TdD - Framme!
Jag kokar havregrynsgröt hos min syster på morgonen och känner mig både pigg och förväntansfull över sista etappen till Dorotea och de sista 17 milen. Jag inser att jag har optimisträknat från början, de 70 milen kommer att bli 87 innan jag är framme. Cykeln har fått en ny växelvajer dagen innan hos min absoluta favoritcykelmekaniker i Östersund och det ska bli skönt att känna flytet. Det har krånglat lite på vägen. Dessutom säger han att det är dags att byta kedja snart, något som jag gjorde innan jag åkte - men har tydligen köpt lite för dålig kvalité på nätet. Suck. Snålheten bedrar visheten...
Men den fina service och behandling både jag och min Cube får här ger mig väldigt mycket energi.
Jag hann också med en fika med några ickecyklande killkompisar under min vilodag och får senare veta att den ena har inspirerats att börja cykla några mil i veckan efter att ha hört om min tour. Det gör mig jätteglad!
Jag pratar med mamma och pappa på morgonen och pappa är bekymrad över Kånkbacken som ligger utanför Östersund. Det är en lång uppförsbacke, som inte är någon som helst match egentligen - den bara ser skrämmande ut. Men, som mental peppning behöver jag bara tänka Sa Calobra så flyger jag uppför. Det lustiga är att på toppen av just den backen hittar jag en annan pappa och hans son. De har cyklat från Vimmerby och är på väg till Kiruna för att gå Fjällräven Classic! Jag börjar skratta, för plötsligt känns min lilla sträcka Sthm - Dta lite kort... Fantastiskt kul att träffa dem, och imponerande av dem med all sin packning! Vilken grej att göra det far och son.
Jag cyklar vidare och det känns bättre än på länge - både ben och cykel är som de ska. Jag har lite motvind men efter tidigare blåsväder känns det som en sval bris. Jag har en plan om lunch i Strömsund som ligger 10 mil från Östersund. Det är lite speciellt att cykla den här sträckan som jag åkt bil så ofantligt många gånger, jag känner till varje kurva och raksträcka men det gör att det känns som om det går fortare.
Jag tänker igen på vad mycket det gör att bara prata lite med andra cyklister på vägen och hur mycket det sporrar. Under den sista mördande sträckan när jag kom till Östersund mötte jag två cyklister som inte bevärdigade mig med en blick ens, och det tog ner mig ännu mer. (Senare ska jag upptäcka under en kortare tur runt Östersund veckan efter, att det inte är helt vanligt att cyklister hälsar på varandra i Jämtland - otroligt trist!) Bara en liten nick eller en liten vink med handen kan man väl kosta på sig, vi är väl kompisar?
På vägen till Hammerdal tror jag mig få svaret på varför anden i flaskan inte dykt upp - butiken är stängd! Men det är nog en rejäl ande om han kommer ur en gammal mjölkflaska...
I Hammerdal ser jag en skylt som visar vägen upp till hembygdsgården, och sugen på hembakt fika som jag är så svänger jag upp. Det är en vinstlott, för det är jättefint och just denna vecka är det en skolklass som säljer fika för att kunna åka på en musikskolresa. Fikat är lite väl dyrt, men eftersom det går till dem så betalar jag glatt. Tunnbröd med mesost och en våffla får bli min lunch denna dag så struntar jag i stopp i Strömsund.
Vädret är på min sida, lagom temperatur och inte så mycket vind även om den har svårt att bestämma sig från vilket håll den ska blåsa. Även efter denna sträcka åker det diverse fordon med mer eller mindre vana förare och jag undrar igen hur jag som är rädd för bergochdalbana logiskt tänker när jag ger mig ut i semestertrafiken?
Bara någon kilometer efter Hammerdal händer det jag väntat på hela resan! Mina riddare dyker upp! Cykelguden har snackat med anden och de har kommit överens om att jag ska få lite "cred" för min insats! Plötsligt har jag två pigga och fräscha racerkillar bredvid mig och jag hojtar till att jag vill åka med. De är väldigt vänliga och drar mig genom alla dessa fruktansvärda raksträckor som finns just här, en är över 7 km lång!
Det blir en jättehärlig cykling där vi susar fram i 30 till 40kmh tack vare att de drar hela tiden. Jag är otroligt tacksam för dessa 3 lättsamma och roliga mil! Vi skiljs åt i Strömsund där de bor och jag hojar vidare med påfylld energi.
"Flatariddarna" på sina springare! (Strömsund kallas för Flata, har inget med flata att göra...)
Jag har nu 7 mil kvar till Dorotea och nästa delmål är en camping 2 mil bort där jag tänker ta en kaffe. Där är det stängt så jag får cykla vidare 3 mil till, till Hoting. OKmacken är öppen så jag köper en drickyogurt och vilar lite. Det känns nästan som om jag inte vill vidare eftersom jag vet att det snart är slut. Men, medveten om att mina föräldrar väntar med mat så kliver jag upp och fortsätter.
Det här är en väg jag känner utan och innan, Hoting var en av de ställen vi åkte till och dansade "i ungdomens" dagar. Jag tänker på de gånger vi packade PVn med varma kläder och åkte iväg 7 mil på dans i 40 graders kyla. Galet.
Jag kommer snart till skylten som förkunnar att jag nu befinner mig i Lappland, och jag känner mig hemma!
Jag ringer mina föräldrar så de vet när jag är framme, jag vill att de ska möta mig vid Doroteaskylten så jag får ta en bild där. Den sista milen är underbar att cykla, jag känner mig så pigg att jag skulle kunna fortsätta till Vilhelmina och köra backrace där! När jag närmar mig korsningen före Dorotea ser jag min mamma och pappa stå där och vänta och det är så härligt att se dem! Jag blir riktigt rörd, men är samtidigt förvånad och lite ledsen över att resan är över. Min mamma har köpt en liten flaska skumpa som jag blir jätteglad över och jag firar med ett par klunkar vid skylten.
Jag är lite trött, mycket hungrig, känner mig glad, lite tom - men är jättenöjd! Jag konstaterar att jag har starka ben - och starkt psyke!
Och så länge "krabborna kryper och ryggen håller" kommer jag fortsätta.
Men den fina service och behandling både jag och min Cube får här ger mig väldigt mycket energi.
Jag hann också med en fika med några ickecyklande killkompisar under min vilodag och får senare veta att den ena har inspirerats att börja cykla några mil i veckan efter att ha hört om min tour. Det gör mig jätteglad!
Jag pratar med mamma och pappa på morgonen och pappa är bekymrad över Kånkbacken som ligger utanför Östersund. Det är en lång uppförsbacke, som inte är någon som helst match egentligen - den bara ser skrämmande ut. Men, som mental peppning behöver jag bara tänka Sa Calobra så flyger jag uppför. Det lustiga är att på toppen av just den backen hittar jag en annan pappa och hans son. De har cyklat från Vimmerby och är på väg till Kiruna för att gå Fjällräven Classic! Jag börjar skratta, för plötsligt känns min lilla sträcka Sthm - Dta lite kort... Fantastiskt kul att träffa dem, och imponerande av dem med all sin packning! Vilken grej att göra det far och son.
Jag cyklar vidare och det känns bättre än på länge - både ben och cykel är som de ska. Jag har lite motvind men efter tidigare blåsväder känns det som en sval bris. Jag har en plan om lunch i Strömsund som ligger 10 mil från Östersund. Det är lite speciellt att cykla den här sträckan som jag åkt bil så ofantligt många gånger, jag känner till varje kurva och raksträcka men det gör att det känns som om det går fortare.
Jag tänker igen på vad mycket det gör att bara prata lite med andra cyklister på vägen och hur mycket det sporrar. Under den sista mördande sträckan när jag kom till Östersund mötte jag två cyklister som inte bevärdigade mig med en blick ens, och det tog ner mig ännu mer. (Senare ska jag upptäcka under en kortare tur runt Östersund veckan efter, att det inte är helt vanligt att cyklister hälsar på varandra i Jämtland - otroligt trist!) Bara en liten nick eller en liten vink med handen kan man väl kosta på sig, vi är väl kompisar?
På vägen till Hammerdal tror jag mig få svaret på varför anden i flaskan inte dykt upp - butiken är stängd! Men det är nog en rejäl ande om han kommer ur en gammal mjölkflaska...
I Hammerdal ser jag en skylt som visar vägen upp till hembygdsgården, och sugen på hembakt fika som jag är så svänger jag upp. Det är en vinstlott, för det är jättefint och just denna vecka är det en skolklass som säljer fika för att kunna åka på en musikskolresa. Fikat är lite väl dyrt, men eftersom det går till dem så betalar jag glatt. Tunnbröd med mesost och en våffla får bli min lunch denna dag så struntar jag i stopp i Strömsund.
Vädret är på min sida, lagom temperatur och inte så mycket vind även om den har svårt att bestämma sig från vilket håll den ska blåsa. Även efter denna sträcka åker det diverse fordon med mer eller mindre vana förare och jag undrar igen hur jag som är rädd för bergochdalbana logiskt tänker när jag ger mig ut i semestertrafiken?
Bara någon kilometer efter Hammerdal händer det jag väntat på hela resan! Mina riddare dyker upp! Cykelguden har snackat med anden och de har kommit överens om att jag ska få lite "cred" för min insats! Plötsligt har jag två pigga och fräscha racerkillar bredvid mig och jag hojtar till att jag vill åka med. De är väldigt vänliga och drar mig genom alla dessa fruktansvärda raksträckor som finns just här, en är över 7 km lång!
Det blir en jättehärlig cykling där vi susar fram i 30 till 40kmh tack vare att de drar hela tiden. Jag är otroligt tacksam för dessa 3 lättsamma och roliga mil! Vi skiljs åt i Strömsund där de bor och jag hojar vidare med påfylld energi.
"Flatariddarna" på sina springare! (Strömsund kallas för Flata, har inget med flata att göra...)
Jag har nu 7 mil kvar till Dorotea och nästa delmål är en camping 2 mil bort där jag tänker ta en kaffe. Där är det stängt så jag får cykla vidare 3 mil till, till Hoting. OKmacken är öppen så jag köper en drickyogurt och vilar lite. Det känns nästan som om jag inte vill vidare eftersom jag vet att det snart är slut. Men, medveten om att mina föräldrar väntar med mat så kliver jag upp och fortsätter.
Det här är en väg jag känner utan och innan, Hoting var en av de ställen vi åkte till och dansade "i ungdomens" dagar. Jag tänker på de gånger vi packade PVn med varma kläder och åkte iväg 7 mil på dans i 40 graders kyla. Galet.
Jag kommer snart till skylten som förkunnar att jag nu befinner mig i Lappland, och jag känner mig hemma!
Jag ringer mina föräldrar så de vet när jag är framme, jag vill att de ska möta mig vid Doroteaskylten så jag får ta en bild där. Den sista milen är underbar att cykla, jag känner mig så pigg att jag skulle kunna fortsätta till Vilhelmina och köra backrace där! När jag närmar mig korsningen före Dorotea ser jag min mamma och pappa stå där och vänta och det är så härligt att se dem! Jag blir riktigt rörd, men är samtidigt förvånad och lite ledsen över att resan är över. Min mamma har köpt en liten flaska skumpa som jag blir jätteglad över och jag firar med ett par klunkar vid skylten.
Jag är lite trött, mycket hungrig, känner mig glad, lite tom - men är jättenöjd! Jag konstaterar att jag har starka ben - och starkt psyke!
Och så länge "krabborna kryper och ryggen håller" kommer jag fortsätta.
