TantAugusta

Nä, det blir inte mycket gjort här inte. Anledningen heter arbete. Elever och sånt. GY11. Också lite träning på det. Facebook. En del irl-träffar med goda vänner. Ja, det är väl det hela. En Mallorcaresa att se fram emot, spontan och icke planerad. Men skitskönt att den kommer nu mitt i hösten, även om den just nu känns som högsommar.

Igår ringde både Unicef och Läkare utan gränser. De behövde mer pengar. I vanliga fall brukar jag ge extra men den här gången så går det faktiskt inte. Jag ger till för många organistationer ändå. Ibland tänker jag att jag ska vara lite mer egoistisk och ta pengarna själv. Men utan man och barn och bara sig själv att fredagsmysa med så känns det som att man liksom behövs om man är med och skänker. Och behövs gör man ju. Men så går tankarna och man inser att det är ens pengar som betyder nåt. Inte jag, som person.

Jag har inte mycket pengar. Jag är en av "fyra av tio som inte har en månadslön på banken", som någon undersökning kommit fram till. Men jag har ett hem som jag gillar, en kropp jag äntligen tycker väldigt mycket om och vars styrka jag imponeras av, en hobby jag älskar, och släkt och vänner som betyder allt. Självklart är det en ständigt närvarande stress att alltid tänka på pengarna och hur man använder dem, men faktum är ju att jag har pengar att använda. Det har inte de jag skänker till, inte har de riktigt tak över huvudet eller en god hälsa och hobby vet de kanske inte ens vad det är. Deras överlevnad beror många gånger på att de har just släkt och vänner. Kärlek.

Och det är ju det. Det där, kärlek. Det är det stora. Att förbehållslöst älska och bli förbehållslöst älskad tillbaka. Jag längtar faktiskt väldigt mycket efter att kunna skaffa den där hunden jag alltid velat ha.

Efter dagens 10 mil i cykelsadeln, den nya som var oväntat obekväm - på grund av en grym träningsvärk sedan i måndags (!) -  så skruvade sig diskussionerna kring hur man, eller rättare sagt, hur man inte, lyckats fånga en man med blicken. Eller då i mitt fall, "fånga" en man, punkt. Låter som något man gör med kastspö eller håv, och ingendera finns i min ägo. Vi, min väninna och jag, kom i alla fall fram till att hur man ser på "saken", dvs. mannen nog har en del med det att göra. Så jag funderade vidare och kom fram till det här:

Man bör nog se ut som Disney-Lady:



Som blygt ser upp på, och till, sin man. Lite "ta-hand-om-mig-du-som-är-stor-och-stark-blick". Borde funka i de flesta fall, för är det något jag lärt mig genom åren så är det att de vill känna sig starka och behövda.





Men man kan också se ut såhär:



Finns inte en chans till misslyckande då. Funkar alltid. En man som möter det här, "jag-vill-ha-dig-punkt-nu-blicken" kan han aldrig stå emot. Alla män (och kvinnor) gillar väl att känna sig åtråvärda? Jag har naturligtvis inte provat, har aldrig kommiti närheten av vare sig den storleken på varken ögonfransar eller "boobs". Ej heller storleken på självförtroende när det gäller sådan slags.







Nä, det har mer blivit lite såhär:



Inte för att jag är arg eller sur eller grinig. Utan bara för att jag är intresserad. Bara för att jag vill se den som är där, bakom allt. Ibland gör jag det och vill se mer. Ibland önskar jag att jag inte hade sett. Och jag är medveten om att blicken inte är behaglig alla gånger. Jag kanske borde ha solglasögon oftare?