Döden
Just den kan jag fundera lite på idag då den mest älskade gubben från min hemby dog igår. Jag är inte ledsen, det är för naturligt för det. Han var gammal och sjuk, det är då man går vidare. I den värld som är idag och förresten alltid har varit så är det saknad jag känner. Riktigt ledsen blir jag när döden är onaturlig och grym. För honom är det nog bara skönt att ha fått gå.
Han var ungkarl och nog den snyggaste mannen åtminstone i vår kommun. Tänk Gregory Peck i mix med James Dean och ni har vår gamle vän. Jag skriver vår, för han var allas vän. Jag tror inte att någon egentligen var hans ovän och han älskade barn. Så mycket att jag under en hel kväll kunde få sitta och gunga på hans axlar (ja, jag var ju lite lättare då) och han var ofta på besök. Det blev långa och många skoterturer. Men mest älskade han sina hundar och han hade många under sin livstid. Han älskade andras hundar lika mycket och jag minns särskilt hans speciella "relation" med min korsning Lady. Ingen var så välkommen i vårt hem som han om hon fick välja.
Så det är ett stycke värdefullt barndomsminne som går i graven, men utan att för den skull försvinna. Jag kan ta fram det när jag vill, vilket jag vill ofta då det är fantastiska minnen. Jag känner mig så oerhört priviligerad som fått lära känna honom och många andra gubbar och gummor från byn. Det är ju de som har uppfostrat mig, visat vad som är viktigt, lärt mig att djur tar man hand om och inte minst hjälpt mig få en känsla för naturen. Den rikedomen, en insikt som är värdefullare än mycket annat.
Att ligga ner i mossklädd liten kulle, känna på den, lukta på den och låta en spindel krypa över stöveln. Göra upp eld ute i skogen i snön och njuta av en panna kokkaffe - kan vara en lika rik upplevelse som andra man betalar mycket pengar för.
Det visste Nisse och det lärde han oss.
Han var ungkarl och nog den snyggaste mannen åtminstone i vår kommun. Tänk Gregory Peck i mix med James Dean och ni har vår gamle vän. Jag skriver vår, för han var allas vän. Jag tror inte att någon egentligen var hans ovän och han älskade barn. Så mycket att jag under en hel kväll kunde få sitta och gunga på hans axlar (ja, jag var ju lite lättare då) och han var ofta på besök. Det blev långa och många skoterturer. Men mest älskade han sina hundar och han hade många under sin livstid. Han älskade andras hundar lika mycket och jag minns särskilt hans speciella "relation" med min korsning Lady. Ingen var så välkommen i vårt hem som han om hon fick välja.
Så det är ett stycke värdefullt barndomsminne som går i graven, men utan att för den skull försvinna. Jag kan ta fram det när jag vill, vilket jag vill ofta då det är fantastiska minnen. Jag känner mig så oerhört priviligerad som fått lära känna honom och många andra gubbar och gummor från byn. Det är ju de som har uppfostrat mig, visat vad som är viktigt, lärt mig att djur tar man hand om och inte minst hjälpt mig få en känsla för naturen. Den rikedomen, en insikt som är värdefullare än mycket annat.
Att ligga ner i mossklädd liten kulle, känna på den, lukta på den och låta en spindel krypa över stöveln. Göra upp eld ute i skogen i snön och njuta av en panna kokkaffe - kan vara en lika rik upplevelse som andra man betalar mycket pengar för.
Det visste Nisse och det lärde han oss.
