Besvärliga människor
Jag har ju haft turen och gudarnas försyn och min egen envishet att tacka för att jag går tidigare nämnda kurs (Dynamisk pedagogik) på LHS. Lärarhögskolan. Den utskällda, omskrivna och omdiskuterade instans som spottar ut lärare som ska hålla ordning i klassrum runt om i landet. Lärare som under studietiden anmält sina lärare för att de blivit kränkta av att i mindre positiva ordalag få veta att man måste behärska svenska för att bli svensklärare. Bland annat. Det sista fanns att läsa i en intressant artikelserie om LHS i Dn i februari. Jag lusläste förstås, och kommentarerna som DN senare publicerade var mycket intressanta.
Eftersom jag är i "branschen" så funderar jag en del på lärarollen, ledarskapet, grupptillhörigheten och påverkan utifrån/uppifrån, det vill säga - uppdraget.
Dynamisk pedagogik. Jag undrar om de styrande på LHS egentligen förstår vilket medel de har innanför sina portar. Det tvivlar jag på. En av mina kursare såg i sitt drömscenario att en ledare i DP kom till Vita Huset och hade en dag med President Bush och hans co-drivers. Irakkriget hade nog knappast märkts om det hade varit sanning.
Idag hade vi en diskussion om "besvärliga människor". Jättesvårt. För vilka är det som är besvärliga människor? Jag kom fram till att den mest besvärliga människa jag känner och vet existerar är jag själv. Utan tvekan. Och det är ju faktiskt där det ligger - hos en själv.
Det här gjorde att jag blev på väldigt gott humör. Så på vägen hem hade jag köporgie på onödiga saker. Det vill säga saker som är fina men som jag inte behöver. Oftast böcker, och det blev två idag. En med foton av Stockholm och mälardalen sett från himlen. Jo, det är sant. Men bilderna ÄR otroligt fina. Och kufen i bokhandeln var en väldigt speciell människa, och inte ett dugg besvärlig. Jag lyckades även shoppa på mig ett antal gamla påskkort, som jag kan skicka till Påsk. Troligt. Jag som inte fick iväg ett enda julkort i år.
I en antikaffär hittade jag ett tyg från 50-talet med ett mönster dagens designers bara kan glömma att ens drömma om. Lite för dyrt men ett fantastiskt fall och absolut helt. Och helt perfekt som draperi i min hall.
Och sen i Söderhallarna satt ett gäng författare med sina böcker utanför Vinbutiken. Och där lyckades jag förstås också köpa en bok (dedikerad) eftersom författaren själv rekommenderade den; Ludvig Rasmussen, Man i sina bästa år . Jag valde mellan den och en som handlade om allt en man kan, men insåg att den sista nog skulle ta slut väldigt fort.
Så, på gott humör, med insikt om att jag är en besvärlig människa, och att andra också är det ibland, köper jag en och annan onödig pryl till - och skrattar åt det hela vägen till plånboken.
Eftersom jag är i "branschen" så funderar jag en del på lärarollen, ledarskapet, grupptillhörigheten och påverkan utifrån/uppifrån, det vill säga - uppdraget.
Dynamisk pedagogik. Jag undrar om de styrande på LHS egentligen förstår vilket medel de har innanför sina portar. Det tvivlar jag på. En av mina kursare såg i sitt drömscenario att en ledare i DP kom till Vita Huset och hade en dag med President Bush och hans co-drivers. Irakkriget hade nog knappast märkts om det hade varit sanning.
Idag hade vi en diskussion om "besvärliga människor". Jättesvårt. För vilka är det som är besvärliga människor? Jag kom fram till att den mest besvärliga människa jag känner och vet existerar är jag själv. Utan tvekan. Och det är ju faktiskt där det ligger - hos en själv.
Det här gjorde att jag blev på väldigt gott humör. Så på vägen hem hade jag köporgie på onödiga saker. Det vill säga saker som är fina men som jag inte behöver. Oftast böcker, och det blev två idag. En med foton av Stockholm och mälardalen sett från himlen. Jo, det är sant. Men bilderna ÄR otroligt fina. Och kufen i bokhandeln var en väldigt speciell människa, och inte ett dugg besvärlig. Jag lyckades även shoppa på mig ett antal gamla påskkort, som jag kan skicka till Påsk. Troligt. Jag som inte fick iväg ett enda julkort i år.
I en antikaffär hittade jag ett tyg från 50-talet med ett mönster dagens designers bara kan glömma att ens drömma om. Lite för dyrt men ett fantastiskt fall och absolut helt. Och helt perfekt som draperi i min hall.
Och sen i Söderhallarna satt ett gäng författare med sina böcker utanför Vinbutiken. Och där lyckades jag förstås också köpa en bok (dedikerad) eftersom författaren själv rekommenderade den; Ludvig Rasmussen, Man i sina bästa år . Jag valde mellan den och en som handlade om allt en man kan, men insåg att den sista nog skulle ta slut väldigt fort.
Så, på gott humör, med insikt om att jag är en besvärlig människa, och att andra också är det ibland, köper jag en och annan onödig pryl till - och skrattar åt det hela vägen till plånboken.
