin hand för att slänga dem sen. Och jag tänker på hur många i min ålder som skulle bry sig? Skulle jag bry mig om jag hade tappat en liten bit skal i T-banan? Troligen inte. Efter ett tag kommer jag på att jag har extra plastpåse i min väska och erbjuder henne att slänga sina skal där. Och när hon gjort det så säger hon: Tack så mycket! Hm. Det värmde i Tants hjärta, och hela resan blev plötsligt väldigt värdefull, för jag hade varit med om något ganska unikt och annorlunda.
En liten tjej som äter mandarin på T-banan - annorlunda? Nej, men det som var annorlunda var att jag såg det, blev berörd av det, och orkade tänka vidare på vikten av att en så liten tjej brydde sig. Och det fick mig också att tänka på 14-åringarna, som såg ut att snart ha slutat bry sig. Hm. Trist, men ändå hoppfull Tant på middag.
Publicerad 2008-01-19 16:03:12 i Allmänt,
Man funderar ju på ett och annat när man är ute och rör sig. Avdelningen
värdelöst vetande och avdelningen
irriterande moment fylls på varje dag. Idag irriterade jag mig på nåt som jag trodde mig ha tillfrisknat ifrån.
Jag har en hel del böcker som jag råkar älska, och i en av dem skriver författaren "Gemenskap har ersatts av trängsel". Och det är nåt man märker i storstan. Jag upplever det som att människor idag har ett behov av att stå i vägen så mycket som möjligt. En slags självbekräftelse; Jag är så VIP så jag har rätt att tränga mig före till kryddburkshyllan på Hemköp, eller, den här trottoaren är faktiskt min - du kan gå ute i gatan eller dö eller nåt, skiter väl jag i. Vänlighet och medmänsklighet är nåt man sysslar med en lördagkväll framför en av de otaliga välgörenhetsgalorna, eller som specialarbete under sociologin på Högskolan. Men övrig tid - vaddå? Man måste ju få vara ledig nån gång eller?! Ekänn, du har också reagerat på det här åtminstone hundra gånger.
Hur kommer det sig att vi går omkring och tycker så illa om varandra? Är det bara det jobbiga med att vi är så många på samma ställe på en gång? Men hur kommer det sig då att det funkar i Hongkong? (har jag hört, har aldrig varit där...) Vi är ju ett ganska trevligt folk enligt turisterna, och med mångkulturen borde vi väl bara ha blivit ännu trevligare? Vi har ju också en hel del att vara stolta över? Charlotte Kalla och ABBA och Ericsson och Polarvagnen och Anja Pärson och Carola och Fredrik Reinfeldt och... (Tihi, skojade de två sista, ville bara att du skulle vakna lite!)
Försök gör er en bild av detta: Du är mitt ute i öknen. Du har vandrat med ett nomadfolk i 6 månader. Du kan inte deras språk. Det finns inget vatten, så du har inte tvättat dig dig under hela tiden. (men mensen har funkat som vanligt...) Du har fått mat, som består av sur dromedarmjölk (? vet inte om det finns eller om det går dricka men vi låtsas det) och torkat åsnekött. (borde finnas, åtminstone som hundmat?) Du försöker skydda dig från stekhet sol och lika heta tandlösa illaluktande (fast det känner du inte längre för du luktar lika) ogifta nomadgubbar.
En dag ser du långt bort ett litet sällskap på stiliga dromedarer. Det är din granne från Örkelljunga. Som alltid är så jävla sur när ni ses i tvättstugan. Eller så är det det där paret med tvillingvagn som skällde ut dig i förra veckan för att du finns till och ville dela utrymmet på trottoaren med dom. Eller så är det hon från Östermalm som trängde sig före vid kryddhyllan på Hemköp och som du lovade dig själv inte skulle överleva nästa första söndag efter fastan.
Just den personen är det du träffar just då, där i öknen - och det otroliga är att hon/han har haft det precis likadant som dig lika länge. Så vad händer? Jodå, precis det som händer i alla romantiska drama - ni faller i varandras armar, överlyckliga över att ha funnit en vän. Och så levde de lyckliga i alla dagar eller nåt i den stilen. Precis det skulle faktiskt hända. Åtminstone i min värld.
Publicerad 2008-01-17 22:30:52 i Allmänt,
Ibland rinner bägaren över, har gjort många gånger när det gäller detta ämne iof - men jag hoppas innerligen att jag har lärt mig min läxa nu. Jag pratar om prenumerationer, bokklubbar, viktminskningsprogram på nätet, och en massa annan SKIT som inte går att bli av med! Jag har ägnat
en halvtimma åt att försöka bli av med Amelia ikväll. Och en halvtimma är mycket när man bara har ca 8 st att ägna åt det som kallas fritid per kväll. Det vill jag inte lägga på sega avprenumerationssidor som bara nästan fungerar.
Efter att man skrivit in sin mailadress två gånger (förstås, så de kan komma åt en den vägen också och inte bara via telefonen) och också har gjort det på två ställen (så att de verkligen inte missar den) så ska man logga med sitt lösenord som man ju får via mailadressen. Dit och hämta och sen logga in - men då måste man också skriva in sitt postnummer ?????! Sen får man klicka i en ruta som stämmer med varför man inte vill ha tidningen längre, och i mitt fall var det faktiskt att jag inte beställt den från första början. Jo, det är sant, en sån ruta finns. Med lite tur (att förlita sig på skicklighet i det här fallet skulle vara skattretande) så kommer det ingen fler tidning.
Och det är inte bara Amelia, viktminskningsklubben jag gick med i var lika mystisk. Det finns int en chans om man inte är datahacker idag att klura ut hur man ska bli av med dom. Just den klubben var ju dömd att misslyckas för min del, fattade tydligen inte att det handlade om mer engagemang än att betala avgiften... men är rätt övertygad om att det gör mig till en högst vanlig och normal Tant.
För att inte tala om en pocketklubb som hade upptagetton dygnet runt, alla dagar, jämt - och ganska dåliga böcker. Jag skulle kunna räkna upp fler. Det är inte poängen, utan HUR kan de få göra såhär utan spöstraff? Man är ju för sjutton nära hjärtinfarkt varje gång det händer av ilska och frustration! Jag tuggar fradga och är på väg att slänga
Min vän datorn i väggen! Det värsta är besvikelsen över min egen dumhet att ha gått med på både det ena och det andra. Snälla, skona mig...
Och jag HATAR prenumerationspresenter!!!
Publicerad 2008-01-15 21:31:43 i Allmänt,
Det tog bara två dagar så somnade jag på tunnelbanan igen på vägen hem - och på vägen till jobbet. Det är en gåta hur insomniastadiet infinner på exakt samma plats varje morgon, nämligen två stationer innan jag är framme. Och hur jobbigt är det inte att kliva av då?! Jag ser hur folk tänker när de ser mig: Jaha, där har vi en som har jobbat natt och ska hem och sova! Jag går med tunga steg mot jobbets tunga port, uppför trapporna, och innan jag tagit av mig ytterkläderna så har jag satt på kaffebryggaren med extra extra starkt. En absolut största nödvändighetens dryck.
På vägen hem var det tur att en snörvlande burdus man trängde sig ner mitt emot mig vid Slussen, annars hade jag sovit vidare och hamnat i Skarpnäck ikväll och så långt söderut känns ju läskigt och nervöst?!
Det tog alltså bara två dagar så var jag tillbaka i det tillstånd jag var före jul, och som sedermera förde till sjukskrivning. En av mina närmare vänner har nu all anledning att säga: Vad var det jag sa! Fast det säger hon inte eftersom hon är en vän. Eller? Kom liljor och akvileja och gör mitt sinne ljusare, eller åtminstone till en bättre poet. Man kunde ju få vara glad för nånting!
Jag kom mig ändå iväg på spinning ikväll, tro´t den som vill, och mest förvånad är nog jag. Men det är ganska sporrande att klä av sig när man kommer hem och titta i hallspegeln på sin profil. Jag misstänker att det är fel "spänning" i spegelglaset så att det blir liksom Lustiga huset-effekt, men profilen är ju ändå inte direkt "jeans-vänlig" om man säger. Så det var ju bara att ge sig iväg.
Ja, ja, livet springer vidare. Och Tant förundras varje dag över det skådespeleri hon egentligen bemästrar.
Publicerad 2008-01-13 11:35:49 i Allmänt,
Jag läser just nu Göran Rosenberg; Plikten, profiten och konsten att vara människa. Bra bok, rekommenderas varmt. Av alla ämnen han tar upp så är döden ett av dem. Och jag fastnar för en del meningar han skriver, t.ex: Inför döden reduceras vi till de spår vi satt i andra människor. Är det därför vi håller på som vi gör? Är det därför vi bloggar? Nån har läst mig, alltså har jag funnits. Är det därför människor "roar" sig med att slåss? Jag har satt mitt skoavtryck i pannan på någon, alltså har jag funnits. Varför i såna fall? Är det bara behovet att bli sedd, eller en mycket större oro av att inte ha uträttat nåt innan det är försent. Jag kan bara tänka för egen del, och visst, barnlös och billös och huslös, inte med vägglus men med silverfiskar - visst känns det futtigt att bara "gå hädan" utan att ha lämnat ett litet skoavtryck i gruset på vägen till kyrkan. Eller var jag nu hamnar, den dan det är dags.
Allhelgonakyrkan på Södermalm, Stockholm
Begreppet Döden, om man nu kan säga att det är ett begrepp, ett ord som är förknippat med alla känslor man kan komma på, då känns det inte rätt att säga begrepp. Det är till och med förknippat med lycka, tänkte jag på igår när jag såg den underbara spanska filmen Att gråta med ett leende. Om nån missade den - se den!
Lite kort om den om du inte har sett den, den handlar om en man som ligger förlamad efter en dykolycka och har gjort så i 28 år. Hans brors familj och den gamla pappan sköter om honom. Och han kämpar hela tiden för rätten till dödshjälp, då han anser att har rätten till sitt eget liv. Svår fråga. Men självklart håller jag med honom när jag ser filmen. Däremot så ser jag ju svårigheten att bestämma var gränserna går när det gäller dödshjälp.
Just nu har döden varit i ett litet fokus för mig, och det är klart det sätter igång funderingar. Och ju äldre man blir desto mer kommer den att visa sig. Den skrämmer, såklart, och den gör mig nyfiken. Och jag kommer envist hävda att det finns något efter, för det känns bäst så. Och när man nu ändå håller på och gör livet så svårt för sig, varför inte åtminstone tro det - att det kommer nåt efter, eller fler liv, eller att man blir en myra, eller vad som helst?
Det enda jag kan vara säker på, med stöd av statistiken, är att jag nu har levt cirka halva mitt liv. Och utan att komma med klyschor som börjar på carpe och annat - så gäller det väl att göra det bästa av resten?
Publicerad 2008-01-12 20:52:47 i Allmänt,
I en liten papperpåse bredvid datorn finns 15 vykort som borde skrivas. Saken är den att hon (ja, tanten alltså), inte skötte sina vänskapliga kontakter som sig bör före jul. Anledningarna kan nog numreras, men tidigare nämnda sjukskrivning blev utfallet av detta - och nu sitter "hon" här - med samvetskval. Och inre konflikter för en diskussion i henne som säger att hon (okej då, JAG) är i sin fulla rätt att glömma, förtränga, och i den totala förvirringen så fullständigt bli chockad över - Att det blev jul igen 2007. Göta Petter skulle en gammal förebild säga.
Men nu ligger de ju där och väntar, så när ska de skrivas? Och vad ska skrivas? Korten säger i sig självt ganska mycket, det är kort med huvud och fötter gömda i papperpåse. Det är också kort med en vindögd Monalisa. Så jag kanske inte behöver skriva så mycket. Men, det faktum att några av min allra bästa vänner inte har skickat kort - som de
alltid gör, aldrig glömmer, aldrig missar är oroväckande. Så de kanske är i samma läge som mig. Eller också så hjärtligt trötta på Tant som slutat hör av sig.
Det finns ett jättebra sätt att ta reda på sånt, ett jättebra sätt att sluta använda energi på att fundera över det, och ett jättebra sätt att få slut på samvetskvalen - nämligen till slut höra av sig - och skriva de f-bannade korten! Så nu gör jag det!
Publicerad 2008-01-11 15:58:04 i Allmänt,
Läser vidare i min bok som jag skrev om igår. (men eftersom den texten är på vift nånstans i cyber så kan ni ju inte veta det. blogg.se, vad händer?) Boken är Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa. Och jag är just nu på kapitlet om Plikten. Han skriver om att det idag anses vara ett väldigt gammeldags och stelt utryck, och det får man nog hålla med om. Det är ju inte så ofta man hör någon under 35 (!) prata om plikt idag väl? Och det känns inte heller som om man har sin frihet om man måste göra saker av plikt. Han skriver också att det anses att eftersom människan av idag förstår sitt eget bästa så behövs inte plikter.
Det man förr gjorde av plikt gör man idag av egenintresse. Är det så? Förstår vi vårt eget bästa? I vårt egenintresse borde det ligga att vi ska ta oss över gatan helskinnade. Då kanske det hjälper att vänta på grön gubbe. Nej, jag vet (alltför väl) att det inte alltid är så - det finns idioter överallt. Och de kör bil, de cyklar, de går och de styr barnvagnar!
När jag trycker på stolpen för att det ska slå om till Grön gubbe, känns det sällan bra om jag står där ensam. Det är en lättnad om det kommer nån fler. För jag tycker att det är lite bortkastat och stoppa trafiken bara för mig. Nej, det är inte miljön jag tänker på - fast det är ju en god tanke förstås. Nej, jag bara tycker att det är synd att det ska sitta flera irriterade bilförare och en del cyklister (de som orkat stanna alltså) och vänta på att Tant ska gå över gatan.
Är det av egenintresse som jag tänker så? Tror jag att de bilister som kör förbi, ovetande om att jag inte tryckt på knappen, för deras skull, är medvetna om det? Nej, naturligtvis inte. Knasboll är jag men inte totalt världsfrånvänd!Eller är det min plikt som god samhällsmedborgare som gör att jag tänker på andra? Ja, faktiskt så tror jag det, eftersom jag är skolad i den gamla världen - efter gamla värden. På gott och ont. Och dessutom tränar jag i att inte stressa, så jag kan stå där en stund och filisofera. Och sådetså.
Publicerad 2008-01-09 10:52:44 i Allmänt,
Jag hade besök av en ung man igår kväll. Så trevligt för Tant att få besök, han hade till och med med sig en kamrat, lika ung och trevlig han. Ärendet var (ja, inte hälsa på mig, vad trodde du?) att titta på min lägenhet och se om han skulle kunna tänka sig bo här. Jag är alltså ute på en välkänd bytessajt som heter nåt med nalles change, om ni förstår vad jag menar. Vill ha betalt om jag ska göra reklam för den! De hade svårt att hitta hit så han skickade ett sms där han skrev: Jag är ute och "glittrar" och har glömt adressen, kan Tant hjälpa mig med den? (nej, han skrev inte Tant, men det blir ju mycket roligare då) Jag tänkte genast att det ,det måste jag fråga vad det betyder!
Det fick mig också att tänka på en av mina favoritserietecknare, Nina Hemmingsson. Hon har skrivit en serie där en kille säger till sin tjej att hon är så ....glittrande. Hon ska glittra bara för honom alltid, under julen i Paris etc. (jag har fökortat det här) Han frågar: Ska du glittra bara för mig? Hon svarar: Ja, jag ska glittra bara för dig. Jag ska glittra bättre än allt julpynt! Jag gillar inte julen, den är för idioter, jag är ingen jul-hora, jag är din hora, bara din! Han säger: Kan vi inte gå tillbaka till "jag ska glittra bara för dig"? Hon: Nej du din jävla mes, nu får du stå ditt kast.
Kanonkul om du frågar mig! (köp hennes bok, superbra!)
I alla fall så verkade den unge mannen (läs; cooooool kille, ca 23 år, huvtröja, rätt attityd för Sööööööder om man säger så, och skulle troligen få mina systerdöttrars hjärtan att slå lite snabbare) tycka att min lilla lya var bra och var intresserad av ett byte. Vilket får mig att bli lite nervös för det innebär ju att jag måste ta ett beslut. Och den tredje partens lägenhet - som jag alltså skulle flytta till (ligger inte på Söder utan Sumpan) är en blivande bostadsrätt.
Nåväl, vi får se vad som händer. Allt sådant här tar ju tid, jag hinner säkert fundera hjärnan i spinn ett antal gånger innan dess.
De unga tu gick sin väg för vidare "glittrande" när jag kom på att jag glömt fråga vad det betydde! Ajajajaj, jag var ju så nyfiken! Men man är väl inte sämre än att man kan ringa och fråga, jag hade ju hans mobilnummer. Så jag ringde och skyllde på att jag jobbar med ungdomar (och det gör jag ju!) och att jag är intresserad av språk (???!). Jag fick veta att det betyder gå omkring, hänga, flanera runt, osv. Alltså, är det inte ganska underbart?! Att gå omkring och glittra. Hur positivt och härligt är inte det? Gå omkring som en stjärna, som en diamant (jättepositivt!) som en sol, strass (ganska positivt) eller som guld? Fantastiskt! Oj, vad jag ska glittra på tunnelbanan i morgon bitti kl.7. Då ska ni få se på glitter!
Publicerad 2008-01-07 18:40:55 i Allmänt,
Jodå se, Tant har varit kulturell idag och besökt Gripsholm slott. En väldigt trevlig dag då jag fick guidening av en kär vän. Överhuvudtaget var det ett fantastiskt slott, och så många porträtt! Jättekul och intressant! Och det bästa av allt, min favvodrottning (en av dem) sägs spöka där... Så jag viskade: Hejsan Svejsan Hedvig, läget? Och hoppades att hon överförde lite överjordisk energi som svar. Jag somnade på tåget hem så det kanske har en viss fördröjning, överföringen?
Hedvig Eleonora 1636-1715
Men nog får man en lite historisk respekt, när man går omkring och ser 3Gurras gamla säng och får höra om det spektakel som utspelade sig varje kväll han skulle lägga sig. Då fick bara de allra närmaste högst stående vara med när han klädde av sig - och sen klädde på sig nattkläderna. Ja, han förresten, det var väl de andra som gjorde det. Men hur bar de sig åt när de skulle ha sex? Var tjänarna med då också? Kan inte låta bli att fundera över sådana saker... Men hans teater var otroligt fin, och lite kul att höra att han han låtit göra (obs! Rim) hål i taket på kupolen så att tjänstemännen kunde sitta där och se. Annars var det ju bara kungligheter och adel som fick komma in i själva teatern. Schysst!
När vi in i köket var det nästan så att man kunde höra kockorna och pigorna därinne. Och allt är ju verkligen så himla gammalt. Stackars amerikanare som inte har någon historia att tala om, tro fanken de är som de är. Ingen gammal Gustav Vasa att luta sig tllbaka på. Och ingen Hedvig.
Publicerad 2008-01-05 18:50:11 i Allmänt,
Är precis hemkommen från en liten utflykt till COOP. Bristen på lust till matlagning fick mig att gå dit för inspiration. Den infann sig inte. Tyvärr blev den kurrande magen en vinnare och jag köpte en frusen Pizza - Mozarella. Smaskens. Och tyvärr igen så insåg min mage att näringsinnehållet i en sådan nog inte skulle tillföra det Tant behövde ikväll - så det åkte med en liten glassbunke. Det är ju ändå lördag...skit också!
Nej, jag har inte gett viktminskning som nyårslöfte. Ett begrepp som funnits som ett stort svart moln sedan tre års ålder kan inte plötsligt omvandlas till ett
nyårslöfte. Det är ett allerstädes omfattande ångesttillstånd, som efter så många år inte längre har någon verkan. Det är således att det har blivit till ett accepterande av förfallet. Så det så.
I kassan försöker jag se ut som
ska bara köpa lite kvällsgodis till ungarna, och inte
stackars medelålders ensam kvinna söker man för trevliga träffar. Skådespelartakterna infinner sig lika lite som inspirationen. Och i kassan skämtar det manliga kassabiträdet med en kund om att han inte kan räkna och prata samtidigt, du vet, blinkblink, simultankapacitet och män, blinkblink. Hur gammalt är det skämtet? Hur är det ställt med humornivån i vårt land? Och grejen är den att när jag kommer till kassan så hänger jag PÅ! Hur pinsamt är inte det? Men jag tänker att det nog är så att vi är så ovana att ta kontakt, faktiskt
se varandra, så till och med en uselt skämt gör att vi enar oss i en
mysig stund i kvartersbutiken. Cynisk? Kanske det. Trevligt? Jamen visst! Och jag inser att den som äger problemet är JAG och ingen annan. Snorkfröken! Himmelochpannkaka när ska man bli en mogen och insiktsfull människa? Och hel och allt det där? Sätter mig framför TVn med min pizza och glass och tar ett glas vin och ser om jag hittar några svar där. Ha.
Publicerad 2008-01-04 14:43:12 i Allmänt,
Jahaja, försökte i alla fall idag - och fick till en halv sida. Jag ska lämna in en tänkvärd, välskriven och med stora filosofiska funderingar fem sidor lång uppgift till min favoritkurs på Lärarhögskolan. Jag har sällan problem med att skriva, men idag gör jag allt annat. Nån som känner igen sig?
Plötsligt känns det oerhört aktuellt att rensa avloppet i duschen. Diska. Rensa konstiga lådor i skåpet men ännu konstigare innehåll som jag sparat ifallatt. Konstiga ledningar som jag inte vet var de passar - dator? kamera? Ipod? Gammal mobil? Vädertstation? (ja, fick med en prenumeration - och här, HÄR har vi något som kan få ett eget litet kapitel i bloggen nån gång - vad håller de på med? Vem vill ha alla dessa idiotiska prylar med en prenumeration? Jag har inte plats för allt skräp, och Miljöööööööööön. Nån som hört talas om den på sistone? ) Ringa och boka träff men fd. arbetskamrater,som iof är efterlängtade och väl värda att träffa, men fokus????
Om nu går klockan fortare än nånsin och jag ska (tänkte jag i morse) gå på Eriksdalsbadet för en simtur med tillhörande avslappnande bastu. Och sen köpa mat som ska tillagas till kvällens gäst - god väninna med stressad tillvaro och ny man i sitt liv = vi ses inte så ofta. Så jag skriver väl i morgon? Ska ju bara lämnas in före måndag (söndagnatt) så det ska väl hinnas?
hmhmhmhm....hm...dammigt i fönstren också....hmm
Publicerad 2008-01-03 21:11:04 i Allmänt,
Inte särskilt idag, hade dåligt samvete för att jag gick in på lite privata grejer på nätet på jobbet. Alltså vad håller man på med??? Hur många får dåligt samvete för det? Hur mår jag egentligen? Vilket århundrade kommer jag ifrån, från början? Reinkarnationens mästare och kännare Hjälp mig! Kan jag få åka tillbaka?
Men bristen på produktivitet kommer nånstans ifrån, och idag togs det stora beslutet (av mig med visst stöd) att jag ska vara Sjukskriven. Läskigt. Förra gången (i höstas) gjorde jag bort mig och ringde Försäkringskassan. De fattade ingenting, ringa dit för att vara sjukskriven i ett par dar? Det fixar ju företaget. Hade inte en aning. Jag. Men den här gången gjorde jag rätt, ringde personalchefen. Så nu är jag det. Sjukskriven. Och känner mig plötsligt kärnfrisk. Nästan nyponrosig. Skojar bara, ni skulle se. Den grön-beige-lila tonen jag har på benen finns även under det väl tilltagna lagret smink jag har i ansiktet. Jag får tacka Gud igen idag för polotröjor - det blir så dyrt när man ska smörja smörjan ner över halsen också. Och hudfärgen har en nyans av hur själen känns för tillfället, och det vill man ju int eatt nån ska förstå. Får väl ta och besöka ett solarium, men det tar emot. Jag var ju för sjutton med när de gjorde sitt intåg på åttiotalet, det känns oerhört ohåttigt att kliva in i ett idag!
tamtata...får se i morgon...
Publicerad 2008-01-02 19:49:37 i Allmänt,
Det är väl en fin rubrik såhär i nyårstider. Och ungarna skjuter fortfarande raketer i parken utanför. Själv är jag mest orolig för att jag håller på att bli en "bitterfitta", men om man försöker passa sig lite - vara lite observaaaaant - så kanske jag kan hålla det i från mig. Men hur lätt är det, när man tackar Gud på nyårsnatten för ÖRONPROPPAR, tant se, eftersom grannarna bråkade och skrek från ca kl.03 (när gästerna gått hem?) och fram till 05.30. Sen fick jag tacka Gud igen för samesame när samma grannar hade försoningssex på morgonkvisten.
Så ung var det längesen jag var. På nyårsdagen gick jag och min kära väninna på bio, och såg Jane Austen bookclub. Passande i sammanhanget, och så vuxet. Med i biolokalen var ett gäng fnittrande tjejer i 14-15 årsåldern. Vad gjorde de där? De var inte särskilt intresserade av filmen. Troligen någon Jane Austen-frälst svenskalärare som gett dem en uppgift över lovet?
Men det är väl skönt att det är ett nytt fräscht år, va? Jag menar det förra, tröttsamt och eländigt och bjöd på en mängd pikanta detaljer. Men rätt kul också, om jag tänker efter. Vad ett sketet år kan innehålla egentligen?! Och hur ska det här bli? Den som lever får se och alla andra klämkäcka klyschor. See ya darlings!
