TantAugusta

                                           


"Om man skrev sina memoarer i början av livet så skulle man ha något att gå efter sen"
Dick


Det vore kanske inte så dumt, då skulle människor inte behöva välja så mycket. Rött eller blått? Vitt eller rött? Aftonbladet eller Expressen? Eller gå den gyllene medelvägen och ta grönt, rosé och bägge blaskorna? 
Köra på det där med 2,5 barn och villa för statistiskt lagom mycket räntekostnader och en bil? För jag hoppas verkligen att det inte är fler bilar som är medeltal? Apropå det skulle det vara intressant att veta hur många cyklar det finns per familj eller person i Sverige. Tänker jag på mina vänner och antalet cyklar så är de absolut med och drar upp siffrorna rejält. Själv är jag bara en wannabe än så länge med mina två raringar.

Apropå cykel en gång till så skriver jag inte så mycket om det just nu. Det finns en mycket enkel förklaring till det. Jag cyklar lika lite. Varför energin och tiden inte finns, finns det många orsaker till. Men när tiden plötsligt fanns, så tröttnade kroppen ordentligt och jag gick i sängläge. Inte så obekant, men nog så ovälkommet. Fjärran kändes dagarna för en och en halv månad sen, på Mallorca när jag trampade uppför höga berg, när femminuterspromenaden till Rosenlunds sjukhus i morse kändes nästintill oöverstiglig. Nåväl, inga diagnoser men medicin som jag (eller vi, Farbror Doktorn och jag) hoppas ska hjälpa.

Det var på vägen hem som jag började tänka på det där med memoarerna. När man går sakta hinner man tänka mer. Jag gjorde ju det. Skrev dem alltså. Jag hade inte en tanke på som liten tjej, att jag skulle gifta mig och få barn när jag blev vuxen. Jag är ganska övertygad om att jag nog trodde att det skulle bli ungefär som det blev, ganska fritt och utan större mål. Är det kanske så att de flesta av oss faktiskt skriver sina memoarer utan att tänka så mycket över det. Egentligen är de ju mål, om man gör dem innan. Några vågar ha mål och uppfyller dem sen, med eller utan stöd. Andra ser dem inte för ingen har hjälpt dem öppna sina ögon. Ingen har talat om för dem att de också kan. Ingen tror på dem. Eller tror ändå inte trots stöd och uppmuntran. Jag ser dem varje dag.

Jag vet inte om mina memoarer blev färdigskrivna, och det är väl som i de flesta "verk" att några blad förblir oskrivna, som det så vackert heter. Men jag ångrar ibland utfallet av några kapitel.

"Inför skattemyndigheten är vi alla rika"

Naivt har jag levt lyckligt ovetande om att jag fortfarande var fånge. För mig är det tunga bojor, även om jag är fullt medveten om att de inte går jämföra med dem som Dwit Isaak bär på. Börjar man jämföra så, så är det inte mycket som känns meningsfullt.

Jag pratar om periodiseringsfonder. Lika kul som det låter. Ett suveränt sätt att skjuta på, och jämna ut, sina skatter. Tyvärr så försvinner de inte på grund av det.

Så här var det; Som nybliven företagare tog jag hjälp med det svåraste i bokföringen, som till exempel deklarationen som blev lite för avancerad även för mitt lilla företag. Däremot sprang jag med andan i halsen under första halvåret - med permanentdoften ångandes omkring mig efter att ha slagit knorr på den sista kundens hår och tillvaro - till en kurs i bokföring. Jag lyckades trycka in såpass med kunskap att jag klarade den dagliga bokföringen själv. Jag tyckte till och med att det var kul.

Men av min ekonomiska rådgivare fick jag rådet att ha periodiseringsfonder. Jag tyckte det lät skumt, uppväxt som jag är med att alltid göra rätt för sig. Helst innan, om inte det så på en gång. Trots det sitter jag här nu, med mitt lilla lilla lilla företag, och ska återigen betala många många många tusenlappar i skatt. Jag undrar också var vinsterna egentligen tog vägen. För de är inte på mitt bankkonto, det är då helt säkert.

Problemet är att jag trodde det var över. År av ångest att få ihop summan i tid, att kunna betala, att någon gång få börja spara till en egen buffert. En liten pension. Men det är alltså ett tag kvar, och jag har helt tappat lusten nu. Jag är så trött på att kämpa, tycker det är så orättvist och ångrar att jag var så fjantigt ärlig. För det lönar sig verkligen inte.

                            


"Om folk var lite vänligare i trafiken behövde man inte åka omkring och vara förbannad jämt"


Fast jag blir sällan förbannad numer, det tjänar liksom inget till. Men det är otaliga incidenter varje dag på väg till och från jobbet. Jag provar på att cykla så mycket som möjligt i cykelbanan, har ju inte glömt närkontakten med Volvon före jul. Rycker till när en bil närmar sig hastigt och bromsar in från någon sidogata, litar inte på någon längre. I cykelbanan borde det väl rimligen vara säkrare, men det vete sjutton. Värst är andra cyklister, som trots att det finns bana även på andra sidan, ändå cyklar mot körriktning. Jag kan iof förstå det, det är ett fasligt irrande fram och tillbaka över och under vägbanan för att hamna rätt, när jag cyklar hem från jobbet. Farligast är tunnlarna under, där cyklister kommer på fel sida in - tar vänster i kurvan - och en kollision är hur nära som helst. Men det ska man inte låtsas om, utan likgiltigt slänga ett öga på varandra och susa vidare. Tröttsamt.

Sedan är det busshållplatserna. Bakom så gott som varje, där också cykelbanan går, ligger glassplitter. På hemväg idag plockade jag ut en stor skärva, men tack vare kvalitet på däcken och en portion tur så höll det hem.
Det står också ofta många människor runt en busshållplats, och eftersom vi ju gärna vill hålla lite avstång till varandra, så står de också i cykelbanan.

I den kan man också hitta skatebordåkare, ibland med iPod, ibland utan. Men oftast med. Barnvagnar, oftast med förare. Barn på trehjulingar, ibland med medresenär, ibland inte. Hundar, ibland med koppel, ibland utan. Människor. Ibland medvetna om cykelbanan, ibland inte. Soptunnor. Ibland med skräp, ibland utan.

Min slutsats har blivit att det i alla fall är tryggare ute i vägbanan. För hur galna bilisterna än är, så vill de inte döda. Och i vägbanan syns jag (om det inte är en morgon i november) och då följer bilisten trafikreglerna. Det gör de definitivt inte alltid om jag kommer i cykelbanan. Och jag följer också trafikeglerna, något som jag är medveten om att alla cyklister inte gör.

Men ändå, även om jag tar mitt ansvar, så finns det alltid någon annan mindre insiktsfull/uppmärksam som inte gör det. Och då krockar man.