TantAugusta

Jag upptäckte det ikväll, framför en DVD som handlade om en äldre kvinna som möter en yngre man. Hur gammal jag har blivit. Så gammal och trött så att jag inte ens tar mig utanför dörren för en flirt. Tror överhuvudtaget inte att en man skulle vara kunna vara intresserad ens om han vore hundra och blind. Vågar inte. Trist. Vart tog livet vägen?

Jag börjar gruva mig lite, men nu ska jag snart ut och resa igen - ja, faktiskt flyga igen. Jag tar med mig passet även om jag bara ska till Jämtland. Man vet aldrig. Men den här gången har jag också tänkt skaffa mig en ny liten musikmaskin. En iPod, tror jag. Jag menar, jag ser ju hur folk sitter och ler i smyg när jag byter cd i min gamla cd-spelare. Som jag tycker är jätteliten och smidig. Men nu går det väl inte längre.

Fast ibland blir jag lite sugen på att fullständigt strunta i allas blickar och tom. kommentarer, och fortsätta använda mina urmodiga prylar. Jag tycker faktiskt att det är lite ... coolt. (om man får uttrycka sig så i min ålder - de kanske skrattar åt det också)

Nåväl - Jämtland here I come - ska bli skönt med lite vinter.

Ja, vad säger ni? Behöver man det? Svaret blir väl ett rungande JA! antar jag. 980 för provisoriskt pass plus 120 kronor till taxi fattigare så vet jag också det. Jag visste det innan egentligen - men med en så fullständigt uttröttad och överkokt hjärna som min var vid tillfället för resan - så hade all sådan ganska värdefull kunskap helt gått om intet.

När jag klev ut i trappan i mitt hyreshus på Söder så hade jag en orolig känsla i magen. Men jag gick ut och satte mig i taxin kl. 04.05 på fredagsmorgonen.  I taxin ungefär 1 minut från min bostad, frågar jag chauffören om han tror att man behöver pass för att åka til Skottland. - Åh nej då, säger han, världsvant. Hm, är du säker på det? frågar jag. - Javisst, det är bara till Turkiet man behöver pass numera, säger han återigen lika världsvant. Okej, tänker jag, samtidigt som jag ser hur vi åker ner i tunneln från Medborgarplatsen - och ser min chans att vända om och hämta passet försvinna.

Väl ute på Arlanda är kön ringlande lång fram till incheckningsdisken. Jag står vid disken kl.05.20, precis en timma kvar till mitt flyg går, och får reda på att jag inte kan åka utan pass. Jag blir förstås inte förvånad. Mina chanser att komma med flyget är minimala. Det enda som kan hjälpa mig är Passpolisen på Arlanda, som öppnar kl.06.00. Omöjligt alltså, om de inte råkar öppna lite tidigare. Min andra möjlighet att komma dit är att boka om flyget till ett på efm. Inte så lockande - jag ska träffa min prins (som jag träffar ca 1 gång i kvartalet) och vi har bara fredag och lördag tillsammans. Personalen bakom disken ber mig i alla fall gå till biljettbokningen för att boka om.

Vid det här laget hart min mage fått nog av nervositet, och jag besöker (omöjligt att undgå eller vänta) toaletten. När jag kommer ner igen ser jag några vakter och känner att jag nog inte vill ge upp än. Jag frågar dem om vägen till Polisen. Det visar sig att jag måste åka buss en liten bit utanför Arlanda, men det ska inte ta så lång tid säger de. Jag tar chansen och springer ut till bussen som går rätt omgående. När jag kommer fram till Polisen får jag ringa på, och blir insläppt trots att klockan är 05.35, nästan en halvtimma innan de öppnar. Jag får sitta i ett mörkt "passtillverkningsrum" en lång stund (känns som en evighet men är väl bara ca 10 minuter) när en polis som får utfärda pass äntligen kommer från Arlanda. Hon kör igång med mitt pass, tar ett foto av mig som skulle kunna användas i utpressning när som helst - medan jag ringer en taxi. I samma veva får jag ett sms av min "prins". "Glöm inte passet" står det. Det var ett bra tips, tänker jag, hm, kom lite sent bara...

Jag får passet i min hand kl.05.50, alltså samma tid som jag ska stå vid incheckningen. Jag springer in i hissen, in i taxin, som kör så fort den kan, slänger pengar till chauffören, och springer in på Arlanda. Väl där tar jag fram mina vassaste armbågar (visste inte att jag hade det...)  och tränger mig före i incheckning, springer till specialbagage, tränger mig före i säkerhetskön och rusar mot gate 67 - som jag på nåt sätt har fått för mig att jag ska till. När jag kommer dit får jag reda på att jag ska till gate 3. Rusar åt andra hållet (och möter alla jag trängt mig före och som sett mig rusa som en vettviling med galen blick och svettig panna från början) Under tiden jag springer hör jag mitt namn ropas upp ett par gånger och har lust att skrika: Ja; jag kommmmmmmmeeeeeeerrrr!!!!! Jag är framme vid rätt gate exakt kl.06.10. Svetten rinner och tjejen bakom disken ler. Här lyckas bordingkortet fastna i maskinen och skrynklas  ihop till nåt oigenkännligt. Och ganska oanvändbart. Men jag får min sittplats och försöker gå fort ner till planet, men benen är som gelé. På planet blir jag otroligt vänligt bemött, får både gratis vatten och kaffe - och kroppen känns någorlunda avslappnad vid tiden för mellanlandning i Köpenhamn. Och jag lyckas komma med planet till Aberdeen också, utan fadäser. (vilket det blev under hemresan, men det är en annan historia)
Och jag kommer aldrig glömma passet igen.

Nu har jag vilat några dagar. Men jag är nog fortfarande lite trött och en smula chockad efter förra fredagens morgon. Vet inte om jag ens orkar skriva ner det ikväll - får nog kanske vänta tills jag har haft en sovmorgon... Men jag lovar, jag får nästan hjärtflimmer när jag tänker på det - och - det kommer inte hända igen. Glömma passet. Aldrig. Kommer inte att ske en gång till. Jag ska till och med ta med det när jag åker till Jämtland nästa gång. Men jag orkar inte berätta ikväll.
 I morgon kanske.

Det här skrivs ganska länge efter bloggens (min alltså) uppkomst. Först och främst för att jag inte riktigt visste riktning. Vet inte nu heller, men det löser sig på vägen. Men välkommen in, troligen kommer du att få läsa en del dråpligheter (lyckas alltid "drabbas" av det), kanske en del klokskap (åtminstone i min hjärna det) och en del struntprat (såklart, vad sysslar alla andra med på sina bloggar). Grejen är väl bara att man gillar skriva ner det. Sådetså.