TantAugusta

Det mesta är möjligt att kategorisera. Även vänner. Började återigen fundera över detta igår då jag hade träffat en av de äldsta. En väninna från "förr", den typen som vet det mesta om en, utom kanske de sista åren då allt gått för fort till och med för mig. Vi insåg att om två år har vi 30års-jubileum. Vaffanhände?? Jag tycker det var igår att vi satt nästgårds krematoriet i Östersund och drack te och funderade över Aspnäs på torsdagen. Det var ett dansställe, numera ålderdomshem och det säger väl en del. Men än så länge är det inte jag och min väninna som sitter där och vår gemensamma känsla är att det är väldigt länge dit.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så känns det som det är flera. Flera liv jag levt alltså. Till och med perioderna går att kategorisera. Vissa perioder innehöll fast förhållande (nåja, EN period då!) andra party och för mycket jobb, någon enstaka deppigt martyrskap som är ett strängeligen portförbjudet tillstånd numera. Och så den sista perioden då, hälsobefrämjande klarsynt lyckligt leverne. Där jag själv bestämmer vilka vänner jag vill umgås med och när - om de råkar vilja samma sak vill säga.

För jag har upptäckt att det inte är självklart. Mycket står och faller med att åtminstone en av "parterna" orkar lite mer, hör av sig lite mer, bjuder till lite mer. Annars blir det lätt att man ses över en sax eller en snabb fika för sakens skull. För att man umgåtts under någon av de andra perioderna och då tyckte om det, då ville man samma saker eller åtminstone trodde det. Eller så är det något annat som önskas utöver bara ren vänskap. I den snabba tid vi lever med ett krav om att allt ska vara effektivt så måste vi "göra flera flugor på smällen". Det gäller även mig. Men är det så själsligt uppmärksamt?

Det är då det värmer med vänner från förr som bara vill träffa mig för att de vill träffa mig. Och det är sant - jag har aldrig mått så bra som jag gör just nu. Det enda jag kan önska är att jag hade förstått det jag förstår idag lite tidigare.