Trottoarkultur
Man funderar ju på ett och annat när man är ute och rör sig. Avdelningen värdelöst vetande och avdelningen irriterande moment fylls på varje dag. Idag irriterade jag mig på nåt som jag trodde mig ha tillfrisknat ifrån.
Jag har en hel del böcker som jag råkar älska, och i en av dem skriver författaren "Gemenskap har ersatts av trängsel". Och det är nåt man märker i storstan. Jag upplever det som att människor idag har ett behov av att stå i vägen så mycket som möjligt. En slags självbekräftelse; Jag är så VIP så jag har rätt att tränga mig före till kryddburkshyllan på Hemköp, eller, den här trottoaren är faktiskt min - du kan gå ute i gatan eller dö eller nåt, skiter väl jag i. Vänlighet och medmänsklighet är nåt man sysslar med en lördagkväll framför en av de otaliga välgörenhetsgalorna, eller som specialarbete under sociologin på Högskolan. Men övrig tid - vaddå? Man måste ju få vara ledig nån gång eller?! Ekänn, du har också reagerat på det här åtminstone hundra gånger.
Hur kommer det sig att vi går omkring och tycker så illa om varandra? Är det bara det jobbiga med att vi är så många på samma ställe på en gång? Men hur kommer det sig då att det funkar i Hongkong? (har jag hört, har aldrig varit där...) Vi är ju ett ganska trevligt folk enligt turisterna, och med mångkulturen borde vi väl bara ha blivit ännu trevligare? Vi har ju också en hel del att vara stolta över? Charlotte Kalla och ABBA och Ericsson och Polarvagnen och Anja Pärson och Carola och Fredrik Reinfeldt och... (Tihi, skojade de två sista, ville bara att du skulle vakna lite!)
Försök gör er en bild av detta: Du är mitt ute i öknen. Du har vandrat med ett nomadfolk i 6 månader. Du kan inte deras språk. Det finns inget vatten, så du har inte tvättat dig dig under hela tiden. (men mensen har funkat som vanligt...) Du har fått mat, som består av sur dromedarmjölk (? vet inte om det finns eller om det går dricka men vi låtsas det) och torkat åsnekött. (borde finnas, åtminstone som hundmat?) Du försöker skydda dig från stekhet sol och lika heta tandlösa illaluktande (fast det känner du inte längre för du luktar lika) ogifta nomadgubbar.
En dag ser du långt bort ett litet sällskap på stiliga dromedarer. Det är din granne från Örkelljunga. Som alltid är så jävla sur när ni ses i tvättstugan. Eller så är det det där paret med tvillingvagn som skällde ut dig i förra veckan för att du finns till och ville dela utrymmet på trottoaren med dom. Eller så är det hon från Östermalm som trängde sig före vid kryddhyllan på Hemköp och som du lovade dig själv inte skulle överleva nästa första söndag efter fastan.
Just den personen är det du träffar just då, där i öknen - och det otroliga är att hon/han har haft det precis likadant som dig lika länge. Så vad händer? Jodå, precis det som händer i alla romantiska drama - ni faller i varandras armar, överlyckliga över att ha funnit en vän. Och så levde de lyckliga i alla dagar eller nåt i den stilen. Precis det skulle faktiskt hända. Åtminstone i min värld.
Jag har en hel del böcker som jag råkar älska, och i en av dem skriver författaren "Gemenskap har ersatts av trängsel". Och det är nåt man märker i storstan. Jag upplever det som att människor idag har ett behov av att stå i vägen så mycket som möjligt. En slags självbekräftelse; Jag är så VIP så jag har rätt att tränga mig före till kryddburkshyllan på Hemköp, eller, den här trottoaren är faktiskt min - du kan gå ute i gatan eller dö eller nåt, skiter väl jag i. Vänlighet och medmänsklighet är nåt man sysslar med en lördagkväll framför en av de otaliga välgörenhetsgalorna, eller som specialarbete under sociologin på Högskolan. Men övrig tid - vaddå? Man måste ju få vara ledig nån gång eller?! Ekänn, du har också reagerat på det här åtminstone hundra gånger.
Hur kommer det sig att vi går omkring och tycker så illa om varandra? Är det bara det jobbiga med att vi är så många på samma ställe på en gång? Men hur kommer det sig då att det funkar i Hongkong? (har jag hört, har aldrig varit där...) Vi är ju ett ganska trevligt folk enligt turisterna, och med mångkulturen borde vi väl bara ha blivit ännu trevligare? Vi har ju också en hel del att vara stolta över? Charlotte Kalla och ABBA och Ericsson och Polarvagnen och Anja Pärson och Carola och Fredrik Reinfeldt och... (Tihi, skojade de två sista, ville bara att du skulle vakna lite!)
Försök gör er en bild av detta: Du är mitt ute i öknen. Du har vandrat med ett nomadfolk i 6 månader. Du kan inte deras språk. Det finns inget vatten, så du har inte tvättat dig dig under hela tiden. (men mensen har funkat som vanligt...) Du har fått mat, som består av sur dromedarmjölk (? vet inte om det finns eller om det går dricka men vi låtsas det) och torkat åsnekött. (borde finnas, åtminstone som hundmat?) Du försöker skydda dig från stekhet sol och lika heta tandlösa illaluktande (fast det känner du inte längre för du luktar lika) ogifta nomadgubbar.
En dag ser du långt bort ett litet sällskap på stiliga dromedarer. Det är din granne från Örkelljunga. Som alltid är så jävla sur när ni ses i tvättstugan. Eller så är det det där paret med tvillingvagn som skällde ut dig i förra veckan för att du finns till och ville dela utrymmet på trottoaren med dom. Eller så är det hon från Östermalm som trängde sig före vid kryddhyllan på Hemköp och som du lovade dig själv inte skulle överleva nästa första söndag efter fastan.
Just den personen är det du träffar just då, där i öknen - och det otroliga är att hon/han har haft det precis likadant som dig lika länge. Så vad händer? Jodå, precis det som händer i alla romantiska drama - ni faller i varandras armar, överlyckliga över att ha funnit en vän. Och så levde de lyckliga i alla dagar eller nåt i den stilen. Precis det skulle faktiskt hända. Åtminstone i min värld.
