Bokslut
Idag var min längtan efter en stor varm kram så stor att jag på promenaden var på väg rakt in i en beige dunjacka storlek XXL. Jag gjorde det inte, den innehöll såklart en man, vilken jag aldrig sett och därför inte känner. Både han och hans sällskap hade kunnat bli mycket förvånade eller kanske tom. arga. Och det vill man ju inte orsaka första dagen på året.
Jag har haft som vana att göra en "bokslutspromenad" på nyårsafton, men den blev inte av igår av olika anledningar. Så därför blev min "målsättningspromenad" som jag då alltså försöker göra på nyårsdagen, en blandning av båda. Som vanligt när det gäller bokslut så är det minuskontot som får mest uppmärksamhet. Det är ju den siffran man önskar förbättra, det är den som irriterar. Det är också därför jag brukar dela upp det på olika dagar så att året får börja riktigt positivt. Men så blev det alltså inte idag. Jag önskar också att liknelsen också enbart skulle handla om pengar, men det är egentligen det som är minst viktigt.
Allt handlar om relationer. Har man överhuvudtaget ingen relation till en endaste människa så är man oerhört fattigt, eller kanske sjuk. Eller så har man valt att leva som eremit och det är ju inte utan att man förstår dem ibland. Men jag skulle aldrig klara det. Mina relationer är för mig viktiga och upptar mycket av min tänk-tid.
I min egen lilla beräkning så är antalet tappade vänner officiellt en under 2008. Känslan är att det är tre, men det kan jag inte vara säker på. Sen är ju vänner något som kommer och går, jag är själv ett exempel. Antalet nytillkomna vänner och gamla nyupptäckta vänner är minst det dubbla till antalet. Det kan ju kännas bra och tryggt. Fem myror är fler än fyra elefanter.
Men så enkelt är det tyvärr inte. De vänner jag oroar mig mest för att mista är fantastiska människor. Jag beundrar dem, ibland tom. högaktar, ser deras unika egenskaper och behöver dem. Det är inte alltid så att det är ömsesididigt. Vi har alla olika behov och det fina i kråksången är att man har rätt att älska eller tycka om vem man vill. Man har bara inte rätten att kräva det tillbaka. Man kanske också ska passa sig för att visa det för tydligt om det inte är besvarat, men det hör till ett annat kapitel. Där kommer begreppet respekt in, utan det kan man inte vara en riktig vän.
Men som man får jobba på det! Jag ransakar, funderar, ältar, diskuterar - och kommer ibland fram till kloka slutsatser. Men så trillar jag i min egen fälla igen och gör eller säger något jag ångrar. Eller bara tänker en tanke som jag skäms över. Vid sådana tillfällen önskar jag att jag var religiös, så jag kunde bli förlåten. Eller slagen av en blixt.
Ibland handlar det helt enkelt om att acceptera. Det var eller är helt enkelt dags att gå vidare, man har gett varandra det man skulle, man behöver tiden till nya. Och så vidare. Saknaden är ändå kvar även om den liksom sorgen bleknar med tiden. Men man kommer alltid ha kvar det man lärt sig, man kommer minnas fina stunder och man kommer delge andra de kloka råd man fått av sin vän.
Under min promenad idag tänkte jag på att jag nu levt mer än halva mitt liv om man ska gå efter statistiken. På morgonTV sa rådgivarna inför det nya året att det största målet bör vara att dö lycklig. Min nästa blogg-rubrik torde alltså bli: "Nu är det fanimig bråttom" eller "Varför jag väljer att tro på reikarnation".
Jag har känslomässigt inte råd att mista fler nu. Jag har dessutom hittills i livet lyckats missa det viktigaste av allt. Så mitt främsta nyårslöfte får bli att vårda dem har jag har. Kvar. Mina vänner.
Jag har haft som vana att göra en "bokslutspromenad" på nyårsafton, men den blev inte av igår av olika anledningar. Så därför blev min "målsättningspromenad" som jag då alltså försöker göra på nyårsdagen, en blandning av båda. Som vanligt när det gäller bokslut så är det minuskontot som får mest uppmärksamhet. Det är ju den siffran man önskar förbättra, det är den som irriterar. Det är också därför jag brukar dela upp det på olika dagar så att året får börja riktigt positivt. Men så blev det alltså inte idag. Jag önskar också att liknelsen också enbart skulle handla om pengar, men det är egentligen det som är minst viktigt.
Allt handlar om relationer. Har man överhuvudtaget ingen relation till en endaste människa så är man oerhört fattigt, eller kanske sjuk. Eller så har man valt att leva som eremit och det är ju inte utan att man förstår dem ibland. Men jag skulle aldrig klara det. Mina relationer är för mig viktiga och upptar mycket av min tänk-tid.
I min egen lilla beräkning så är antalet tappade vänner officiellt en under 2008. Känslan är att det är tre, men det kan jag inte vara säker på. Sen är ju vänner något som kommer och går, jag är själv ett exempel. Antalet nytillkomna vänner och gamla nyupptäckta vänner är minst det dubbla till antalet. Det kan ju kännas bra och tryggt. Fem myror är fler än fyra elefanter.
Men så enkelt är det tyvärr inte. De vänner jag oroar mig mest för att mista är fantastiska människor. Jag beundrar dem, ibland tom. högaktar, ser deras unika egenskaper och behöver dem. Det är inte alltid så att det är ömsesididigt. Vi har alla olika behov och det fina i kråksången är att man har rätt att älska eller tycka om vem man vill. Man har bara inte rätten att kräva det tillbaka. Man kanske också ska passa sig för att visa det för tydligt om det inte är besvarat, men det hör till ett annat kapitel. Där kommer begreppet respekt in, utan det kan man inte vara en riktig vän.
Men som man får jobba på det! Jag ransakar, funderar, ältar, diskuterar - och kommer ibland fram till kloka slutsatser. Men så trillar jag i min egen fälla igen och gör eller säger något jag ångrar. Eller bara tänker en tanke som jag skäms över. Vid sådana tillfällen önskar jag att jag var religiös, så jag kunde bli förlåten. Eller slagen av en blixt.
Ibland handlar det helt enkelt om att acceptera. Det var eller är helt enkelt dags att gå vidare, man har gett varandra det man skulle, man behöver tiden till nya. Och så vidare. Saknaden är ändå kvar även om den liksom sorgen bleknar med tiden. Men man kommer alltid ha kvar det man lärt sig, man kommer minnas fina stunder och man kommer delge andra de kloka råd man fått av sin vän.
Under min promenad idag tänkte jag på att jag nu levt mer än halva mitt liv om man ska gå efter statistiken. På morgonTV sa rådgivarna inför det nya året att det största målet bör vara att dö lycklig. Min nästa blogg-rubrik torde alltså bli: "Nu är det fanimig bråttom" eller "Varför jag väljer att tro på reikarnation".
Jag har känslomässigt inte råd att mista fler nu. Jag har dessutom hittills i livet lyckats missa det viktigaste av allt. Så mitt främsta nyårslöfte får bli att vårda dem har jag har. Kvar. Mina vänner.
