Hemma
Stekenjokkvägen. En känsla av hemma.
På flygbussen från Arlanda skyndar jag sätta på mig min iPod. De fulla killarna i 35-årsåldern skämtar just som sådana killar gör, som varit från "frugan" en helg. Jag vill inte höra. Det känns konstigt att vara på väg hem. Främmande, hemma.
Hemma har den här sommaren hittills varit en skumgummimadrass hos en kär barndomsväninna i Umeå. Vissa morgnar har vi vaknat i 35 graders värme, sen ätit frukost med jordgubbar, fil och husman.
Hemma har också varit en övernattningsetta i Dorotea, en sovplats med TV. En andningsplats. Men då har hemma på dagtid varit föräldrarnas lägenhet, med allehanda bestyr som man genomfört frenetiskt. Allt arbete med kroppen skjuter tankarna på flykt.
Hemma var cykelturen genom barndomens trakter. Förbi Vilhelmina och Stenmans konditori, där jag fick min första mjukglass. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att någonting hade kunnat smaka så himmelskt. Den var enorm, den var vaniljgul och den var det närmaste paradiset ett barn kan komma. Jag ville gråta när den var slut, men så otacksam kunde man ju inte vara. Sen förbi Lövnäs, där köptes de fina hemsnickrade köksstolarna. Stalon, som alltid bara varit en bensinmack för mig, var numera verkligen bara en bensinmack. Bielite, minnet av en så lycklig mormor som fick hälsa på sin bror i stugan. Den fina kontakt de höll trots att de inte fick växa upp tillsammans. Saxnäs. Det är ortsnamn jag beskriver. Hemma för någon. Till slut Klimpfjäll och Stekenjokk, det mäktiga och lite skrämmande, men alltid spännande. Karitjärn. Gamla vänner och kokt kaffe. Hemma men främmande. Precis som här, Stockholm, där jag befinner mig nu.
Mest hemma har avdelningen på våning sex på Norrlands Universitets Sjukhus varit. Jag har lärt känna tre olika rum, personalen, olika typer av sängar. Jag har burit lunch och kaffe till tanterna på rummet. Vattnat sloknad blå lobelia på balkongen och hämtat handukar i förrådet. Mutat in olika områden i parken utanför och försökt räkna ut vilka träd som finns där. Räknat andungarna och lättat pustat ut när alla var kvar. Spritat mina händer. Köpt dagstidningen och ätit förskräcklig lasarettsrestaurangslunch. Puffat kudden och bara varit. Mest hemma är här, för här är mamma.
Slutsatsen är att hemma är en känsla, ganska sällan en plats. En plats som varit ens hem är inte nödvändigtvis hemma. Och jag letar.
