TantAugusta

Jag träffade på en mogen man idag på stan, eller rättare sagt så höll han på att träffa på mig med en spottsloska. Om jag hade gått bara lite fortare och inte så snabbt sett vad som höll på att hända så hade jag fått sloskan på mina kläder. Känns väl sådär fräscht i svin-influensatider. Jag kunde inte hålla tyst utan sa bara att han kanske skulle akta sig lite när han spottade så att inte någon får det på sig. Mannen hade sin fru (tror jag i alla fall, men om jag vore henne så skulle jag nog ompröva det beslutet en aning med tanke på stolpskottet - som min korta intensiva erfarenhet av mannen i fråga säger mig att han är - hon i sådana fall är gift med) vid sin sida gåendes på den alltid lika trånga Götgatan.

Precis innan jag ska gå förbi paret möter jag en annan man, som också spottar. Det är mest män som spottar, men en hel del tjejer också numer. Det kan man ju spekulera i varför, men bara en abnormt stor salivutsöndring kan inte vara hela sanningen. Jag gissar att det har en hel del med självkänsla att göra men jag kommer nog inte få medhåll där från alla. Lite som "Cogito, ergo sum" - Jag tänker, alltså finns jag. Vad spotta heter på latin har jag ingen aning om, troligen gjorde man inte sådant offentligt på den tiden, eller så gjorde man det i de små fina spottkopparna. Jag spottar, alltså finns Jag. Och jag är tuffast!

Svaret jag fick när jag påpekade valet av tid och plats för spottsloskan att flyga genom lyften var: Men du fick den ju inte på dig!  Nej, sa jag, men det är snuskigt att spotta i alla fall. - Men, du fick den ju inte på dig, säger han ännu en gång. Det kan ju hända att han tror att Tant hör illa. Men jag tycker nog att det är ganska omoget av en man (i min ålder) att spotta var som helst när som helst och istället för att hävda det kunna be om ursäkt om det stör någon annan. Det ÄR snuskigt med spottsloskor. Jättesnuskigt!

Vad gör jag då? Jo, inser att en diskussion med den här mannen nog inte kan vinnas. Jag går vidare, men ger honom fingret bakom min rygg. Moget va?