Bara 17 kvar!
Mil alltså. I min värld är det bara. Resan har varit skiftande och mycket intressant hittills, inte minst den inre. Och det är väl inte så konstigt att man lever ensam, när man klara sådant här ensam. En upptäckt bland många är i alla fall att det är roligare med fler människor omkring sig, den sociala biten har varit otroligt viktig för att jag ska orka vidare.
Och då förstår man (jag) ännu bättre hur vi fungerar - (och det är ju egentligen ganska enkelt) att med rätt stöd, peppning och respekt för våra upptåg och infall - så klarar vi mer än vad som förväntas eller ens från början är tänkt. Respekt är ledordet, men skrivs sist här eftersom det många gånger används i fel forum eller vid för många tillfällen - och då hör man det inte, glömmer innebörden.
Jag har fått respekt för mitt upptåg, och jag är glad och rörd över det. Den känsla det ger mig, den styrka jag byggt, kommer jag ta med mig och använda i fler sammanhang, för det är själva meningen med "upptågen".
Berättelsen om Tour de Dorotea får vänta en stund, den måste avslutas först.
Och då förstår man (jag) ännu bättre hur vi fungerar - (och det är ju egentligen ganska enkelt) att med rätt stöd, peppning och respekt för våra upptåg och infall - så klarar vi mer än vad som förväntas eller ens från början är tänkt. Respekt är ledordet, men skrivs sist här eftersom det många gånger används i fel forum eller vid för många tillfällen - och då hör man det inte, glömmer innebörden.
Jag har fått respekt för mitt upptåg, och jag är glad och rörd över det. Den känsla det ger mig, den styrka jag byggt, kommer jag ta med mig och använda i fler sammanhang, för det är själva meningen med "upptågen".
Berättelsen om Tour de Dorotea får vänta en stund, den måste avslutas först.