TantAugusta

Jag har en fördom som jag erkänt både vitt och brett, övertygad om att den är sann, lika övertygad om att den inte är den värsta man kan ha. Den är att banktjänstemän har finnar i rumpan. För de sitter så mycket.

Det gör inte jag i mitt jobb, men väl på fritiden; i soffan och på cykelsadeln. Är lyckligt förskonad från finnar i rumpan, men ett och annat hudlager har väl blivit en smula tjockare på grund av de långa turerna på sadeln, kan man anta.

Förra veckan när vi hade gruppsamverkan en halv dag i personalgruppen på mitt nya jobb, skulle vi göra lite olika övningar. En var att gå i en ring, ställa sig på knä när musiken slutade, fria till din förutbestämda kamrat, få ett ja och sen ta kamraten i knät. Jag var den som blev friad till, av skolans kvinnliga kurator - som är finsk. Hon hann fria fem gånger under tävlingen, jag sa ja varje gång, satte mig snällt i hennes knä och vi lyckades "vinna" hela "tävlingen". Kändes stort. Att bli friad till alltså, tävlingsmänniska har jag aldrig varit.

Och ikväll när jag gick hem med min frukt och fil från Ringen ICA, ser jag en gammal man på en parkbänk nedanför Teaterhögskolan. Egentligen är det väl lite underligt att man lägger märke till en man som sitter där, eftersom det är många män (och några kvinnor) som brukar sitta där. Också har de picnic. Inte så mycket käk, men med dryck i alla fall.
Den här mannen slänger ut ena armen när jag kommer närmare och säger på sluddrig bruten finska: Pjäkla, du va vakket, ja kulle fria men du ha nok retan giftas...

Sjätte gången på två veckor alltså - och av en med finskt påbrå igen!

Det måste vara ett tecken.