Flyktbeteende
Det är söndag morgon och när jag ser ut genom fönstret ser jag löven virvla omkring, en vilsen mås försöker hålla balansen i i blåsten och en pappa spelar tennis med sin lille son i parken. I täckjackor. Klockan är strax efter nio och jag tänker att det är en härlig pappa. I min för närvarande gratistidning DN läser jag om att det är 10-års dagen efter diskoteksbranden i Göteborg. Och ögonen fuktas lika mycket som igår när jag såg den värdiga vinnarens glädje i Stockholm Hair open-tävlingen på Kistamässan.
Det känns konstigt. Hur kan känslorna reagera lika mycket på två så olika händelser, men så milsvida betydelse för människor och framtid? Självklart är händelsen i Göteborg något som lämnar djupare spår. Men just där och då? Betyder det bara att jag har en mjukt hjärta med förmåga att känna eller en förvirrad hjärna som inte kan skilja på viktigt och oviktigt? Då kommer vi vidare in på avdelningen kultur, för det är det tävlingen faktiskt handlar om. Det är konst. Tyvärr aldrig lika högt skattad som annan konst, men vacker och både bildligt och bokstavligt levande.
Vi behöver både finkultur och fulkultur, det tror jag de flesta tänkande och ödmjuka håller med om. Vi bryr oss om vad som står i Se och Hör om Victorias giftermål, om vilka poäng som delades ut i Stjärnor på is och om hur Slussen ska se ut i framtiden och om att Reinfeldt behöver råd om hur högt (eller lågt) han ska raka sina polisonger. Vi undrar också hur Rauschenberg tänkte när han hängde däcket på geten. Vi försöker bry oss om katastrofala händelser men orkar inte alltid hela vägen, om vi själva inte hör till de drabbade.
Själv bekymrar jag mig idag om hur jag ska få mitt nya fina nagellack, som jag fick påmålat på Hair and beautymässan igår, att sitta kvar riktigt länge.
