Positiva Göteborgare
Eftersom man (alltså jag) numera borde få räkna mig en smula som stockholmare (även om en riktig stockholmare aldrig skulle godkänna det, men vem bryr sig om vad de sju 08-orna säger...) så borde jag väl hänga på "hata Göteborg", eller? Det är väl inte riktigt min stil, men vad sjutton, lite stockholmskt obstinat och överlägsen kan väl inte vara fel, jag menar, jag har ju varit jantelagsefterföljande norrlänning så länge nu?!
I alla fall, idag när jag väntade på T-banan efter jobbet, njöt av en glimt av solen och sval vind, så blev jag sidledes attackerad av nytouperad (hårt, stort, bara en frisör förstår den riktiga innebörden) nyfärgad hårsprayad solariebrun Göteborgska. Hon undrade om tåget gick till Hötorget. Vid såna tillfällen glömmer man att alla inte har T-bana där de bor, man glömmer att man själv inte hittade från T-centralen till Åhlens från början.
Nåväl, det räckte ju inte med att fråga om vägen till Hötorget förstås. Tänk att folk inte kan ta seden dit de kommer, alltså, man pratar inte med andra resenärer här! Gör gärna det i Göteborg eller Junsele, men i Stockholm! Himmel! Nej, damen med hårt sprayade håret (och betänk att det är väl just det jag är mest trött på en fredagseftermiddag - förklaring för icke invigda kommer vid ett senare tillf'älle) började oja sig över - ja, vad tror ni - såklart vädret! Hon var iof nöjd över att det inte var snö, för hu! det var bara ett elände med slask och halka. Och inte ligger snön kvar heller. Bara regn och storm, nej aldrig får man vara glad. Nej, tacka vet man sommaren, fortsatte hon. Men det är ju ett elände det också, förra året var det ju ingen sommar, och lär inte bli det i år heller. Ja, man vet ju var det kommer ifrån, det är ju växthuseffekten - sa hon förnumstigt och nickade åt mig - som om jag aldrig hade hört om den. I samma andetag (för jag fick inte en syl i vädret (hm, blev ju lite kul..) förstås) säger hon att hon är på besök hos sin son, medan hennes andra son är hemma i Gtb med en skötare, annars skulle hon aldrig kunnat åka, och det är ju skönt att få vara ledig nån gång, men det blir ju inte ofta och därför (ja, jag vet att det är för mycket komma och ingen paus men det var ju så det var!) är det ju inte så lätt att hitta till Hötorget.
Tror ni jag satte mig i samma vagn när T-banan äntligen kom?
Funderade sen i ensamhet över begreppet ödmjukhet.
I alla fall, idag när jag väntade på T-banan efter jobbet, njöt av en glimt av solen och sval vind, så blev jag sidledes attackerad av nytouperad (hårt, stort, bara en frisör förstår den riktiga innebörden) nyfärgad hårsprayad solariebrun Göteborgska. Hon undrade om tåget gick till Hötorget. Vid såna tillfällen glömmer man att alla inte har T-bana där de bor, man glömmer att man själv inte hittade från T-centralen till Åhlens från början.
Nåväl, det räckte ju inte med att fråga om vägen till Hötorget förstås. Tänk att folk inte kan ta seden dit de kommer, alltså, man pratar inte med andra resenärer här! Gör gärna det i Göteborg eller Junsele, men i Stockholm! Himmel! Nej, damen med hårt sprayade håret (och betänk att det är väl just det jag är mest trött på en fredagseftermiddag - förklaring för icke invigda kommer vid ett senare tillf'älle) började oja sig över - ja, vad tror ni - såklart vädret! Hon var iof nöjd över att det inte var snö, för hu! det var bara ett elände med slask och halka. Och inte ligger snön kvar heller. Bara regn och storm, nej aldrig får man vara glad. Nej, tacka vet man sommaren, fortsatte hon. Men det är ju ett elände det också, förra året var det ju ingen sommar, och lär inte bli det i år heller. Ja, man vet ju var det kommer ifrån, det är ju växthuseffekten - sa hon förnumstigt och nickade åt mig - som om jag aldrig hade hört om den. I samma andetag (för jag fick inte en syl i vädret (hm, blev ju lite kul..) förstås) säger hon att hon är på besök hos sin son, medan hennes andra son är hemma i Gtb med en skötare, annars skulle hon aldrig kunnat åka, och det är ju skönt att få vara ledig nån gång, men det blir ju inte ofta och därför (ja, jag vet att det är för mycket komma och ingen paus men det var ju så det var!) är det ju inte så lätt att hitta till Hötorget.
Tror ni jag satte mig i samma vagn när T-banan äntligen kom?
Funderade sen i ensamhet över begreppet ödmjukhet.
