TantAugusta

På två och en halv vecka kan mycket hända, åtmistone när man lever livet i det tempo jag gör. Därför känns det lite tungt att sammanfatta händelser, upplevelser och känslor "i ett nafs" - faktiskt helt omöjligt. Men jag gör ett försök, börjar från början:

Efter en hel del planerande, som i sista sekunden ändå kändes hoppöst oplanerat, så var jag, cykel och packning klara för avfärd. Tanken slog mig att jag faktiskt aldrig cyklat mer än två mil med såpass tung ryggsäck och därför inte visste om jag skulle ta mig särskilt långt. Med tre diskbråck som envisas med att göra sig påminda med jämna mellanrum (lyckligtvis med år mellan) så är det läge att ta det lite försiktigt. Men säcken var lagom, lånad av käraste väninnan i Oslo, på 12 liter. Jag hade också en liten väska på styret med ca 1,5 kilo och en sadelväska modell större med regnkläder, reservdäck och slangar och lite annan smått och gott. Jag vägde aldrig packningen men tror att den vägde ungefär det jag själv har lyckats gå ner i vikt sen sista "påminnelsen" av diskbråck, dvs ca 10 kilo. Intressant att testa hur mycket det faktiskt skiljer.
                                                                                                                                     




Jag gav mig iväg ner till Götgatan på Södermalm i morgontrafiken, lite senare än jag tänkt mig från början. Jag cyklade genom Gamla Stan till Kungsträdgården för att komma till Birger Jarlsgatan. När jag kommer till Norrmalmstorg så ser jag att det hänger en stor reklambanderoll i tyg över en hel byggnad, som säger: Tänk stort! Jodå, tänker jag. Just nu tänker i alla fall jag att Sverige är jättestort och att jag är på väg att cykla ungefär en tredjedel av det. Det var en häftig känsla och jag kände mig rätt speciell där jag cyklade fram i trafiken. Det kändes som om jag hade lite mer rättigheter än vanligt på grund av jag var en fri kvinna på väg att genomföra sin lilla utmaning för den här sommaren. Ensam.

Så kom då första misstaget, att inte kolla cykelvägskartan lite grundligare innan jag gav mig i kast med Danderyd och Täby kommuner.


Danderyd och Täby - you win!

Dandrrrrchyd och Teeeeeby har av en enhällig och enväldig jury utsetts till årets vinnare i tävlingen Kommuner som minmerar vägkontorens kostnader.
De bägge kommunerna har delad förstaplats med samma motivering: Att med innovativa metoder som genomförts ha sänkt kostnaderna samtidigt som innevånarantalet ökat på grund av de befintliga kommuninnevånarna inte hittat ut ur kommunen och de tillresta som lyckats hitta in har blivit boende; detta har alltså ökat skatteintäkterna och sänkt kostnader för onödig skyltning efter vägar. 
Gävle kommun kom på hedrande delad andra plats med liknande motivering.

Jag förvirrade mig in i Djursholm. Kom senare på att jag borde ha svängt in till Mörby, men jag skulle ju till kusten och svänga västerut kändes väldigt konstigt. Väl inne i Djursholm kom tankar på begrepp som kontraster och ytterligheter. Jag var ju på väg till Dorotea. Och jag kan lova att inte den minsta knutbräda går att sammanlikna. Kan inte ens minnas att jag ens såg en knutbräda i Djursholm vid närmare eftertanke. Efter att ha frågat en tatuerad engelsk byggnadssnickare (fina bisceps) ,en trädgårdsarbetare, två stockholmare i bil, en mamma med barnvagn, en joggande lättskrämd man, en kvinna i pennkjol och knytblus, en präst ute i skogen samt en äldre dam i Chaneldräkt (typ; fvitt fvin) om vägen till Åkersberga så insåg jag att det är kompassen i näsan jag får lita på. När jag nämnde Dorotea vid frågan om vart jag skulle så såg de som frågade ut som - du menar Hertzberg?

Jag kom till Åkersberga, men insåg att den lilla turen på ca 4,5 mil hade tagit väldigt lång tid. Ungefär en timma mer än beräknat. Men vem har bråttom? Bröllopet jag skulle närvara vid var kl.15 nästa dag, men då skulle jag ju iof göra brudens hår innan också.

Jag stannade en stund i Åkersberga på en lite mindre fräsch pizzeria med uteservering för en kaffe. Nästa delmål var Norrtälje, vilket var raka spåret på väg 276. Vad jag inte visste var att den var smal och livligt trafikerad. Misstag nummer två. Att tro att man är odödlig. Vid två tillfällen hade jag kunnat få en halvsidas ansiktspeeling av vägdammet på buss/lastbil om jag bara hade blåst ut kinden lite. Jag blev så skraj att jag var nära att skita på mig, på ren svenska. Men, nu var det Dorotea jag skulle till, med första anhalt Öregrund och det duger inte att ge upp nu.

Norrtälje passerades utan minnesvärd eller nämnvärd upplevelse, förutom den goda lunch jag åt vid Brostugan efter Norrtälje.     Minnesvärt blev däremot vädret efter. Det började regna, uppifrån, nerifrån, från sidan och med iblandat hagel. Jag skyndade mig ta på mig mina regnkläder, jacka och regnbenen (fantastiska, inköpta på Vätternrundan) och plockade fram mina lampor. För det blev mörkt - regnet gjorde att jag knappt syntes - och trafiken var lika livlig och inte särskilt mycket mer hänsynsfull. Jag blev alltså både blöt och kall, och regnjackan hade nog kunnat få en liten dusch av impregnering efter Vätternrundan. Den var utan verkan. Så småningom avtog regnet och solen tittade fram mer och mer ju närmare Östhammar jag kom.

Ungefär 8 km innan Östhammar kom jag till en liten by med en konstnärsgård som hade café. Jag tvärbromsade och gick in och hittade en jättetrevlig konstnär som hade en fin utställning av sina egan akvareller. Hon hade också supergoda wienerbröd och kaffe, som jag tyckte att jag kunde unna mig just då. Delmål är viktigt! Jag kunde förstås inte handla tavlor, men skulle nog gjort det om jag hade haft bil. Och pengar.

         Konstnär Moa Gällström, finns annars på Lövsta Bruk