TantAugusta

 

 

Det är Luciadagen och det är en dag att minnas mamma lite extra. Doften av saffranskrans, pepparnötter och de trekantiga med syltade apelsinskal dyker upp men jag kommer aldrig få smaka det igen. Inte hennes. Runt om i landet går luciatågen, mest de traditionella med den långhåriga tjejen först i tåget och de lufsande killarna i tomteluva eller med en tratt på skallen längst bak. Men några vågar bryta och visa något annat, har modet och humorn att göra tvärtom. Vi kan välja vad vi vill uppleva, se det vi vill se, lyssna på det vi gillar mest. Vi har det valet i Sverige, än så länge. Men jag är för första gången riktigt orolig över vårt lands hälsa och välgång. Allt kan förändras så fort. 

 

Vi hade tydliga traditioner i vår egen familj. Det skapade trygghet och det var vackert. Det var mamma som gjorde det fint. Det var mamma som orkade, som bakade och pyntade. Det är inte konstigt att hennes kraft tog slut för fort.  

 

Men traditionerna förändrades hos oss också, familj och släkt splittrades och inget blev som förr. Orsakerna var flera, men med nya viljor och gamla oförätter i kombination med ovilja och oförmåga att försöka förenas så blev det omöjligt att reparera. Det är inte ovanligt, men man kan tycka onödigt. Mitt ansvar i det hela har jag tagit, försökt göra tillvaron så bra som möjligt för de som velat ta emot. Men till slut tog min ork slut också. För ett kunna ge måste man också få, åtminstone någon gång ibland. Min största önskan och min egen kamp är att aldrig landa i graven med bitterhet eller grämelse över mitt eget levda liv. Det är mitt och jag väljer så långt det går så ljusa tankar som möjligt. Och väljer bort det som förmörkar. Natten går tunga fjät men mitt hem lyser den finaste symbolen upp mörkret. 

 

Den här julen firas i kärlek och på en plats där jag får precis lika mycket som jag ger. Det är en ny känsla och den är överraskande och total. Den är ärlig och innerlig. Att kunna öppna upp och ge plats för det kan ha mycket att göra med att ge upp om kampen om att få känna en förälders trygga och självklara kärlek. Det är inte en slump. Det kom sent, men det är min tur nu. 

 

 

 

Det cyklas för lite för tiden. Jobbet och allt annat tar för mycket tid men jag känner mig ändå stark och med stor lust att leva. Läser bakåt i tiden på bloggen och inser att den stora 50-årsdagen som jag väntat på snart är här. Då ska jag också jobba, fira födelsedagar är inte riktigt prioriterat i mitt liv - men den här gången är firandet till och med över. Festen har varit. Skönt, trevligt, vänligt. 

 

Jag läser om mamma igen. Och minns sista kvällen då hon satte sig upp med min hjälp, drack några munnar kaffe och till och med ville ha en halv bit sockerkaka. Det är svårt att förklara den tillfredsställelse det är att se en cancersjuk vilja ha något att äta efter så många dagar utan matlust. Dessutom tycka att det är gott. Inte visste jag då att det var det sista hon skulle äta. 

 

Nu fyller jag 50 år och det kunde inte kännas mer underligt. På så många sätt, jag är inte femtio. Det går inte ta in. Kroppen är yngre och sinnet likaså. Livet tar så många nya vändningar så jag hinner knappt med. Utmaningar som utmattar men inspirerar och engagerar. 

 

Men jag är med. Och jag vill. Till den sista koppen kaffe. 

Jag nyper mig ofta i armen, fortfarande, för att tro på att allt bra som händer verkligen är på riktigt. Det mest intressanta i det är att det i jämförelse med en del andra är jättestort, men att det återigen sen i jämförelse med några också är små banala händelser. Vi har alla så olika mått och preferenser. 

Vi har våra liv och med dem gör vi vad vi kan och önskar. Men inte bara det. Vi kan vända våra tankar och bjuda in det goda i livet på ett helt annat sätt än bara när det gäller materiella ting. Men inser nog sådana saker med åren, och det är ju fint. Men en del grejer hade man ju gärna vetat lite tidigare.
Men jag sitter här med blåmärken på benen efter moutainbikerundorna och försöker få armarna att matcha. Och njuter av att livet kan vara så fint och så roligt.

 

Ja, det var så längesen. Här händer det inte mycket minsann. Inte så många besökare heller och varför skulle det vara det - det finns ju inget att läsa! Jag har lite andra bloggar att underhålla nu, very busy woman. Jag undrar ofta vad det var som hände, hur kunde livet bli så här? 

 

Jag har ofta så fantastiskt roligt. Jag träffar så underbara människor. Jag får bekräftelse på att jag är en bra person. Jag känner mig omtyckt. Jante, give up! Jag skiter i dig nu, för jag har kanske i bästa fall 30 till 40 kvar av livet. Jag tänker använde de åren på ett mycket bättre sätt än de första 30. Jag tänker njuta av mitt liv och fortsätta ha så kul som jag har nu. Jag tänker respektera mig själv på ett aldrig skådat sätt och fortsätta tycka om alla de här människorna som fyller mitt liv med så mycket fint. 

 

Jag ska göra mitt yttersta för att förverkliga de få drömmar jag har och dra med mig några på vägen. Jag ska så småningom skaffa mig en hund. Och jag ska cykla, lika mycket eller helst mer. Så Jante, give up! Jag väljer att vara lycklig med de medel jag har och så ofta jag kan. 

Jag funderade idag och har gjort så en del under veckan över valet av fritidsaktiviteter och val av vad jag lägger min energi på. Under sju dagar har fem av dem innehållit den typ av fysisk aktivitet som gör att man lever längre. Faktiskt så mycket som 11,5 timme mer för varje timme med högintensiv träning, menar man i nån ny undersökning som jag inte vet hur vetenskaplig den är. Det betyder att jag har samlat på mig 69 timmar extra i livet, strax under tre dygn alltså. En långhelg. Så vad ska man spendera den på då? Facebooka lite till? Städa ur garderoberna? Eller engagera mig i en organisation för en bättre värld. Och varför ska jag göra det? Jag har ingen att lämna en bättre värld till och skulle dessutom inte varken ha råd eller hinna göra några större avtryck. Min enda chans till avkomma valde att göra en för tidig utresa, mina stora kärlekar valde andra och kvar är bara jag, med min kropp och mitt sinne. Så mycket jag lämnat, så lite jag har kvar. Minnen börjar blekna och leva för dagen blir mottot. 

Hur fungerar en kropp och ett sinne utan påfyllnad av kärlek och omvårdnad? Fantastiskt bra, om ni frågar mig. Det gäller bara att förtränga, att aldrig älta, att glömma det ljuva, det fina, det alldeles underbara. Vi är så många experter på det. Man hittar annat som förgyller. Man nöjer sig med det lilla och tar sig ett glas 89kronorsrött till helgen. Tänker positivt och kokar broccolin lagom länge. Går på massage en gång i kvartalet.

 

Men det händer att jag dyker. Tycker att det är fattigt. Som väl är går det fort över när en ny chokladkaka inhandlats skyndsamt. Men den måste vara lite dyr.

Jag inser att det inte är ens en månad kvar till min födelsedag. Jag har aldrig tyckt att det varit nåt som är så speciellt att fira med det, men det är ju ändå inte en dag som går obemärkt förbi. Ett höstbarn. Jag har alltid älskat hösten, alla färger och den klara luften. Årsdagen av mammas död närmar sig också och jag tänker på blåbärsriset som jag plockade in som bukett till henne den sista veckan hon levde.

 

Jag känner inte samma sköna känsla för hösten längre. Våra årstider står för så mycket, våren med sitt spirande liv, sommaren med sin värme och sitt ljus, hösten med dramatisk färg och förruttnelse och sen vinter, med vila under kalla snötäcken. Parallellen med livets gång är ju för självklar för att ens nämna egentligen, men det kanske är just den som gör att hösten inte är så välkommen längre för min del. För livet går ju, fort som fasen.

 

Den gångna veckan har en väldigt fin kille blivit begravd, under berg av blommor och kransar. Han kommer bli så oerhört saknad och jag har redan kommit på mig själv flera gånger att tycka mig se honom i kretsen av cyklister omkring mig. Naturligtvis gör det att man tänker mer på döden än annars, man inser att det kommer ta slut en dag. Tunga tankar som sakta dalar ner som de gula löv som redan tappat greppet om sin kvist och livlina. Det är ju så sorgligt och tungt när man inte har de finaste omkring sig längre.

 

Men jag inser också att det enda jag har att göra är att fundera över hur det ska bli. Hur ska mina sista år, månader, veckor, dagar eller kanske bara timmar se ut? Vad ska jag göra, hur ska jag tänka? Om jag visste att jag bara hade en vecka, vad vore det viktigaste då? Ska jag gräma mig över att jag varken har hus, volvo eller barn varannan vecka eller ska jag glädjas åt min materiella frihet och rätt så kärlekslösa tillvaro? Ska jag känna lugn över att ingen behöver betala mina lån efter min död eller vara ledsen över att jag inte har något av värde att lämna efter mig? Poff, så är allt slut och med den tro jag har haft sedan liten tjej som låg och tittade på molnen så kommer jag återfödas. Antagligen som ett ännu mer alldeles hopplöst hurtigt hälsofreak som planterar sin egen mangold och spenat. För det har jag ju inte hunnit med, hittills i alla fall. Eller så blir man bilskollärare, som lär ut trafikvett och ödmjukhet. Det kanske vore nåt.

 

I alla fall, jag vet hur jag vill ha det sen när jag har gått vidare. Donera allt som går använda, bränn upp resten och häll ner askan i en nedbrytbar urna innehållande ett frö till ett träd (ta nåt slitstarkt, ingen bräcklig växt) och trampa iväg med den i en cykelkorg nånstans och plantera. Strunta helst i att ansöka om tillstånd, om det går undvika. Sjung Get here för full hals och skåla i nåt rödtjut eller annat valfritt. Grejen är den att vi ska alla den vägen trampa, och jag är helt övertygad om att vi gör det av en större anledning. Och då kommer vi ses igen, right?

 

Men just nu är dagens mål att dammsuga lite. Livet går trots allt just nu vidare.

 

Det var en av de sista kvällarna, vi satt på hennes säng. Pratade om lite av varje, inga djupa tankar, bara det som kom och gick. Plötsligt tyckte hon att garderobsdörrarna såg skitiga ut. Kom på att det nog var ganska länge sen hon hade torkat dem. Som om det var en alarmklocka så hoppade jag upp och gick in i badrummet för att hämta en hink, en trasa och en flasa Jif. Jag klev upp på en stol och torkade först de övre dörrarna, sen de undre. Under tiden låg hon i sängen med min syster sittande bredvid och tittade på. Såg att det blev rent igen och doften av rent fyllde rummet.

 

Det här är minnen från den sommaren. Det är flera år sedan, men de dyker upp av en anledning. Allt jag gjorde, allt vi gjorde den sommaren dyker upp som fina men sorgliga minnen. Jag har ett rent samvete, från den sommaren. För jag gjorde allt jag kunde för henne. Jag gjorde allt jag kunde för vår relations sista chans att vara. Den blev.

 

Så jag tycker att det mesta av resten av min tid är min, utom den jag ger av, av egen fri vilja. Det gjorde jag då, det gör jag nu - men jag bekämpar det av arv, tradition och vana dåliga samvete som gör små försök att fördunkla en annars ganska trevlig och förhållandevis problemfri tillvaro. Bekämpar det hårt. Därför gör jag de val jag gör och använder den tid som är min som jag vill.

 

Men det är mycket möjligt att jag en dag torkar någons garderobsdörrar igen. För att det blir rent.

Det har gått en vecka sedan hemkomsten från mitt kära Mallorca, och avfärden därifrån blir tyngre för varje gång. Det har olika anledningar, men först och främst - vem vill lämna doften av mandelblom, jasmin och vildraps, synen av blommande ängar och de vackra bergen - och byta det mot ett grått och kallt Sverige? 

 

Jag har haft en fantastisk vistelse där i år. Som guide/ledare är det ett väldigt trevligt arbete om man har med trevliga människor att göra under dagarna. Och så blev det! Vilken klunga jag fick köra omkring med! Plötsligt blir livet så enkelt och allt annat läggs på hög nånstans för att gradvis vakna upp när man landat hemma igen. För mig kan det ta sin tid, kanske för att jag inte vill. 

 

Men det blev en hård rivstart, jag har som vanligt inte bara jobbet att sköta utan lever livet hårt, högt och hastigt. Höstens nära-väggen-varning har fallit i glömska men jag inser att det kan vara klokt att tänka lite på den i alla fall. Även om allt jag just nu gör är väldigt roligt så ska det finnas energi till det också. 

 

På grund av olika engagemang så finns inte tid för en del andra viktiga saker. Och det bekymrar mig. Jag har mist en del för mig tidigare i livet viktiga vänner och det är inte en bra sak. Men när man lever så olika liv så är det svårt att hitta tillfällen och tid, och som ensamstående så blir man kanske lite egoistisk med tiden. För att det är det man har. Tid att göra det som är viktigast och värdefullast för en, just här, just nu. 

 

Jag önskar att jag skulle räcka till för mer, men det gör jag inte. Då brakar det. Att fördela tiden så bra som möjligt för att livet ska kännas så värdefullt som möjligt blir viktigare och viktigare ju äldre jag blir. Något vi kan vara helt säkra på är att det tar slut en dag, och det kan vara långt bort - men också om inte alltför länge. Jag satsar på att bli en alldeles outhärdligt hurtig 90-åring, även om det statistiskt inte är troligt på grund av mina gener. Men bryta mönster  är ju kreativt och kul, och jag gör det gärna.

 

Och här är adressen till min andra blogg som kommer finnas fram till slutet av juni. 

 

När det börjar bli tröttsamt många människor i vägen så kommer känslan av äganderätt över mer än man egentligen äger. Det är mycket enkelt, man orkar inte ha så många andra själar korsades sin egen själ för varje dag - så man går till motvärn med det man har. Själv hänger jag väskan på vänster axel, för att ha högersidan fri mot väggen, innan jag kommer till trappan som går ner till buss-plattformen i Slussen. Som ett skydd eller ett vapen - det är upp till de eller den drabbade att bedöma. Samma fenomen i bussen och på T-banan, man lägger väskan bredvid sig för slippa intrång. 

 

Det är inte mänskligt. Det är inte bra. För någon. Vi måste fundera på ett sätt att sluta med det här. 

 

I parken kuttrade några duvor och jag kunde ju inte låta bli att le. Samtidigt kom en träningskompis med förslaget att en annan träningskompis "kanske vore nåt", på vägen hem. Ja, det kanske vore nåt. Det där med nåt mer än en kompis. Men de enda tillfällen jag egentligen känner mig ensam är när jag ser ett riktigt gammalt par som strosar eller strävar framåt tillsammans. De som man ser på, att de gjort det länge, hållit ihop sen unga år, troligen hela livet. Och det är det ju ändå försent för så varför drömma om det?

 

När jag ser unga par som strosar, för de har väl inte riktigt hunnit börja sträva så mycket, så blir jag mest olycklig. Då tänker jag på allt elände de troligen kommer att behöva gå igenom, alla vedermödor, all osäkerhet och alla kval, men säkert fina stunder också. Jag är ju inte helt förtappad, jag minns att det var fint ibland. Men jag tycker inte riktigt att det var värt det. Tyvärr. Det var aldrig värt det onda, och jag känner mig nog faktiskt ganska tillfreds med mina cyklar. Ja. Det är nog helt enkelt så.

 

Jag får känslan av att det är inne att hata lite för tiden. Bara för att man kan. Hata invandrare, hata starka kvinnor, hata cyklister. Hata trängseln i tunnelbanan, hata vargar, hata snö och hata juiceförpackningar med plastkork som sitter så hårt så att man får dåligt samvete för att man inte orkar källsortera ordentligt. Hata för att det är det enda du kan göra i din lilla frusterade intorkade värld av trygghet, med en självkänsla och ett självförtroende mindre än det minsta. Men kom igen! Sök hjälp om du inte fattar själv!

 

Om man vänder på det så kan man visa kärlek. Kanske inte älska trängseln i tunnelbanan eller juiceförpackningarna, men väl vargar, starka kvinnor och en och annan invandrare. Jag säger bara Zlatan, så var det sagt. Jag älskar också ganska många cyklister, inte för att de är just cyklister, men för att de förutom det är människor väl värda att älskas.

 

Det är inte enklare att älska än att hata, det första kanske till och med för många är ett ovanligt känslotillstånd medan det för andra är en livsnödvändighet. Liksom tvärtom.

 

Själv hatar jag inte så mycket, bara riktigt dumma människor. Men det brukar också gå över när jag inser den allvarliga graden av dumhet. Då kan den kan inte vara annat än medfödd och då är den förlåten. Men fortfarande farlig och i behov av omplåstring och bedövning. Vi får fortsätta plåstra om så kanske det blir lite mindre av hata och lite mer av älska. Men ibland blir jag så förbannad så jag har lust att riva av plåstret så det gör sådär riktigt ont som det gjorde när man var liten. För att det är så dumt.

 

 

Idag gav jag några småpengar till en tiggare i tunnelbanan. Jag vet fortfarande inte om det är rätt eller fel men just idag så kände jag att det var rätt för mig. Och eftersom han var både halt och lytt och hade väldigt få tänder så kände jag att jag inte skulle sakna ett par tior särsklit mycket.

 

Jag undrar ibland över mitt intresse för de svaga i samhället. Jag undrar också om jag gör nog i relation till min ekonomi och förhållandevis trygga tillvaro. I jämförelse. Jag upprörs över orättvisa, det är så enkelt det är. Det har jag alltid gjort. Vilket innebar att jag som åttaåring fick muta en kille i skolan för att han inte skulle slå mig. Jag hade skvallrat om att han och några till fuskade på ett prov, och mutan var min extra långa plastlinjal. De flesta hade korta i trä. Han tog mutan, och jag klarade mig. Senare i livet skulle just den här killen komma att bli en hastig passionshistoria, men nån plastlinjal diskuterade vi aldrig vid våra heta möten.

 

Killarna fråm Kamerun satte plant i Norrland och upptäckte för sent väldigt dåliga avtal. De hade blivit lurade att sälja sina hem för en biljett till Sverige och "guldjobbet". För mig låter det som så nära slavavtal som man kan komma, men jag är inte helt insatt i saken. Det känns i alla fall väldigt bra att facket gjorde en insats. Plötsligt händer det. Jag hoppas de fick sina rätta löner och att ansvariga här hemma får sina rättvisa straff.

 

Men så får jag dåligt samvete över en plåtburk jag har hemma och som är en av mina käraste ting. Den är från min farfars lanthandel och innehöll kaffebönor, som  han sedan malde och sålde, färskt och fint. Idag får man göra det själv om man köper bönor.

På burken som är cirka en meter i höjd och kanske 45 cm i bredd, är en bild av en väldigt mörkhyad man som bär en kaffesäck mot bakgrund av ett flermastat skepp. Han ser glad ut, men ändå. Ni förstår bilden, ni förstår kopplingen. Jag kan inte göra mig av med min fina burk som jag har ärvt, men jag sneglar lite skamset under lugg på den emellanåt.

 

Samtigt har jag med "gott" samvete beställt nya hjul till hojen. För mer än vad gästarbetarnas biljett hit kostade. Politiskt korrekt?

 

Jag har nog aldrig varit någon vän av nya prylar. Inga killar med nya fina bilar har imponerat på mig, tvärtom har jag nog sett lite undrande ut över den skinande plåten och grannlåten. Min första och hittills enda egna ägda bil var en Volvo Amazon -66, som gick som en klocka tills ett ohängt "måg-elände" slaktade den och den började bete sig som en groda på gatorna hemma i stan. Hoppandes fram över kullerstenen insåg jag att den kära kärrans tidevarv var räknat.  Tidigt älskade jag gamla plåtburkar och andra ting, som var nötta av både tidens tand och av kärleksfullt återanvändande.

 

Mycket förvånat ringde jag i mitten av 90-talet min mamma när mitt strykjärn gick sönder. Jag kunde inte förstå att det svikit mig efter så sparsamt användande. Hon menade att det kanske inte var annat att vänta eftersom mormor bytt det mot ett nytt redan på 70-talet. Och jag fick erkänna att det ju ändå var ganska tungt, handtag i bakelit och i övrigt gjutet i järn. Så det blev inköp av ett nytt, men det blev om möjligt ännu tråkigare att stryka.

 

Därför förvånar det mig nu att min nya kaffebryggare bringar mig sån glädje. Jag blev även där tvungen att inse att kannan som varit sprucken i ett halvår nog en dag skulle ge upp kampen mot sumpen. Men den nya är varken dyr eller tjusig, det blir bara kaffe. Direkt i en händig termoskanna så söndagsmorgnarna blir ju i och för sig betydligt sängliggningseffektivare. Så det är väl det där det ligger - skönt, effektivt, smidigt och bekvämt. Som en ny karbonhoj ungefär.

Det är kanske inte så märkligt, men det behövs bara en flygbiljett så kommer energin tillbaka. Ett mål, något att se fram emot - ljus, värme och rörelse. Tramp. Vägar som man vet hur de svänger och doften av mandelblom och olivlundar. Fast om de sista doftar vet jag inte men träden är väldigt vackra i sin knotighet. Inget det andra likt. Som oss.

 

Så nu tränas det igen, och kosten får sig ett litet "uppsving". Fokus på att sänka pHvärde och sköta proteinintag. Och broccoli, med citronolivolja, klassikern som funkar till allt.

 

Sen har jag lovat mig själv att följa ett råd, som kanske inte egentligen var ett råd till mig, men det var att vara lite mer egoistisk. Min kära släkting I säger att det är det enda hon egentligen ångrar. Så det ska jag inte ångra, mer. Vad vore världen utan dess kloka kvinnor.

 

Det summeras och funderas och lovas, både här och där. Några väljer att inte lova för att de inte kan hålla sina löften. Jag är av den tron att tänker man så, så blir det så och då är det väl lika bra att låta bli. Själv ger jag gärna några extra löften, de är ju till mig själv så skulle jag bryta nåt så är det ju inte hela världen. Jag kan förlåta mig själv lite svagheter. Och då har jag ju i alla fall en liten stund trott mig om några små storheter och tilltag.

 

I världen omkring mig ser jag de som som alltid ser ljust på sin tid. Både de som har anledning att göra det men även de som har stora anledningar att göra det motsatta. Men de lyser vidare, i stark motsättning mot det som skulle kunna förmörka deras tillvaro. Jag ser också de som ser mörkt på den, som har sina starka anledningar till det men som gör det likaväl även om anledningarna skiftar. Ibland är deras anledningar demsamma som de som ändå ser det ljusa. Det är alltså inte själva anledningen, utan hur vi ser på den, som är "the clue". Ingen bomb, ingen nyhet. Det är något vi vetat länge. Men svårt att lära sig, svårt att ta till sig. Ibland vill man liksom vara i det tillstånd man är van, bara för att det känns tryggast och känns igen - av både sig själv och omgivningen.

 

Så bitterhet får råda där bitterhet råder. Glädje får lysa där glädje vanligtvis ska lysa, om än svagare när den inte är äkta. Ett år är till ända och det nya kommer, med hopp, tro och kärlek. Och eftersom allt snurrar fortare och fortare ju äldre man blir så gör jag ingen större affär av det utan kliver in i 2013 och tänker att det vore trevligt om jag kunde cykla lite fortare nästa år. Igen.

 

Imorgon är det tisdag och då ska jag som jag har planerat leva hela dagen. Jag ska träffa äkta vänner och träna så att jag svettas och äta broccoli. Och jag ska tänka att dagen efter är det onsdag och då kan jag göra ungefär samma sak och att det är värdefullt. Jag ska vara glad. Någon annan får sköta det där med bitter.

 

Med mindre än en vecka kvar så ser jag hur alla springer omkring och stressar för den kommande helgen. Själv har jag bakat en kaksort som enligt planerna skulle åka med uppåt landet, men jag tror de får ligga kvar här. Skamset dåligt försök. Macarons. Varför?

 

Det är då jag börjar sakna. Jag saknar farmors klenäter och framförallt struvor. Som jag fick en hel burk av henne i födelsedagspresent en gång, och jag tror att det var den present jag gillade mest det året. Det är väl först nu jag förstår vilka konstverk de egentligen var, vilken kunskap som ligger bakom att kunna skapa sådana bakverk. Då var det bara självklart att alla kvinnor kunde. Jag saknar mormors rån och bondkakor. Rejäla, med smör och mycket smak. Men mest saknar jag mammas saffranslängd - och likörtopparna. Mammas saffranslängd var aldrig torr. Aldrig degig, alltid med lagom av allt. Likörtopparna, som hon med tiden faktiskt tyckte var riktigt tråkiga att göra och som också med tiden minskade ganska mycket i storlek. Något som vi förstås inte kunde låta bli att påpeka och retas för. Jag saknar dem, oavsett.

 

Men det är ju inte så mycket bakverken, utan det som de blev bakade av, som jag saknar. Bakade av en vilja att ge, en energi för familjen och för högtiden, en glädje över att kunna glädja och av kärlek. Till matlagnings- och bakkonsten, och till oss.

 

Vi tappar någon tradition nästan varje år. Vi slutar med det ena och vi slutar med det andra. Vi har inte energin och vi har inte rätta viljan. Vi försöker halvhjärtat glädja, det är ändå så skönt att vara tillsammans, vi har ju ändå det lilla.

 

De sista jularna i mammas liv var skådespel, de var inte roliga men vi försökte - vi gjorde så gott vi kunde. Men hennes saffranslängd var densamma, vi åt den med glädje - och jag minns den med värme. Jag önskar så väldigt mycket att jag hade kunnat få smaka något liknande igen. Och att hennes sista jular hade varit lika varma och gyllene.

 

Jag måste göra ett lite avbrott i berättelsen om Tant Augusta. Jag tycker att det borde räcka nu, att det någonstans skulle komma in lite eftertänksamhet i alla diskussioner och ibland helt idiotiska kommentarer kring pepparkakor, luciatåg och psalmer. Med mera.

 

Snart måste jag göra som andra kloka och modiga personer gjort på bl.a facebook, och endera dölja eller ta bort vänner, för jag orkar inte läsa skiten längre. Jag mår dåligt av det och jag gillar inte att må dåligt.

 

Jag vet inte vilka traditioner som det avses att det inte ska röras, vilka som inte ska röra dem och vilka katastrofala följder det blir om de rörs. I min egen familj har traditionerna ändrats ganska ordentligt de senaste åren och vi har överlevt. Några hade jag velat ha kvar, andra är jag faktiskt väldigt glad över att vi inte följer. Men nu lever jag ju inte enligt "god kristen sed" i en rosenskimrande traditionsbunden kärnfamilj som räknar dagarna fram till julafton, så jag kanske inte ens har rätt att säga min mening.

 

Men jag måste säga att jag känner mig tryggare med en uttalad sverigedemokrat utrustad med järnrör, som jag vet var jag har - det vill säga så långt ifrån min egen övertygelse som det är möjligt - än en smygrasist som inte vågar stå för sitt ord med mer än "Rör inte våra traditioner".

 

Så var det sagt, så vet ni var ni har mig.

Det är väl på tiden att jag berättar lite om Tant Augusta. Det är inte jag. Det är en klok kvinna jag fick äran att bli vän med när jag var 6 år, och som jag sedan var vän med tills hon dog. Då var jag 17 år. Hon kom från fjället till vår by eftersom det var för tungt för henne och sonen att bo kvar under vintrarna. Hon var väl ca 75 år då, och sonen runt 55. Bokstavligen krökt av ett hårt liv med kor, getter, en häst, höns och en hund att leva av fick de inse att att de behövde vara närmare sjukvård och annan hjälp som ett samhälle kan ge under vintrarna. På sommaren flyttade de upp igen med alla djuren hem till fjället. Med tanke på det som händer i bygden just nu när det gäller just sjukvård så är det nog snart dags för fler att flytta ändå längre ner i landet. Men jag hoppas förstås att den kämpaglöd ockupanterna i Dorotea har är av samma styrka som Tant Augusta hade.

 

Jag kan inte berätta allt i ett inlägg, det är för mycket. Men det är till hennes ära jag namngett bloggen. En stark kvinna, som såg mig och som gav mig och mina upptåg utrymme, lärde mig respekten för djuren och vördnanden för det de gav oss. Som skrattade åt mina påhitt men gav mig rejäla åthutningar om jag gjorde något hyss som gick över gränsen. Som lät mig koka mese i mesehuset som höll på att rasa, som lärde mig kärna smör och som lät mig slippa när blåsorna i händerna blev lite för stora. Som litade på att jag kunde sätta ihop en separator utan hennes överinseende redan vid 7 års ålder. Jag får ärligt erkänna att det var en väldigt mörkrädd 7-åring som satt i potatiskällaren och separerade mjölk under sommarkvällarna. När det knakade i skogen var jag alltid helt säkert på att det var en jättestor björn som skulle komma och ta både mig och mjölken. Men det var inte så att man protesterade, det var mitt jobb att göra och då gjorde jag det.

 

Tant Augusta, en riktig kompis.

 

 

 

 

Det här är tiden man hör fler klyschor än vanligt vina runt öronen och som gör att man drar ner mössan lite extra. Att julsakerna dyker upp tidigare och tidigare och att julstressen börjar märkas i butikerna. Hade det första varit ett faktum så hade de aldrig behövt plockas in, för då är det i sådana fall januari som gäller. Eftersom jag har hört det så länge jag kan minnas och det börjar ju bli ganska länge nu.

Att stressen skulle vara "julig" istället för den vanliga gamla stressen vet jag inte, jag känner ingen större skillnad. Däremot tror jag att andelen ångest iblandad däremot är större. Och det är väl just av den anledningen som jag mer eller mindre faktiskt ganska mycket avskyr den. Julen.

 

Men den är mysig också, så länge det är lugnt, så länge man slipper krav på att det ska vara på ett visst sätt och så länge ingen har för stora förväntningar på att andra ska göra den så fin och underbar som den är på TV. Numera finns inga småbarn i släkten så det är förhoppningsvis inte ett problem.

Jag gillar glögg, julöl och...ja. Gravad lax är fint också. Saffran är grejer, men det är ju så sällan det smakar det numera. Annars kan jag gärna äta i princip vad som helst. Och sen dricka ännu mer glögg. Så är allt över ganska fort och så bestämmer jag mig återigen för att nästa år, då ska jag åka utomlands minsann.

 

Roligast den här tiden är ända alla som förvånat och irriterat upptäcker att det kommer snö. Själv tänker jag att det är nog något vi ska vara oerhört tacksamma för att det gör, sådär någorlunda normalt vid den här tiden. Om forskningen har rätt så kommer årstiderna slätas ut och bli liksom samma lika året om, tack vare våra miljöförstöringar. Så jag njuter av snön, även om jag numera inte använder den så frekvent som när jag bodde norröver. Och finner mig i att det är lite jobbigare att gå och att jag ibland fryser.

 

Det gnälls för mycket, tycker jag.

 

Jag har då verkligen valt fel när de gäller det mesta. Yrkesval, vägval och till och med färgen på håret. Vid fel perioder i livet, i alla fall.

 

Som de neandertalare vi ända alla generellt är, lite till mans/kvinns, så är det inte konstigt att vi har så svårt att våga närma oss varandra. Jag kan ju bara försöka skydda mig från det bittra faktum att blondinerna vinner i längden hos det andra könet. Med sin vackra ljusa hårfärg, till synes i behov av beskydd och försvar utan att för den skull vara det. Men gärna kroppsligen lite mindre än sin man och med huvudet lite på sned, även om det kan vara för att de just då funderar över kvantfysik eller börsens uppgång och fall.

 

Det kanske är deras hämnd, som en (blond) väninna sa häromdagen. Hämnd för att i skolan fått sämre betyg för samma resultat som deras mörkhåriga kvinnliga klasskamrater. Det slog mig då att jag ju gjort helt fel! Helt tvärtom. Jag var blond då, men envisas med det mörka nu. Så jag fick sämre betyg då än jag kanske skulle ha haft, och sämre "betyg" nu, än vad jag tycker att jag borde.

 

Jahaja, och vad vill då, generellt, mörkhåriga neandertalkvinnor? Jo, vi vill ha en stark och stilig man, gärna längre än oss, och som kan beskydda oss. Som vi får känna oss lite små och svaga hos. Men inte för mycket, det får ju inte bli mesigt. Vilket kan förvirra livet ur vilken relationsexpert som helst.

 

Detta torde betyda att det springer omkring en massa korta män och mörkhåriga kvinnor och letar efter den stora kärleken. Det blir lätt lite komiskt om man tänker sig det en fredagskväll på Statt medan Barbie och Ken sitter hemma och har fredagsmys.

 

Generellt, är ett bra och användbart ord. Och vad är det för fel på Selma och Lilla Fridolf? Men tänker man efter, riktigt riktigt mycket - så tror jag att de flesta upptäcker att det är just så här det ser ut hos väldigt många. Även om hårfärgen skiftat lite med åren. Längre än så har vi liksom inte kommit. Neandertalare.