TantAugusta

Whiskeyn är slut.

Torrhostan attackerar och jag snyter mig för femtionde gången, näsan protesterar då skinnet börjar bli aningen tunt. Mina försök till bot och bättring är många. Kan jang. Fishermans. Alvedon. Linssoppa med vitlök. Mycket sömn. Vitaminer och mineraler. Spirulina. Min egen bacilldödardrink med mjölk, vitlök, honung och whiskey. Och nu är den slut.

Detta kommer bli året då sjukhusbesöken blir många, för egen del och för att dela andras. Hur man kan klaga på en förkylning/allergi med ett facit i hand är väl i första hand underligt men i andra hand väldigt naturligt.

Abstinensen efter kraft och ork är stor. Jag vill cykla. Cykla bort lite.

Utanför fönstret lyser aprilsolen och jag gissar att alla cyklande vänner i skrivande stund pumpar däcken för en härlig tur. Själv kastas jag omkring i känslovärlden, tänker på det sanna i att så kluven och osäker åka till en av mina favoritplatser för att cykla - för att sedan fast besluten och med frid i själen, trots oron, åka till ett sjukhus i Lappland. Omkring mig sover alla i det varma rummet och jag har plötsligt tid att tänka. Helikoptern landar för andra gången utanför, troligen något akutfall från fjällen.

I drömmarna inatt har minnen av mormor på samma sjukhus, plötsligt blivit tillsammans med en av kompisarna från Mallorca. Hon står med honom på en bar vid hotellet och cyklisterna susar förbi. Inte konstigt alls, vare sig det eller känslorna. Ibland blir livet lätt surrealistiskt.

Troligen har jag på grund av alla flygresor sista veckorna också dragit på mig en rejäl förkylning och är mest orolig att jag ska smitta de som ligger här. De behöver inte mer att kämpa med. Det enda jag har att kämpa med är gråten, och klockan halvtolv måste jag gå. Livet borde vara lite mer rättvist.

Hemma igen efter 10 dagar i cykelparadis. Faktiskt vann träningsvärken i låren över den i magen, men det var på håret. Den vann så stort att jag inte ens kunde cykla sista dagen, men 70 mil på 8 dagar är mycket om man inte cyklat nämvärt innan resan...

Aldrig har jag sett så lite av Mallorca heller. Nästan inget alls faktiskt, bara en och annan snabb utsikt innan nedfärd igen. Men många bakhjul och bakdelar. Mitt betyg på Mallorcas södra delar är klart godkänt, men partisk i målet som jag är efter att känna sig så hemma efter 4 år på norrsidan - så vinner den för min del. Cykeltrevlighetsmässigt alltså. Norrsidan känns som om den har mer att välja på, fler små och mysiga vägar och inte fullt så mycket trafik.

När det gäller bara trevlighetsmässigt så vinner ju den här resan. Förlösande och fantastiskt att få skratta så mycket att hela magen värker - dagen efter. Det var det längesen jag upplevde! Målet att utvecklas som cyklist är också uppnått. Jag vill ha mer!!!

Rimligt vore kanske att jag ikväll med stor energi skruvar loss mina racerpedaler och packar ner dem i en platspåse i resväskan. Syr på en ny svensk flagga på den av cykeltröjorna som inte har det, för att inte bli tagen som tyska. Laddar iPoden med ny musik och skaffar nya batterier till de supersmå resehögtalarna till den. Ifall fler vill lyssna. Bestämmer vilken väska eller ryggsäck som blir bäst att ha som handbagage och som dessutom är användbar till annat.

Jag har energi till mitt arbete, mer än tidigare till och med. Det går bra att springa fort där, många som behöver en och som vill prata och ha hjälp. Mycket att planera och hitta på. Påsklovet ska vara en energipåfyllare så man orkar lika mycket ända fram till sommaren. Det kan bli så att det här påsklovet också blir det.

Men det känns inte bra i magtrakten. Anledningen är egentligen en stor, men det finns också flera små. Men nu åker jag på lördag, otränad som aldrig förr - cykeln har i det närmaste stått orörd sen i höstas. Jag hoppas, hoppas, att det blir så bra det kan bli. För krafterna kommer behövas.