TantAugusta

Jag har haft både skriv- och tunghäfta på sistone. Det som jag trodde aldrig skulle hända, inte kunde ske igen, is no more - har hänt. Jag har blivit förvånad en gång till. Den tidigare nämnda energitjuven vände tvärt och blev energigivare (i måndags) och en annan, om inte energigivare så åtminstone en nonjonisk, har blivit en tjuv av sällan skådad storlek och slag. Och jag visste ju att det kunde hända. Därför borde jag inte bli förvånad. Det fördunklar tillvaron en smula, kan man säga, och gör dagarna till längre än längst. Det trista i det hela är jag inte kan göra ett dyft åt det, då föremålen för spott och spe (där jag är den ena om du har missat det) egentligen inte är problemet. Det är då man tar fram en klyscha, och vad bra de är att ha ibland; Man kan inte rädda hela världen! Och så var det med den saken.

Med mina nya krafter som jag själv faktiskt sett till att hämta (se där, man är inte så dum i alla fall!) och dessutom betalat en hel del för - så har jag ett osynligt skydd som verkar funka väldigt bra. Och man kan ju inte klaga på energinivån med tanke på att jag nu lyckas boka in två (!) aktiviteter per dag förutom ett jobb som innebär ganska sena kvällar. Okej då, inte varje dag. Men nästan.  Och jag är inte utslängd från spanskakursen ännu, så tom. hjärnan verkar kunna hämta nytt. Liket lever. Och med det bästa vapnen i sin hand, nämligen humorn, och förmågan att skratta åt eländen. Och modet, och insikten och viljan att  förändra.

Med tillförsikt kliver jag vidare över stock och sten, med ludna men väldigt starka cykel. Ben.