Ut ur garderoben
Det är kanske dags nu. Dags att sälla sig till den skara som vågat berätta, som tagit steget, "kommit ur garderoben". Varför jag inte gjort det tidigare på denna blogg är på grund av att jag tillhör ett allmänt hatat släkte. Jag har också undanhållit denna delikata information av hänsyn till mina nära och kära. De har accepterat mig såsom jag är med denna "skavank", dock är det ett ämne vi sällan diskuterar närmare. Detta kan i och för sig bero på ett visst ointresse, men eftersom det är något som är oerhört svårt för mig att förstå, så kan jag inte tänka mig att svaret är så enkelt.
Jag har också undikit ämnet för att inte mista de läsare jag ser att jag har när jag kontrollerar statistiken. Men nu går det inte hålla tillbaka, jag tar mitt ansvar, jag inser att det inte dröjer förrän informationen ändå skulle läcka ut.
Jag är cyklist.
Med hela min kropp och själ är jag cyklist.
Sådär ja, så var det sagt. Det känns som en lättnad, för plötsligt kan jag lätta mitt hjärta på bloggen i ännu ett så kärt ämne. Jag har avslöjat mina sambos, de två vilddjuren, Scott och Cube.
Har bara bild på min yngste, den äldre kom före digitalkamerans tid.
När jag framför eleverna tar cykelloppen som liknelse när vi pratar gruppsamverkan är det inte alltid jag känner att de är med mig. Att likna sin väg till avslutad utbildning med Vätternrundan får nog andra associationer än höga avgångsbetyg för alla i gruppen. Troligare är höga smärtljud för ont i rumpan i guppen. Men jag kör på, både med associationerna och cykeln. Och de är så snälla och låter Fröken hållas.
Men det är inte lätt, det här med cykling. Ganska osexig är man väl i andras ögon, se bara på Onoffs reklam med rapparen som jag glömt namnet på och som hade tagit min plats på tåget från Åre en vår för längesen. Jag mötte...hunden....som hette...
Igår när jag cyklade hem från jobbet, 1,3 mil, i snöblask med min racer = landsvägscykel med smala däck, önskade jag att jag hade följt min första tanke på morgonen. Nej, inte T-banan, utan min andra cykel, en MTB, med grova däck. Men jag blev lat, och det fick jag för! Allt hade varit enklare om andra cyklister också hade det som lagen kräver, dvs. lyse. Men det har inte alla, och jag hade snösörjiga glasögon och tunna däck. Jag halkade mig hemåt, vilket tog tid och använde fingervantarna som vindrutetorkare. Och önskade att jag hade sett ljuset, och att andra hade sett insidan av sin lägenhetsdörr.
Det kommer garaterat mera, men rekommenderat är att tillämpa mindre doser vid tillvänjningsfas för icke initierade.
Jag har också undikit ämnet för att inte mista de läsare jag ser att jag har när jag kontrollerar statistiken. Men nu går det inte hålla tillbaka, jag tar mitt ansvar, jag inser att det inte dröjer förrän informationen ändå skulle läcka ut.
Jag är cyklist.
Med hela min kropp och själ är jag cyklist.
Sådär ja, så var det sagt. Det känns som en lättnad, för plötsligt kan jag lätta mitt hjärta på bloggen i ännu ett så kärt ämne. Jag har avslöjat mina sambos, de två vilddjuren, Scott och Cube.
Har bara bild på min yngste, den äldre kom före digitalkamerans tid.När jag framför eleverna tar cykelloppen som liknelse när vi pratar gruppsamverkan är det inte alltid jag känner att de är med mig. Att likna sin väg till avslutad utbildning med Vätternrundan får nog andra associationer än höga avgångsbetyg för alla i gruppen. Troligare är höga smärtljud för ont i rumpan i guppen. Men jag kör på, både med associationerna och cykeln. Och de är så snälla och låter Fröken hållas.
Men det är inte lätt, det här med cykling. Ganska osexig är man väl i andras ögon, se bara på Onoffs reklam med rapparen som jag glömt namnet på och som hade tagit min plats på tåget från Åre en vår för längesen. Jag mötte...hunden....som hette...
Igår när jag cyklade hem från jobbet, 1,3 mil, i snöblask med min racer = landsvägscykel med smala däck, önskade jag att jag hade följt min första tanke på morgonen. Nej, inte T-banan, utan min andra cykel, en MTB, med grova däck. Men jag blev lat, och det fick jag för! Allt hade varit enklare om andra cyklister också hade det som lagen kräver, dvs. lyse. Men det har inte alla, och jag hade snösörjiga glasögon och tunna däck. Jag halkade mig hemåt, vilket tog tid och använde fingervantarna som vindrutetorkare. Och önskade att jag hade sett ljuset, och att andra hade sett insidan av sin lägenhetsdörr.
Det kommer garaterat mera, men rekommenderat är att tillämpa mindre doser vid tillvänjningsfas för icke initierade.
