Tolkningsrätt
I ganska tidig ålder insåg jag att det nog vore klokt att lära sig stå på egna ben. Jag menar inte de första stegen vid ca 10 månaders ålder, utan de första steg man tar som självständig urstark kvinna. Jag var fem år. Varför jag tog beslutet hade inte så mycket med kvinnorörelse eller intelligens att göra - det var uteslutande på grund av överlevnadsinstinkt och järnvilja att göra saker på mitt eget sätt. Frihet.
Bakgrunden till mitt beslut var min fars stora intresse för fiske. Samt hans brist på tid med familjen under helgerna på grund av eget företagande i "lanthandelsbranschen". Lösningen: hela familjen med på fiske - hela tiden. Under sommaren var det stora problemet för resten av den inte så fiskeintresserade familjen, mygg. Under vintern var det kylan. Och det var då jag slog till! För vi blev inträngda i allsköns skapelser av tält-på-kälke eller hemmasnickrad plywoodstuga 100 gånger 150cm med lufthål på medar, eller annan plywoodskapelse som var nertryckt över skotersätet. Hur vi fick plats där är en gåta. Hans fantasi var det inget fel på.
I dessa skapelser satt vi och inandades avgaser och såg suddigt fjällens konturer genom immiga plastfönster.
Och spydde när vi klev ur. Men fisk blev det, och choklad och tunnbrödsmackor och blöta lovikkavantar. Jag hade kul. Men resan dit och hem blev som ett stort mörkt moln över den diamantgnistrande snön och den rosenkindade stunden på fjällets fiskrikaste sjö.
Det var då jag kom på lösningen. Jag började tolka. Ack du ljuva frihet och hisnande spänning när jag svängde mellan snökullarna i ett rep bakom skotern. När jag ver sex år tolkade jag nio mil på en dag. Det är något som mina muskler av idag högljudda skulle protestera mot, trots deras omfång.
Under den gångna påskhelgen har jag tolkat efter min svägerska och min brors skotrar. Mina ben bara stod där, bakom repet, mjukt följsamma men med starka muskler. Skidorna gled genom snön. Armarna i en slags "buggfattning", med lika mjuka rörelser och som höll i repet och stavarna som bara en "riktig" tolkare kan. Näsan röd av vinddraget och lungor som ville ha av den friska klara luften. Ögon som tårades och som gnistrade i kapp med diamanterna i snön. Träd som såg ut som i en disneyfilm. Jag kände mig som Drottningen av Tolkien. Precis som när jag var fem.
