TantAugusta

Mil alltså. I min värld är det bara. Resan har varit skiftande och mycket intressant hittills, inte minst den inre. Och det är väl inte så konstigt att man lever ensam, när man klara sådant här ensam. En upptäckt bland många är i alla fall att det är roligare med fler människor omkring sig, den sociala biten har varit otroligt viktig för att jag ska orka vidare.

Och då förstår man (jag) ännu bättre hur vi fungerar - (och det är ju egentligen ganska enkelt) att  med rätt stöd, peppning och respekt för våra upptåg och infall - så klarar vi mer än vad som förväntas eller ens från början är tänkt. Respekt är ledordet, men skrivs sist här eftersom det många gånger används i fel forum eller vid för många tillfällen - och då hör man det inte, glömmer innebörden.

Jag har fått respekt för mitt upptåg, och jag är glad och rörd över det. Den känsla det ger mig, den styrka jag byggt,  kommer jag ta med mig och använda i fler sammanhang, för det är själva meningen med "upptågen".


Berättelsen om Tour de Dorotea får vänta en stund, den måste avslutas först.

Motivation. Men dagen kunde ha flutit på lite bättre om man säger. För inte sjutton är det motiverande att nästan falla i gråt över en cykelkedja. Samtidigt som jag ska svara på idiotiska telefonsamtal från telefonsäljare som säljer - pocketböcker.

Det kunde också ha varit en annan dag för brudfrisyrkoll.
En annan dag för tvättstuga.
En annan dag för hjälp med kranspåsättning, helt i onödan, för om jag bara hade varit lite noggrannare, så hade allt funkat.
En annan dag för avlämpande av överbliven målarfärg och ett stycke stege.
En annan dag för att gå förbi på cykelbutik och klaga på däck som inte håller måttet.
En annan dag för att börja packa väska1, 2 och 3.
En annan dag (natt) för skränande ungdomar i parken som höll hela huset vaket.
En annan dag för Gammal God Vän som vill ses i morgon kväll vilket inte funkar för jag MÅSTE få tid för....att tänka. Men det kanske är just det jag får på cykeln sen. Huvudsaken bara att jag har tänkt rätt innan jag sticker iväg.
En annan dag för middag i Enskede.

Men nu var det inte en annan dag, utan idag, och jag är helt slut. Det hela slutar med att jag somnar i en slänt i Åkersberga?

Efter att i mitt tycke varit ett under av planering och avslutande av planerade saker "att göra", så tycker jag att jag borde få åka på en liten räkmacka åtminstone. Men icke. Mitt i allt åkte jag ju dessutom på ickeplanerad stötta-väninna-i-kanske-färd-att separeraresa till Oslo. Härligt att träffa henne igen, och värt både tiden och kostnaden, såklart. Men, jag tycker ändå att cykelguden kunde ge mig lite mer än ett par bultar efter senaste veckans målande, rensande och städande.

Cykeln, som jag enligt planerna ska sitta på i ca 70 mil from torsdag, ligger nu i delar på golvet i mitt nymålade fortfarande vardags/sov och cykelmekrum. Kaxig som jag blivit efter andra framgångar med verktyg (hm...) ger jag mig på att byta krans och kedja. Golfspelare och hästintresserade kan hoppa över det här stycket. Jag har fått på kransen på hjulet, men den är lös. Jag skulle dela kedjan med kedjebrytaren eftersom jag inte får upp mitt nypåsatta kedjelås. Nu ligger kedjebrytaren i delar, förutom en del som sitter fast I DEN NYA KEDJAN. Och i morgon är det tisdag, men ingen packning gjord av tre nödvändiga - dessutom är jag faktiskt lite - trött...! 

Glada tillrop, någon?

Ibland önskar jag att jag var man. Allvarligt. Muskelstyrka och vissa kunskaper som inbegriper tex borrmaskiner, plugg och BULTAR är vad jag saknar. Irriterar mig något fruktansvärt!  Med risk för att ge de som var med på 70-talet ångest, citerar jag  Magnus och Brasse; Helvetes jävla skiiiiiit!

Med tanke på mina misslyckade försök att baka piroger (se tidigare blogg; God idé) så är jag väl inte mycket till "kvinna" heller, om det nu är sånt som räknas? Marsmänniska? Hybrid?

Jag har ägnat dagen åt att  träna på gymet (cykeln på rep,) rensa (igen, men nu inne i lägenheten, förrådet i förrgår) och då hittat alla uppgifter till Lärarhögskolan, mina gamla artiklar och massa annat som jag glömt och som bara måste läsas för egots skull. Tar tid. Sen ringde en kompis och ville fika. Men sen, åkte borrmaskinen fram minsann - här ska borras nya hål i hallen, där cyklarna ska bo i fortsättningen.

Första hålet gick bra. Trots att maskinen (ja, det är slagborr, förstod du skulle undra!) är gammal och ärvd, trots att själva borren egentligen inte skulle kunna skada "en fluga" så slö är den - så fick jag till ett perfekt hål för mina nyinköpta grå pluggar. Ha! Enkelt, det här kommer gå som smort! Skulle jag aldrig ha tänkt. Det var sju kvar att borra.

Sen böjade allt liksom jävlas, det gick inte komma tillräckligt långt in i väggen. Först skyllde jag på mina klena muskler, sen kom jag på att det är de inte alls det - och till slut fattade jag att det bara inte gick komma längre in. Ungerfär som när man blev stoppad i foajen när man skulle på disko och var för ung. Ingen kan rädda dig då.

Jag ringde "god-vän-som-kan-allt-om-pluggar-od" och han sa att det funkade ändå, även om inte pluggen går ända in. Kapa den lite bara. Just det. Kapa den lite bara. Det som funkade bäst att kapa med var en gammal avlagd frisörsax. Jag kapade den lilla grå pluggen. Passade inte längre, för liten. Kapade en röd. Passade inte heller. Kapade blå. Nej. Hm. Kapa...vit? Funkade ganska bra. Men håller det om bara en tredjedel av pluggen sitter i väggen när man ska hänga upp en MTB? (mountain-bike för er som golfar) Sen fick jag dammsuga hela lägenheten för att få bort alla vassa bitar plugg som letade sig in i fotsulan.

Sen skulle själva kroken skruvas upp i de inte så funktionella hålen med de kraftigt reducerade och av riktig frisörsax "toppade" pluggarna. Vissa skruvar fastnade jättebra. Andra inte. Dvs. hälften snurrade runt, runt, runt när jag skruvade. Blond som jag är skruvade jag lite till och hoppades på ett under. Men njet. Så nu står MTBn i hallen, sådär lagom i vägen när jag ska på toa och in i garderoberna.  Vågar bara inte prova hänga upp den. Racern (jag har två cyklar och den ena använder man på landsväg, fortfarande för golfarna) är på service inför Touren. Till Dorotea. Som tur är, sparar lite plats till mig.

Och i morgon kommer firma med målarfärgen (fått av värden, kors i taket) som ska upp på väggarna, tjohej, och jag ska snubbla över fåtöljen med målarpenseln i högsta hugg! Ibland är livet liksom inte lika lättsamt...

Kunde inte somna ikväll, blev för lång sovmorgon i morse. Klev upp ur sängen igen och kom på att jag glömt äta middag. Hm, macka blir bra, te och ett trist TV-program så ska nog allt ordna sig. Trodde jag. När jag slår på TVn är det konsert från Rockefeller i Oslo (åååhh, minns alla bra konserter där från min tid som Olsobo!) med Vamp och Norsk kringkastingorkester.

Jag fastnade totalt. Och sitter här nu och bara måste berätta hur bra det var/är - för det pågår i detta nu. Synd om er som ligger och sover, egentligen skulle jag ringa och väcka några...

 Vamp

Det är en sådan njutning att se musiker som verkligen behärskar sina (många) instrument, som har texter som berör, och som så totalt hänger sig så svetten lackar och ger allt till publiken.
Musiken är en slags folkmusik-rock, lite "mildare" än våra världskända (för det är de väl?) Jämtländska Hoven Droven. Som jag också älskar. Norska språket är klart underskattat som sång, i mina ögon är det hur vackert som helst men det beror väl även där till viss del på vilken dialekt det framförs på.

Så mitt musiktips denna vecka (har jag förresten gett några förut?) är Vamp, och för dig som gillar det, släng med någon av Björn Eidsvågs cd också, du blir inte besviken!

"Ja, vi elsker dette landet..."  

Det usla väder som rådde idag, rådde bot på en gammal väl infrätad ångest. Vindsförrådets rådande kaos. Is no more. Ha!

Tre (3!) sopsäckar fyllda med kläder och skor som sparats till...eftervärlden? Skulle inte tro att mina efterlevande släktingar skulle uppskatta att ta hand om det rasket - så nu är två säckar redan parkerade hos Stadsmissionen. Killen som tog emot sa ojdå. De var tunga och som sagt överfyllda. Jag drog dem på min gamla vagn tillhörande den "resväska" jag använde under mitt tidigare liv då jag sysslade med ryggproblem och annat skrot som inte är förenligt med den livsstil jag hänger mig åt numera.

Som bland annat innefattar en cykeltur Stockholm-Dorotea, om "krabborna kryper och ryggen håller", ett mycket internt uttryck (bara jag som vet vad det betyder egentligen) men som jag skulle kunna översätta till: "om cykelhjulen viner och slangarna håller". Planerade sovstopp är sex til antalet, fyra hos släkt och vänner, ett på vandrarhem och ett oplanerat var. Lada i Åsarna? Torgny Mogrens källare?

Packning? Nej. Så lite som möjligt, alltså bara det absolut nödvändigaste kommer med. Dvs mobil, kamera, pengar, energi, ett (1) ombyte, tandborste och allt som cykeln kan tänkas behöva.

Galen? Ja, troligen, åtminstone lite. Men i min värld är det betydligt roligare att leva så än med ett prestigefyllt men osäkert inre som hotar att göra varje litet "misstag" i livet till frätande förintande bittra upplevelser som formar ett helt enkelt skittråkigt liv. Bättre lyst till den sträng...

På krigsstigen? En smula. För det är fortfarande både personer och forum som vill sätta mig i fack bestämda av dem. Som tex i ett av forumen - där ska jag på grund av mitt gamla yrke bara vara intresserad av skvallertidningar. Många böcker och tidsskrifter jag måste göra mig av med på grund av detta. Men jag vill ju inte det.
Och eftersom jag har passerat "de 40" och dessutom är kvinna så får jag kommentaren; Håller du på med det där än!? (ref. till cykling) Eh,...ja... det gör jag. Visste liksom inte att det fanns en åldergsgräns för tjejerna.

Hejda er nu, bry er i er själva istället, raka benen om ni vill men skit i det om det inte känns bra. Ät på Macke Donalds om det är där din middag lagas, rök, snusa, sup, dansa salsa, spy på Allsång på Skansen. Läs porrtidningar, Fantomen och Vita serien, älska 1,2 ggr i veckan (eller vad fanken som är statistiskt uträknat) köp vita tubsockar och ha dem så mycket ni vill i era sandaler, ha till och med  för korta byxben ( även om det smärtar mig att gå med på det) snyt er i matkön och släpp en fis eller prata i mobilen på bion.

Men låt samtidigt mig leva mitt liv som jag vill. Tack på förhand.

Tänk att den infinner sig varje år. Det troliga är att det är ett tillstånd man måste förbi för att sedan kunna börja njuta.

I tisdags började mina oplanerade semesterdagar, efter en härlig helg i Danmark. Tisdagen blev lite hektisk ändå eftersom jag hade stämt träff på... jobbet. Onsdagen fyllde jag med letande efter viktig bult till cykeln, jag besparar er detaljerna kring detta. Tror kanske att det inte intresserar så väldans många?

Och här sitter jag här och skriver trots; strålande sol ute, väninna som kan ringas och mötas, förråd som kan städas, cykel som kan cyklas, cd-skivor som kan sorteras, disk som kan diskas, lång cykeltur som borde planeras, fot som behöver filas, och så vidare. Nån som känner igen sig?

Tror alternativ 1,2 och 4 är det som lockar mest idag.