TantAugusta

Julen är över och förväntningarna likaså. Det är skönt för alla - hemresande, bortresande, hemmavarande och hemlösa. Ibland lever man upp till sina egna. När det gäller andras är jag inte lika säker. På jobbet kanske man själv tycker att man gör mer än förväntat, medan andra tycker att man gör precis. Många gånger ser man dem som gör mindre än och som klarar sig lika bra, eller till och med bättre, ändå.

Den stora frågan är väl varför man gör mer än förväntat, i sina egna ögon alltså. Sitter det "i generna" eller är det ett skapat bekräftelsebehov? Eller är det ett slags maktmedel som driver en framåt? För egen del tycker jag att jag har "taggat ner" betydligt de sista åren. Men det är ju också relativt och många skulle nog inte alls hålla med.

Det jag hoppas på för det nya året och som jag verkligen ska ta mig en funderare över är vad jag mår bra av och behöver. Jag förväntar mig att jag kommer fram till ett bra beslut. Om det så innebär att jag åker iväg till en kibbutz eller börjar jobba på ett hunddagis eller bara fortsätter där jag är så blir det så. Jag undanber mig raljerande kring min obeslutsamhet för var, hur och när jag gör mina förändringar - de skadar ingen annan.

Att drömma och högt uttala sina drömmar är att vara lycklig en stund, så slå inte hål på dem. De spricker så lätt ändå.

Det var längesen jag hade så mycket som vill ut, så mycket att säga, som nu. Inget av det vill jag skriva ner. Inget av det vill jag skrika ut. De enda som orkar lyssna är ett par riktiga vänner och det finns gränser för vad man utsätter dem för. Det var också längesen som så mycket kändes så meningslöst och idiotiskt. Bakåtsträvande och underutvecklande. Nej, jag är inte på randen av ett sammanbrott. Jag är inte heller i rikszonen för att börja slå och sparka omkring mig. Jag är bara så förbannat trött på att vänta på något annat, något bättre - eller bara på något punkt.

Det är defintivt dags för en ny krabbfabrik. Dags att ta tag i saker och ting. Jag tror jag börjar med att städa lite.

Till min stora lycka finns det fler. Det fanns till exempel några vid samma bord som mig under årets julmiddag med jobbet, den som inte skulle bli av på grund av brist på pengar. (ja, kommunala skolor har det när det gäller personalen, friskolor har det också men då mest när det gäller elever) Men vi fick vår julmiddag och den var precis som en julmiddag brukar vara.

Den för kvällen utsedd till Riktigaste människan går det prata med utan att känna sig konstlad eller påpassad. Man kan vara sig själv för en liten stund. Det är så skönt, det är vila, det är frid. En sån person som man önskar allt gott i världen. Jag har fått förmånen att lära känna en till, det ger ljus i mörkret och luft i det tunga.

Och på min ena axel sitter TantAugusta och viskar att jag också är betydelsefull.

Jag tänkte att det kanske var dags att uppdatera de intresserade över hur det är med den saken. Hälsan alltså. Efter "projekt hjälpa mamma må så bra som möjligt fast hon ska dö" så mådde jag ju inte så bra själv ett tag. Sen kom den där fula vinröda Volvon så väldigt i vägen på vägen till jobbet en dag, så jag mådde ännu lite sämre. Men jag hade tur. Jag hade en sjuhelsikes otrolig jäkla tur, helt enkelt. Jag tror att jag insåg det redan när jag låg i ambulansen. Kvittrande någorlunda sammanhängande berättade jag en stor del av mitt livs historia för sköterskan. Jag såg hur hon lätt desperat började titta sig omkring efter något lämpligt att använda som öronproppar. Men jag var glad och nöjd och till och med polisen var snygg. Allt kändes fint, så länge jag slapp åka till Sös.

Såhär ett år efter så är jag inne i försäkringsbolagskontakt både när det gäller bilder på ärr och eventuella sviter. Det har jag faktiskt, lite sviter. Knäna har plötsligt blivit en hel del år äldre än mig och tycker att trappor är trist och arbetsamt och gör dessutom ont att gå i. Annars har jag tillräcklig kondition för att kunna besegra trapporna i Kaknästornet. Men jag kom verkligen lindrigt undan.

Konditionen arbetar jag på mest genom spinning. Och ja, det är inte speciellt kul med spinning. Det är ganska galet egentligen, att man sitter där och trampar och inte kommer någonstans. Men man kan fantisera eller affirmera när man sitter där. Minnas vackra vägar som slingrar sig och se sig själv besegra de grymmaste bergen. Mig spelar det roll. Jag har gärna lite småtråkigt en timma eller två. Jag vet att träningen ger mig något väldigt viktigt - starkare ben och starkare hjärta. Det senare behöver jag just nu mer än allt annat.

Igår var det träff på en pub i stan, utflyttade eller andra som på nåt sätt har eller haft anknytning till "0942" området. Dorotea kommun alltså. Jag kände mig plötsligt förflyttad till hemkommunen, puben på hotellet i Borgafjäll eller kanske "baracken". Skum men väldigt rolig känsla. En kille jag faktiskt haft ett 7 år långt förhållande med, till och med förlovad med, var också där. Minnen av en ljusblå träningsoverall modell -82 dök upp på näthinnan, jag hade givetvis en rosa. Hur tänkte vi? Klart att en sån makalös smaklöshet måste påverka och göra att förhållandet tar slut. Lika roligt var det att minnas den stackars släpvagnen som fick stryk på en bensinstation i Vilhelmina. Den hade haft den stora fräckheten att inte klara besiktningen. Eller när jag hittade 21000 kronor i en ficka på hans jeansskjorta i tvättstugan, pengar han fått vid försäljning av Golfen, det förgymmade måndagsexemplar till bil som alltid fick motorstopp vid fel tillfälle.  Gärna vid 30-40 graders kyla många mil från hjälp. Det stals rätt mycket kläder i den tvättstugan, så fyndet var en lättnad. Fler minnen dyker upp och jag skrattar gott i min ensamhet, vi hade faktiskt väldigt kul ibland. Men jag saknar det inte.

7 år. Det verkar vara en gräns för mig. Eller ödets gräns för mig. Och det kanske helt enkelt räcker? Saliga och extremt ovanliga äro de förhållanden som håller en livstid. Det måste vara en chans på en miljard att det händer.

Tom. Det är jag nu. Det måste ju betyda att det finns plats för mer?