Skvalp
Under en diskussion med en kollega idag kom jag fram till att begreppet solidarisk nog är ganska viktigt för mig. Mer än jag varit medveten om. En del saker tar uppenbarligen tid att komma i underfund med. Till mitt försvar vågar jag påstå att det finns en hel del "upplysta" människor som inte har den minsta aning om vad det betyder - ej heller funderat nämvärt över det eller lagt ner energi på att ta reda på sin egen grad av det.
Jag är fortfarande övertygad om att det aldrig går att komma ifrån att de som gör mer, vill ha mer. Och var ska man sätta gränserna? Om allt vore svart eller vitt vore det ju så enkelt. Men när gråskalorna är lika många som de sköna slantar Zetterberg får för sitt nya kontrakt med Detroit så blir det plötsigt ganska komplicerat. Jag pratar ishockey, Henrik Zetterberg, en halv miljard för ett tolvårskontrakt. Ja, han är jätteduktig, men va faaan!?
Samtidigt kämpar människor i Sverige för att få pengarna att räcka till bland annat el, om de nu ens har en elräkning, det finns ju några nere i t-banan på morgonen som inte ens har ett eget rum att gå in i. Många kämpar på grund av att våra statliga verk så effektivt aveffektiviserats så att det är i det närmaste hopplöst att få ens det man har rätt till. Pengar och medel som finns tack vare det solidariska i att de flesta (?) av oss betalar vår skatt, punkligt och prydligt. Det är så det ska vara. Men mina skattekronor verkar ligga och skvalpa på en obestämd plats i "rummet" och kommer aldrig den till del som bäst behöver.
Under tiden försöker man vara klimartsmart och miljövänlig och barmhärtig samarit. Betalar hit och betalar dit. Går på pumpen alltför ofta när man får reda på "sanningar" om utsläpprätter, behjärtansvärda fonder och miljötänkande företag. Uppgiven är bara förnamnet. Och ute skvalpar snöslasket kring mina vårsolslängtande vader.
