Förstod det!
Det tog bara två dagar så somnade jag på tunnelbanan igen på vägen hem - och på vägen till jobbet. Det är en gåta hur insomniastadiet infinner på exakt samma plats varje morgon, nämligen två stationer innan jag är framme. Och hur jobbigt är det inte att kliva av då?! Jag ser hur folk tänker när de ser mig: Jaha, där har vi en som har jobbat natt och ska hem och sova! Jag går med tunga steg mot jobbets tunga port, uppför trapporna, och innan jag tagit av mig ytterkläderna så har jag satt på kaffebryggaren med extra extra starkt. En absolut största nödvändighetens dryck.
På vägen hem var det tur att en snörvlande burdus man trängde sig ner mitt emot mig vid Slussen, annars hade jag sovit vidare och hamnat i Skarpnäck ikväll och så långt söderut känns ju läskigt och nervöst?!
Det tog alltså bara två dagar så var jag tillbaka i det tillstånd jag var före jul, och som sedermera förde till sjukskrivning. En av mina närmare vänner har nu all anledning att säga: Vad var det jag sa! Fast det säger hon inte eftersom hon är en vän. Eller? Kom liljor och akvileja och gör mitt sinne ljusare, eller åtminstone till en bättre poet. Man kunde ju få vara glad för nånting!
Jag kom mig ändå iväg på spinning ikväll, tro´t den som vill, och mest förvånad är nog jag. Men det är ganska sporrande att klä av sig när man kommer hem och titta i hallspegeln på sin profil. Jag misstänker att det är fel "spänning" i spegelglaset så att det blir liksom Lustiga huset-effekt, men profilen är ju ändå inte direkt "jeans-vänlig" om man säger. Så det var ju bara att ge sig iväg.
Ja, ja, livet springer vidare. Och Tant förundras varje dag över det skådespeleri hon egentligen bemästrar.
På vägen hem var det tur att en snörvlande burdus man trängde sig ner mitt emot mig vid Slussen, annars hade jag sovit vidare och hamnat i Skarpnäck ikväll och så långt söderut känns ju läskigt och nervöst?!
Det tog alltså bara två dagar så var jag tillbaka i det tillstånd jag var före jul, och som sedermera förde till sjukskrivning. En av mina närmare vänner har nu all anledning att säga: Vad var det jag sa! Fast det säger hon inte eftersom hon är en vän. Eller? Kom liljor och akvileja och gör mitt sinne ljusare, eller åtminstone till en bättre poet. Man kunde ju få vara glad för nånting!
Jag kom mig ändå iväg på spinning ikväll, tro´t den som vill, och mest förvånad är nog jag. Men det är ganska sporrande att klä av sig när man kommer hem och titta i hallspegeln på sin profil. Jag misstänker att det är fel "spänning" i spegelglaset så att det blir liksom Lustiga huset-effekt, men profilen är ju ändå inte direkt "jeans-vänlig" om man säger. Så det var ju bara att ge sig iväg.
Ja, ja, livet springer vidare. Och Tant förundras varje dag över det skådespeleri hon egentligen bemästrar.
