Nationaldag
Hur firar man den bäst om inte med att cykla? Och då cykla Nationaldagsloppet i Södertörn, start Södertälje - vår invandrartäste kommun. Jag hade nöjet att besöka orten även igår, var på fest hos mycket god vän från lärarhögskolan - härlig kväll! Jag som aldrig hade sett Södertälje blev positivt överraskad, det var jättefint, men så lyser ju det mesta i solen i och för sig.
Jag hade väntat mig lite svenska flaggan och muntra miner, lite "party" helt enkelt, men det fanns det inte ett spår av. Däremot kunde inte den svenska naturen och de röda stugorna ha varit mer representativa än idag - idyllen var nästan smärtsam. Så jag glömde snabbt det med flaggan, tog bort affirmationen av jordgubbstårta på näthinnan, och cyklade vidare i gott sällskap mot målet. En sådan här dag är det mera saltlakrits än grädde man behöver.
Väl hemma skulle jag på Konsum och köpa middag. En qinoasallad blir väl bra? Och där på affären inser jag varför vi inte springer runt med flaggan längre.
Full 18-årig kille med blodigt linne leker med en kunds barnvagn, dvs hans kompis får åka i den in i affären. Vagnen ser inte ut att hålla för en 4-åring ens, och han får en tillsägelse av ägaren av den. Sen går han in i affären, tar en sexpack öl och går till kassan. Ganska förvånande faktiskt, han är (ok, fördom) av den typen som skulle kunna strunta i det. Vid kön ber han den dam han står bakom att få gå före i kön. Han är heller inte den typen man säger nej till, definitivt inte den man frågar om leg i kassan, jag är övertygad om att vi hade fått se en misshandel på nära håll om någon hade kommit på den tanken. Där frågar han killen i kassan om han gillar skinheads. Killen flinar lite dumt och mumlar något i stil med "har väl inget emot dem precis..." Det är inte ett konstigt svar även om man kan tycka det, han är troligen skitskraj och har dessutom lite mörkare hudfärg än det vi kallar svensk blekhet.
Sen fortsätter "busen" med: Ikväll ska jag knulla de där hororna, du ska få se... det är ju nationaldagen för fan. Och killen i kassan håller masken, han ler och önskar trevlig kväll, och ser ut som en kompis.
Jag blev förvånad över hur min kropp reagerade, den blev hetare än hett, och det var inte en behaglig hetta. Jag blev så arg så jag skakade, och tårarna var på väg att komma och jag började må illa. Lyckligtvis stod en tjej bakom mig som också reagerade stark, så vi kunde känna någon slags stöd av varandra. Det var otäckt, det var hemskt, det var orättvist, men framförallt så j-vla respektlöst mot alla oss i butiken, mot killen i kassan först och främst. Respektlöst mot kvinnor, män.... allt.
Jag och tjejen bakom mig pratade en stund utanför butiken, upprörda, arga men uppgivenheten är där, och känslan av att inte kunna göra något. För vad skulle man ha kunnat göra? Vad kan man göra efteråt? Ok, jag upprörs, jag berättar, men hur många berättelser finns det inte?
Jag tror såklart att berättelserna hjälper, utan dem skulle det se mycket värre ut. Men när ska detta ta slut?
Och lusten att fira Nationaldag är helt borta, men bilden av jordgubbstårtan i föräldrarnas trädgård ska jag nog spara.
Jag hade väntat mig lite svenska flaggan och muntra miner, lite "party" helt enkelt, men det fanns det inte ett spår av. Däremot kunde inte den svenska naturen och de röda stugorna ha varit mer representativa än idag - idyllen var nästan smärtsam. Så jag glömde snabbt det med flaggan, tog bort affirmationen av jordgubbstårta på näthinnan, och cyklade vidare i gott sällskap mot målet. En sådan här dag är det mera saltlakrits än grädde man behöver.Väl hemma skulle jag på Konsum och köpa middag. En qinoasallad blir väl bra? Och där på affären inser jag varför vi inte springer runt med flaggan längre.
Full 18-årig kille med blodigt linne leker med en kunds barnvagn, dvs hans kompis får åka i den in i affären. Vagnen ser inte ut att hålla för en 4-åring ens, och han får en tillsägelse av ägaren av den. Sen går han in i affären, tar en sexpack öl och går till kassan. Ganska förvånande faktiskt, han är (ok, fördom) av den typen som skulle kunna strunta i det. Vid kön ber han den dam han står bakom att få gå före i kön. Han är heller inte den typen man säger nej till, definitivt inte den man frågar om leg i kassan, jag är övertygad om att vi hade fått se en misshandel på nära håll om någon hade kommit på den tanken. Där frågar han killen i kassan om han gillar skinheads. Killen flinar lite dumt och mumlar något i stil med "har väl inget emot dem precis..." Det är inte ett konstigt svar även om man kan tycka det, han är troligen skitskraj och har dessutom lite mörkare hudfärg än det vi kallar svensk blekhet.
Sen fortsätter "busen" med: Ikväll ska jag knulla de där hororna, du ska få se... det är ju nationaldagen för fan. Och killen i kassan håller masken, han ler och önskar trevlig kväll, och ser ut som en kompis.
Jag blev förvånad över hur min kropp reagerade, den blev hetare än hett, och det var inte en behaglig hetta. Jag blev så arg så jag skakade, och tårarna var på väg att komma och jag började må illa. Lyckligtvis stod en tjej bakom mig som också reagerade stark, så vi kunde känna någon slags stöd av varandra. Det var otäckt, det var hemskt, det var orättvist, men framförallt så j-vla respektlöst mot alla oss i butiken, mot killen i kassan först och främst. Respektlöst mot kvinnor, män.... allt.
Jag och tjejen bakom mig pratade en stund utanför butiken, upprörda, arga men uppgivenheten är där, och känslan av att inte kunna göra något. För vad skulle man ha kunnat göra? Vad kan man göra efteråt? Ok, jag upprörs, jag berättar, men hur många berättelser finns det inte?
Jag tror såklart att berättelserna hjälper, utan dem skulle det se mycket värre ut. Men när ska detta ta slut?
Och lusten att fira Nationaldag är helt borta, men bilden av jordgubbstårtan i föräldrarnas trädgård ska jag nog spara.
