TdD del 4 - el morte de ciclismo
(Spanska är ett av projekten "mindre lyckosamma".)
Jag hoppar ur min väninnas bil mitt i skogen utanför Färila, och det blåser. Det är kallt. Inget stoppar mig nu, det blir säkert bättre framåt natten? Jag börjar cykelturen i mellan 14-17 kmh och försöker göra allt för att inte tänka 22 mil framåt och Östersund som är näst sista stopp. ( för ickecyklister - jag brukar cykla i 25-30 kmh i genomsnitt utan packning) Delmål är verkligen grejen, så jag satsar på Kårböle som ligger 3 mil bort, en kaffe där kanske - och sen, sen är det säkert mindre vind?
Jag minns också att jag vid något tillfälle skämtar om "moonande raggare i Ljusdal" på en annan blogg, och vips så dyker de upp! De moonar inte, men är av typen som garanterat gör det när andan faller på. Åtminstone låter bilarna så, och fördomsfull som jag är så bestämmer jag mig för att det är ligister. Som gillar att skrämma tanter. Som säkert har finnar i rumpan. Sådetså.
Vägen är trist, det är mycket skog och ganska mycket trafik som inte tar så mycket hänsyn. Värst är husbilar och husvagnar som i blåsten svajar förbi så jag nästan får mina nylindade styren uppfläkta. Överdrifter gör alltid alling mycket intressantare. Men faktum är att det under denna sträcka åker upp ett långfinger som sitter på min högra hand fler gånger än tidigare under färden. Jag gissar och hoppas att förarna till de bilar med utländskt registreringsnummer också har koll på vad det betyder, annars har mitt behov av agressionsavreagering inte fått det önskade resultatet. Nämligen långa, mörka, ångestladdade mardrömmar om en i ansiktet groteskt förvriden galen tant med lite/mycket för tajta cykelbyxor på tysk (ja, det är ju skämmigt) cykel som gör obscena gester.
Många gånger önskar jag också att det ur någon av de ölflaskor slängda i dikeskanten ska hoppa ut en ande. Alla tre önskningar skulle då bli; frisk, pigg (gärna snygg) racercyklist som kan dra ett tag. Med tre stycken skulle jag ta mig till Östersund i ett nafs? Men flaskorna ligger där, sida vid sida med en och annan stackars överkörd räv. Och skog. Och skog.
Plötsligt blir jag omkörd av fyra motorcyklister och på ryggen läser jag Fridas. Det är en MC-klubb från Dorotea och jag har lust att skrika: Ta mig med! Haaallllllåååååå! Trampar vidare i blåsten och försöker tänka på de stigande bensinpriserna. "Nu har jag tjänat 13 kronor igen".
När jag kommer till Kårböle träffar jag först ett gäng från Holland på sina MCs, som ska göra hela skandinavien runt. På konditoriet Pilgrimen går jag in för kaffe och där sitter gänget från Dorotea som jag genast kastar mig över, svältfödd på social gemenskap efter vägen som jag är. De är också på väg till Östersund och menar att jag ju kan ligga bakom dem efter vägen - men vi kommer överens om att sådant tålamod nog inte finns ens hos en Doroteabo. Vi får en trevlig pratstund, min svägerska är dessutom med i samma klubb så vi har mycket att prata om.
Den lilla positiva stunden gör att jag får mer energi och orkar vidare med gladare min.
Jag cyklar i förväg, har ju inte så mycket att ta på mig men blir snart omkörd med glada vinkningar. Mitt nästa delmål är Ytterhogdal och så småningom Åsarna, där jag när jag planerade turen hade tänkt stanna över natten. I efterhand kanske det hade varit klokt, men å andra sidan spelade det ju ingen roll var jag tog min vila. I Ytterhogdal äter jag en glass och vilar en kvart, men fortsätter sen vidare mot Överhogdal. Där får jag reda på att det är cirka 6 mil kvar till Åsarna så jag bestämmer mig för att cykla vidare och äta där. Det är ju ändå bara 6 mil. Konstigt hur perspektiven ändras med tiden.
Det går ganska bra men jag blir hungrig och är så trött på vinden i öronen hela tiden. Det gör att jag inte hör bilarna så bra och jag får mig en hel del obehagliga överraskningar emellanåt. Men jag kommer till Åsarna, ser ingen Mogren och ingen Wassberg, men jag får min efterlängtade hamburgare. Det är skönt med ett lite längre stopp och jag passar på att smörja in en del muskler med mirakelsalvan från Mallorca och tar på mig mina extraben och tröja för nu känner jag kylan i vinden. Mätt och glad sätter jag iväg igen och tänker att nu är det inte långt kvar! Bara 7,5 mil! Men vilka mil... Dels är kroppen trött nu, vinden ökar och jag är less. Det går ganska bra fram till Svenstavik, men sen är det ett enda långt mördande trampande. För de som någon gång cyklat Storsjön Runt är det möjligt att ha en aning, men faktum är att backarna - som är långa och seeeeega - är värre från Svenstavikshållet. Och inget någon någongång försöker säga kommer ändra min uppfattning!
Jag vet inte vad jag tänker, jag vet inte vad jag ser, jag bara trampar. Till slut, något som känns som en evighet, kommer jag till en korsning innan Brunflo där jag kan vika av och komma via Vallsundsbron in till Frösön där min syster med familj bor. Nästan hemma alltså, bara 2 mil. Trodde jag ja. Då sätts dödsstöten in. Värre än värst. Hysteriskt skrattande tar jag mig konstigt nog fram men får stanna vid ett par tillfällen för att käka energibar och trycka in gele. Ungefär 100 gånger är jag på väg att ringa min systerson och be honom komma med bilen. Men nej, tjurig, envis och fast besluten att vinna över den f-bannade väderguden som tydligen bestämt sig för att göra sitt yttersta för att få mig sluta cykla. Ha! Skit på dig! (Som jag leende brukar ropa till Aschtung-tyskarna på Mallis)
Till slut, efter att ha bekämpat även den sista backen upp till min syster som är cirka 12% lutning (för mycket efter en sådan tur) så jag kommer jag in på deras fina garageuppfart. Där väntar min äldsta systerdotter som har fyllt badkaret och kokat kaffe lite för tidigt pga min tidsoptimism, och min systerson. Jag tror inte att de någonsin har hört en liknande ramsa läsas av någon, fylld med så många fula ord. Tack gode cykelgud att de bägge är myndiga, för jag är inte stolt över mitt framförande. Klockan var mycket, de 22 milen tog 11,5 tim. jag inser då att en fortsättning till Dorotea dagen efter inte är varken möjlig eller trevlig och bestämmer mig för ännu en vilodag.
Tack för badet! Såååå skönt!
Jag hoppar ur min väninnas bil mitt i skogen utanför Färila, och det blåser. Det är kallt. Inget stoppar mig nu, det blir säkert bättre framåt natten? Jag börjar cykelturen i mellan 14-17 kmh och försöker göra allt för att inte tänka 22 mil framåt och Östersund som är näst sista stopp. ( för ickecyklister - jag brukar cykla i 25-30 kmh i genomsnitt utan packning) Delmål är verkligen grejen, så jag satsar på Kårböle som ligger 3 mil bort, en kaffe där kanske - och sen, sen är det säkert mindre vind?
Jag minns också att jag vid något tillfälle skämtar om "moonande raggare i Ljusdal" på en annan blogg, och vips så dyker de upp! De moonar inte, men är av typen som garanterat gör det när andan faller på. Åtminstone låter bilarna så, och fördomsfull som jag är så bestämmer jag mig för att det är ligister. Som gillar att skrämma tanter. Som säkert har finnar i rumpan. Sådetså.
Vägen är trist, det är mycket skog och ganska mycket trafik som inte tar så mycket hänsyn. Värst är husbilar och husvagnar som i blåsten svajar förbi så jag nästan får mina nylindade styren uppfläkta. Överdrifter gör alltid alling mycket intressantare. Men faktum är att det under denna sträcka åker upp ett långfinger som sitter på min högra hand fler gånger än tidigare under färden. Jag gissar och hoppas att förarna till de bilar med utländskt registreringsnummer också har koll på vad det betyder, annars har mitt behov av agressionsavreagering inte fått det önskade resultatet. Nämligen långa, mörka, ångestladdade mardrömmar om en i ansiktet groteskt förvriden galen tant med lite/mycket för tajta cykelbyxor på tysk (ja, det är ju skämmigt) cykel som gör obscena gester.
Många gånger önskar jag också att det ur någon av de ölflaskor slängda i dikeskanten ska hoppa ut en ande. Alla tre önskningar skulle då bli; frisk, pigg (gärna snygg) racercyklist som kan dra ett tag. Med tre stycken skulle jag ta mig till Östersund i ett nafs? Men flaskorna ligger där, sida vid sida med en och annan stackars överkörd räv. Och skog. Och skog.
Plötsligt blir jag omkörd av fyra motorcyklister och på ryggen läser jag Fridas. Det är en MC-klubb från Dorotea och jag har lust att skrika: Ta mig med! Haaallllllåååååå! Trampar vidare i blåsten och försöker tänka på de stigande bensinpriserna. "Nu har jag tjänat 13 kronor igen".
När jag kommer till Kårböle träffar jag först ett gäng från Holland på sina MCs, som ska göra hela skandinavien runt. På konditoriet Pilgrimen går jag in för kaffe och där sitter gänget från Dorotea som jag genast kastar mig över, svältfödd på social gemenskap efter vägen som jag är. De är också på väg till Östersund och menar att jag ju kan ligga bakom dem efter vägen - men vi kommer överens om att sådant tålamod nog inte finns ens hos en Doroteabo. Vi får en trevlig pratstund, min svägerska är dessutom med i samma klubb så vi har mycket att prata om.
Den lilla positiva stunden gör att jag får mer energi och orkar vidare med gladare min.
Jag cyklar i förväg, har ju inte så mycket att ta på mig men blir snart omkörd med glada vinkningar. Mitt nästa delmål är Ytterhogdal och så småningom Åsarna, där jag när jag planerade turen hade tänkt stanna över natten. I efterhand kanske det hade varit klokt, men å andra sidan spelade det ju ingen roll var jag tog min vila. I Ytterhogdal äter jag en glass och vilar en kvart, men fortsätter sen vidare mot Överhogdal. Där får jag reda på att det är cirka 6 mil kvar till Åsarna så jag bestämmer mig för att cykla vidare och äta där. Det är ju ändå bara 6 mil. Konstigt hur perspektiven ändras med tiden.
Det går ganska bra men jag blir hungrig och är så trött på vinden i öronen hela tiden. Det gör att jag inte hör bilarna så bra och jag får mig en hel del obehagliga överraskningar emellanåt. Men jag kommer till Åsarna, ser ingen Mogren och ingen Wassberg, men jag får min efterlängtade hamburgare. Det är skönt med ett lite längre stopp och jag passar på att smörja in en del muskler med mirakelsalvan från Mallorca och tar på mig mina extraben och tröja för nu känner jag kylan i vinden. Mätt och glad sätter jag iväg igen och tänker att nu är det inte långt kvar! Bara 7,5 mil! Men vilka mil... Dels är kroppen trött nu, vinden ökar och jag är less. Det går ganska bra fram till Svenstavik, men sen är det ett enda långt mördande trampande. För de som någon gång cyklat Storsjön Runt är det möjligt att ha en aning, men faktum är att backarna - som är långa och seeeeega - är värre från Svenstavikshållet. Och inget någon någongång försöker säga kommer ändra min uppfattning!
Jag vet inte vad jag tänker, jag vet inte vad jag ser, jag bara trampar. Till slut, något som känns som en evighet, kommer jag till en korsning innan Brunflo där jag kan vika av och komma via Vallsundsbron in till Frösön där min syster med familj bor. Nästan hemma alltså, bara 2 mil. Trodde jag ja. Då sätts dödsstöten in. Värre än värst. Hysteriskt skrattande tar jag mig konstigt nog fram men får stanna vid ett par tillfällen för att käka energibar och trycka in gele. Ungefär 100 gånger är jag på väg att ringa min systerson och be honom komma med bilen. Men nej, tjurig, envis och fast besluten att vinna över den f-bannade väderguden som tydligen bestämt sig för att göra sitt yttersta för att få mig sluta cykla. Ha! Skit på dig! (Som jag leende brukar ropa till Aschtung-tyskarna på Mallis)
Till slut, efter att ha bekämpat även den sista backen upp till min syster som är cirka 12% lutning (för mycket efter en sådan tur) så jag kommer jag in på deras fina garageuppfart. Där väntar min äldsta systerdotter som har fyllt badkaret och kokat kaffe lite för tidigt pga min tidsoptimism, och min systerson. Jag tror inte att de någonsin har hört en liknande ramsa läsas av någon, fylld med så många fula ord. Tack gode cykelgud att de bägge är myndiga, för jag är inte stolt över mitt framförande. Klockan var mycket, de 22 milen tog 11,5 tim. jag inser då att en fortsättning till Dorotea dagen efter inte är varken möjlig eller trevlig och bestämmer mig för ännu en vilodag.
Tack för badet! Såååå skönt!
